Hur likt är Skånskan och Halländskan ?

Jag tycker den Halländska dialekten är lite av en blandning mellan Göteborgska, Skånska och Småländska.

http://www.youtube.com/watch?v=Mpzkj9Qg8gk
lyssna på peter wahlbeck så hör du riktig halmstad dialekt. vi använder skorrande r och rullande r men för det mesta så hoppar vi över att utala dem, jävligt skumt om du frågar mig men så är det. jag läste en bok om halländska dialekter, det finns en del regler för det halländska språket tex bokstäver som trillar bort, annat exemple är bokstaven som förändras, u blir till ö, o blir till å. Ungeför som att u blir till o i skånskan. tyvärr så kommer jag inte ihåg alla dess reglerna men jag ska kolla upp dem och så kan man ju gämföra dem med skånskan och see ifall det blir samma resultat, funderade okså på ifall halländska använder sig av samma typer av diftonger som man gör i skåne eller ifall det finns skillnader även där

Sorry, skulle kanske varit tydligare. Det jag funderar över är det finns någon sammanhållande länk som gör att man kan snacka om halländska dialekter, trots de stora skillnaderna? Eller är den enda gemensamma nämnare att de finns i Halland.

Är det något som är gemensamt för all halländska? För jag har lite svårt att hitta den sammanhållande länken.

Skillnader i dialekterna

Tungrot och tungspets-r
I Halland har man både tungrots och tungspets-r, i södra Halland upp till Ätran talar man i tungrots-r men i vissa fall så faller r-et bort helt och hållet.
I Halmstad och Falkenberg förekommer det ibland att r-et vokaliseras och faller bort, ord som ”gård” som blir ”gåd” eller ”gåad”.
Från Ätran och upp till Varbergstrakten, så talar man i tungrots och tungspets-r, tungrots-r i början av ord och tungspets-r i övriga fall.
Förbi Tvååkersgränsen och upp i nordligaste Halland så tillkommer den så kallade götaregeln. Regeln innebär i stora drag att man använder tungrots-r i början av alla ord som ”rykta” och ”rida” eller när r-ljudet är längre som i ”borra” eller ”surra”. Man kan väl säga att de mer sydliga dialekterna går ned djupare i halsen och de norra är högre upp i gommen och utför tungspetsen.

Norr om gränsen talar man oftast med ett tjockare L, det har sitt ursprung ur västgötamålet och förekommer mest i de nordligaste delarna av landet.
Söder om gränsen talar man med ett tunnare L som kan sedan länge tänkas komma ifrån småländskan eller av danskt ursprung.
Exempel på ord man kan uttala med tjockt respektive tunt L är: tala, vråla och glad.

I blandning med rd och nordligt tjockt L så kan d:et falla bort, det samma gäller i söder fast då i blandning av tungrots-r och smalt L.
Ord som bord och gård blir i norr ”bol” och ”gål” och i söder ”bor” och ”går/gaur”.


N-bortfall
En skillnad mellan norra och södra Halland är att i norra delen av Halland så faller n-et bort i slutet av vissa substantiv. Ord som t.ex. solen och huset blir sola och husa.
I söder bevaras däremot n-et.



Likheter i dialekterna

P, t, k till b, d, g
Självklart så finns det inte bara skillnader i de Halländska dialekterna, det finns även mycket gemenskaper också.
Ett utmärkande drag är att bokstäverna p, t, k mjuknar till b, d, g i ord som pipa, gata, kaka (piba, gada, kaga).
Detta är gemensamt för nästan hela landskapet Halland. Det kommer ursprungligen ifrån danskan och spred sig under medeltiden längs Kattegatts kuster. I Danmark säger man ju pibe, gade och kage med mjukt uttal av g och d.
Men speciellt i södra Halland så har språket utvecklats ett steg till i att p och b blir till v i ord som tappa och gapa (tava, gava).

G blir till j eller v/w
I Halland förekommer den östdanska användningen av g som blir till j eller v/w.
Man säger höj, tröj, väj och steje istället för hög, trög, väg och stege.
I somliga fall så faller j eller v/w bort och man kan på vissa håll höra olika typer av t.ex. ordet Hage: have, hawe eller hae.

