Okej det här blir utelämnande, men det skiter jag i, måste få ventilera.
nu har det iaf hänt, det jag våndats för i flera veckor. känt det på mig, i maggropen. har sedan jag var yngre haft en förkärlek för kaxiga, dominanta och ganska så speciella killar, ju mer onåbar desto bättre tycks vara den gemensamma nämnaren. de senaste 2½ månaderna har jag haft kontakt med en kille som stämmer in väl på dessa egenskaper.
Hur förändrar man sig så till den grad att man kan ändra den typen av person man faller för? och attraheras alldeles för mycket av? Jag har läst självhjälpsböcker och är rätt bekant med tanken på att det har med mig själv och min uppväxt att göra, men är det någon som haft detta problem och tagit sig ur det? Är det vanligt, eller är jag deeply disturbed? Dvs hur man kan göra för att sluta haka upp sig på fel sorts killar - dvs dom som beter sig dåligt mot en, hunsar, provocerar, manipulerar etc för att sedan i korta men väl utvalda situationer finnas där,lyssna, varit ödmjuka och förstående etc.
Ibland känner jag mig som ett blindstyre som liksom famlar runt i mörkret och söker efter en person som inte ens finns där, det är bara någon påhittad illusion. Ju mer jag lider dessto starkare känslor får jag, ju elakare han är dessto mer vill jag ha honom. Nu har jag provocerats/manipulerats så till den mildra grad att jag hållt på att rycka loss mitt hår, skrikit rakt ut alternativt lagt mig på golvet och gråtit som ett barn. Han har kallat mig det mesta som går att komma på, han har klagat på min figur, på mitt sätt, på min personlighet och ingenting duger, oavsett vad man gör. Han har gjort mig tårögd, glad, förbannad, lycklig och främst av allt olycklig inom loppet av några veckor.
Ikväll efter en diskussion då jag ifrågasatte honom fick han ur sig något oerhört sårande och jag bestämde mig för att skippa honom. Bryta kontakten helt. Någonstans djupt därinne vet jag att jag är värd bättre, någon som kan behandla mig med respekt and so on, men det tar ändå emot sjukt mkt att bryta. Ibland känns det som att det inte spelar någon roll hur elak han är, mitt tålamod har inga gränser. Men nu brast tålamodet och jag insåg att han aldrig kommer att ge mig det jag vill ha av honom. Jag kan böna och be men det leder aldrig nån vart..
När folk frågar vad jag ser i honom har jag svårt att förklara det, men det är bara ngt som finns där, något samförstånd som förbyts i en jävla plåga stup i kvarten. Det är som om han är två personer, en underbar ödmjuk charmör och en sadistisk psykopat. När snälla goa killar rycker jag oftast på axlarna och går vidare.
Vad fan gör man? Varför tänder jag bara till på killar som är elaka mot mig? Hur får man bort den här störningen...
nu har det iaf hänt, det jag våndats för i flera veckor. känt det på mig, i maggropen. har sedan jag var yngre haft en förkärlek för kaxiga, dominanta och ganska så speciella killar, ju mer onåbar desto bättre tycks vara den gemensamma nämnaren. de senaste 2½ månaderna har jag haft kontakt med en kille som stämmer in väl på dessa egenskaper.
Hur förändrar man sig så till den grad att man kan ändra den typen av person man faller för? och attraheras alldeles för mycket av? Jag har läst självhjälpsböcker och är rätt bekant med tanken på att det har med mig själv och min uppväxt att göra, men är det någon som haft detta problem och tagit sig ur det? Är det vanligt, eller är jag deeply disturbed? Dvs hur man kan göra för att sluta haka upp sig på fel sorts killar - dvs dom som beter sig dåligt mot en, hunsar, provocerar, manipulerar etc för att sedan i korta men väl utvalda situationer finnas där,lyssna, varit ödmjuka och förstående etc.
Ibland känner jag mig som ett blindstyre som liksom famlar runt i mörkret och söker efter en person som inte ens finns där, det är bara någon påhittad illusion. Ju mer jag lider dessto starkare känslor får jag, ju elakare han är dessto mer vill jag ha honom. Nu har jag provocerats/manipulerats så till den mildra grad att jag hållt på att rycka loss mitt hår, skrikit rakt ut alternativt lagt mig på golvet och gråtit som ett barn. Han har kallat mig det mesta som går att komma på, han har klagat på min figur, på mitt sätt, på min personlighet och ingenting duger, oavsett vad man gör. Han har gjort mig tårögd, glad, förbannad, lycklig och främst av allt olycklig inom loppet av några veckor.
Ikväll efter en diskussion då jag ifrågasatte honom fick han ur sig något oerhört sårande och jag bestämde mig för att skippa honom. Bryta kontakten helt. Någonstans djupt därinne vet jag att jag är värd bättre, någon som kan behandla mig med respekt and so on, men det tar ändå emot sjukt mkt att bryta. Ibland känns det som att det inte spelar någon roll hur elak han är, mitt tålamod har inga gränser. Men nu brast tålamodet och jag insåg att han aldrig kommer att ge mig det jag vill ha av honom. Jag kan böna och be men det leder aldrig nån vart..
När folk frågar vad jag ser i honom har jag svårt att förklara det, men det är bara ngt som finns där, något samförstånd som förbyts i en jävla plåga stup i kvarten. Det är som om han är två personer, en underbar ödmjuk charmör och en sadistisk psykopat. När snälla goa killar rycker jag oftast på axlarna och går vidare.
Vad fan gör man? Varför tänder jag bara till på killar som är elaka mot mig? Hur får man bort den här störningen...