"Förintelsen" – en helhetsbild av den obegripliga legenden

Både förintelsetroende och revisionister kan ibland snöa in sig på mikroskopiska detaljer när det kommer till diskussioner om förintelsemyten, och trots att revisionister nästan alltid vinner dessa debatter med enkelhet och båda händerna bakbundna, så kan det vara värt att ta ett steg tillbaka och faktiskt reflektera över "förintelsen" utifrån sin helhet, för att faktiskt fullt ut förstå hur historiografiskt obegriplig legenden egentligen är. I denna tråd vill jag därför diskutera förintelsemytens helhetsbild ur ett kronologiskt perspektiv, och uppmanar läsarna att själva bidra med viktiga insikter som skiner ljuset på mytens trovärdighet.

Enligt den officiella legenden så beslutade Adolf Hitler någon gång efter krigsutbrottet att Europas judar skulle utrotas. Frågan om Hitlers mytomspunna "Führerbefehl" är emellertid kontroversiell inom ortodox förintelseforskning. Tidiga forskare såsom Raul Hilberg brukade helt enkelt ljuga om denna påhittade order, och i sin bok The Destruction of the European Jews så talade han frimodigt om hur Hitler personligen beordrat judeutrotningen. Ibland påstod han till och med att Hitler utfärdat flertalet olika utrotningsordrar. Det notoriska faktum att ingen order från vare sig Hitler eller Himmler som stadfäster utrotningen av Europas judar någonsin hittats, kan beskrivas som ett klassiskt problem inom modern historieforskning. Av någon anledning har ortodoxa förintelseforskare beslutat sig för att Hitler "måste" ha beordrat judeutrotningen vid något tillfälle, men ingen vet när, var, hur, eller hur denna order såg ut. Ibland görs hänvisningar till att ordern egentligen skulle ha nedfallit från SS-ledaren Heinrich Himmler, men inte heller Himmlers påstådda order har någonsin upptäckts eller hänvisats till i något officiellt tyskt dokument.

Trots utrotningsprojektets fullkomligen gigantiska omfattning så inrättades ingen ansvarig myndighet, och ingen budget för projektets slutförande upprättades. Tyskarnas världskända byråkrati och planeringsförmåga till trots så har inte ett enda dokument bevarats som beskriver hur projektet skulle slutföras, vem som var ansvarig, vilken myndighet som hade till uppgift att genomföra vad, och på vilket sätt projektets fortskridande skulle rapporteras eller dokumenteras. Den officiella förklaringen är att projektet var omgärdat av en så absurd grad av sekretess att till och med Tysklands högst uppsatta tjänstemän och politiker aldrig fick omnämna projektet någonstans. Istället utnyttjades ett påstått "kodspråk", där "utrotning" istället benämndes som "deportering" eller "evakuering" – en föreställning som, återigen, helt saknar stöd i den historiografiska bevisbilden och uteslutande bygger på religiösa övertygelser om hur det "måste" ha fungerat. Med hjälp av "kodspråksteorin" så försöker man ibland göra gällande att helt banala dokument, ofta från obetydliga tjänstemän i den tyska byråkratin, utgör "bevis" för utrotning. Den notoriska Wannsee-konferensen, där tyskarna bl.a. planerade deporteringen av de europeiska judarna till Östeuropa, tolkas inom samma teoretiska ramverk, där "evakuering", "deportering" och "arbetskraft" istället är kodord för "utrotning". Till och med i topphemliga dokument som stämplats med "GEHEIME REICHSSACHE" ("nationell hemlighet") mellan figurer som Hitler och Himmler så påstås de absurda kodorden ha utnyttjats. Jag behöver knappast gå in i detalj på hur fundamentalt pseudovetenskapligt detta tillvägagångssätt är.

Dateringen av utrotningsordern är likaså hett omdebatterad. Fram tills 90-talet så ansåg de flesta ortodoxa förintelseforskare att utrotningsprojektet måste ha inletts under sommaren 1941. Denna föreställning grundade sig huvudsakligen på Auschwitz-kommendanten Rudolf Höss vittnesmål, där han påstod sig ha kallats till Berlin innan Operation Barbarossa, och där tilldelades uppdraget att utrota Europas judar. Efter att förintelseforskaren Karin Orth publicerade en forskningsartikel i slutet på 90-talet så ändrade de flesta forskare sin uppfattning och justerade dateringen till sommaren 1942 – de kronologiska svårigheterna med att datera utrotningsordern till 1941 blev helt enkelt oövervinnerliga. Höss måste helt enkelt ha sagt fel. Trots att en framdatering av utrotningsordern till sommaren 1942 vänder upp och ned på hela Höss rekonstruktion av utrotningsförfarandet i Auschwitz så vidhåller de flesta forskare att Höss trots allt är ett trovärdigt vittne, men att ordern måste ha kommit under 1942. Ett av de största problemen med Höss vittnesmål, vilket jag utforskat i flera andra trådar (t.ex. här, här och här), är att Höss gör det obegripliga påståendet att han besökte det då icke-existerande utrotningslägret Treblinka redan under sommaren 1941, trots att lägret inte öppnade portarna förrän över 1 år senare. Detta pinsamma misstag blev slutligen så pressande för ortodoxa förintelseforskare att man slutligen plockade bort berättelsen ur den officiella historieskrivningen, och förintelsegurun Raul Hilberg plockade tystsamt bort anekdoten om Höss påhittade Treblinka-besök i den sista utgåvan av hans bok. Trots att utrotningsordern numera dateras till sommaren 1942 av de flesta förintelseforskare, så har större delen av Höss absurda anekdoter bibehållits av förintelseortodoxin. Den första "testgasningen" påstås t.ex. fortfarande ha genomförts under slutet på 1941, och de första judarna påstås ha utrotats i provisoriska "gaskammare" utanför Birkenau under mars 1942, trots att ingen utrotningsorder ens existerade vid denna tidpunkt.