Diftong
En diftong är ett vokalljud som består av en glidning mellan två olika vokaler.
Halland tillhör det sydsvenska diftongområdet som innebär att dess dialekter får mjukare former.
Variationerna på diftonger är stora, men gemensamt för nästan alla Halländska dialekter är det långa att riksspråkets långa e blir till en diftong.
Men denna diftong varierar från norra Hallands äj och ai till flera former av å i söder.
Det finns också ord med diftong i Halland som aldrig haft någon ursprunglig sådan, t.ex. sai, braiv, kaul (se, brev, kål).

Pluralböjning av verb
Bland äldre användare av halländska märks en mycket tydlig pluralböjning av verb. Verb som sköt blir skåd, som i: vi skådom, I skåden och dai (de) skåde.
För de med genuin dialekt är detta självklarheter men för de som är nya till det kan det verka väldigt komplicerat.

I en fråga så förekommer denna personböjning mycket tydligare. Vaistu? (vet du), vellstu (vill du), hettastu (hittade du).
Detta kan verkas vara främmande för många hallänningar och då säger man säkert att det är en annan form av dialekt.
Men detta är något som är gemensamt mellan dialekterna i länet, men dragen försvinner mer och mer och faller in i en mer central svensk dialekt. På vissa ställen lever det ändå kvar och kommer att göra det ett bra tag framöver, speciellt i södra Halland som ligger närmst Skåne där det mjuka uttalet är större.

Äldre användning av W
I den äldre halländskan finns ett uttal med W istället för det vanliga tunna V:et: kwinna, förswinna, swin, twätta. Precis som i engelskans ”well” och ”wool”, men det betyder inte att halländskan skulle ha inflytande ifrån engelskan.
Den har dock precis som engelskan haft en oberoende utveckling i språket och det finns ännu mer liknelser då engelskan fått sitt äldre språk mycket förändrat av franskan efter normandernas invasion 1066 och Halland fick inflytande av svenskan 1646.

Ju blir Y
I nästan hela Halland finns det ett utbyte hos ju till Y och blir då lys (ljus), bya (bjuda) eller jyb/jyp (djup).

U blir O
I somliga ord blir U till O, t.ex. hugga, tugga blir hogga och togga.

I och Y blir E och Ö
Ord som fisk blir fesk, sliten blir sleten (eller scheleten), kyrka blir körka.

En sak alla Halläningar har gemensamt är att de uttalar bokstaven "o" som "åa".

T.ex blir "bord" "båard" på halländska

Tack, i andanom hör jag ett par kära gamla släktingar.

Det är ett tämligen svepande påstående. Jämför bland annat johnlund213 #29.

jag känner både folk från varberg och halmstad och för varbergarna är det mer naturligt att åka upp till göteborg antingen för att bosätta sig eller bara för nöje/shopping osv... halmstadsbor däremot verkar ha en starkare koppling till skåne vad gäller bosättning eller studier.. tycker att inslagen i halmstad pekar på att dom identifierar sig med skånsk kultur mer än dom nordligare halläningarna. jag var i halmstad och hälsade på för någon månad sedan och slogs av allt "skånskt" som fanns där.. exemplevis skånksan var ett trevligt kafé och en glassbar i centrum hade som reklam att dom hade äkta skånsk gräddglass.. bara en observation.....

Har du någon uppfattning om vilka av de här likheterna som fortfarande finns kvar i större omfattning? Spontant har jag svårt att tänka mig varbergsbor under 50 använda mjuka konsonanter. Är det mest diftongerna som går igen i större delarna av Halland?

Halländskan här hos mig, i Kullavik, är inte ett dugg lik skånskan!

Ja, nordhalländskan är ett götamål. Men p.g.a. ändringar i demografin är det som man numera i de flesta fall hör folk tala i Kullavik, liksom i större delen av Kungsbacka kommun, inte nordhalländska, utan göteborgska.

så vad kan man komma framtill med alla dessa sydsvenska mål. jag träffade en kille från blekinge när jag var på en arbetsplats, och jag blev förvånad över hur neutral dialekt han hade, jag la inte märke till några skorrningar, diftonger etc är det vanligt bland blekingebor? sen är jag heller ingen expert när det gäller de småländska dialekterna som gränsar till skåne, hade varit kul ifall någon kunde berätta lite om dem. en annan intressant sak som jag har läst är att dialekten som talas i bergen norge har en satmelodi som är väldigt lik skånskan.