Det praktiska utrotningsförfarandet måste anses fullständigt absurt. Utrotningsberättelsen grundar sig huvudsakligen på fem olika koncentrations- och transitläger som enligt orodoxa forskare var "dödsläger" där judar nästan kategoriskt gasades vid ankomst: Auschwitz, Treblinka, Sobibor, Belzec och Chelmno. Chelmno påstås ha varit det allra första utrotningslägret, och började enligt legenden utrota judar redan under slutet på 1941. Hur Chelmno kunde utrota judar innan någon utrotningsorder ens fanns på plats är än idag ett förintelsemysterium som aldrig utforskats av ortodoxa forskare. Chelmno utmärker sig från övriga dödsläger i det hänseendet att lägret påstås ha använt "gasbilar" istället för "gaskammare". Tyskarna påstås bokstavligen ha stuvat in judar i lastbilar som sedan matade in "gas" i lastutrymmet. Hur bilarna fungerade och hur gasningsmekanismen var designad är kontroversiellt.

Nästa läger att öppna upp portarna för utrotning var enligt legenden Auschwitz, om vi inte skall lita på Rudolf Höss, som av någon anledning påstod att Treblinka existerade redan när han tog emot utrotningsordern under sommaren 1941, och att han "lärde sig" utrota judar från erfarenheten i Treblinka (ett läger som inte öppnade förrän sommaren 1942). Auschwitz påstås i mångt och mycket ha varit kärnan i tyskarnas utrotningsverksamhet, men rent funktionellt så påstås ändå minilägret Treblinka ha utrotat nästan lika många judar som Auschwitz (ca. 900 000, jämfört med ca. 1 miljon i Auschwitz). I Auschwitz så påstås tyskarna initialt ha utnyttjat bårhuset till krematoriet i Auschwitz-I (Stammlager) som "gaskammare", för att sedan (av någon anledning) vandra ut i skogen utanför Birkenau och konvertera två gamla bondstugor till provisoriska "gaskammare" genom att montera gastäta dörrar och spika igen fönstren – var liken tog vägen är inte helt känt, men det antas att man grävde ner dem i sankmarken och kremerade dem där. Dessa absurt primitiva "gaskammare" påstås ha utrotat hundratusentals judar fram till mars 1943, när de första krematorierna färdigställdes i Birkenau. Trots att tyskarna enligt legenden redan var i fullt sjå med att gasa judar, och trots att Rudolf Höss påstod sig ha suttit på en förintelseorder sedan över 1 år tillbaka, så konstruerades de nya krematorierna i Birkenau utan utrotningssyften i åtanke. Förintelseforskaren Jean-Claude Pressac tvingades t.ex. förklara att bårhusen till de nya krematorierna (som senare kom att göras om till "gaskammare") inte byggdes med Zyklon B-hål i taket, och att tyskarna därför tvingades mejsla ut primitiva hål i betongtaket i efterhand för att sätta in de påstådda introduktionskolumnerna för Zyklon B.

Varför tyskarna byggde om bårhusen till "gaskammare", och därför saknade riktiga bårhus att förvara avlidna i, har aldrig utforskats av ortodoxa förintelseforskare. De extremt primitiva och farliga "gaskamrarna" i bårhusen kan t.ex. jämföras med de officiella avlusningskamrarna i Auschwitz, som använda avancerade system med mekaniska punkteringsarmar för Zyklon B-burkar och varmluftsfläktar för att sprida gasen jämnt och snabbt i ett slutet utrymme. I bårhusen till Krema II och III så påstås man, å andra sidan, ha dumpat ner Zyklon B-burkar genom manuellt utmejslade hål i taket, och i de påstådda gaskamrarna till Krema IV och V så påstås man ha hällt in Zyklon B genom fönstren, och eftersom dessa lokaler saknade fläktar så påstås man helt enkelt ha öppnat dörrarna för att vändra bort den livsfarliga gasen. Hur tyskarna kunde göra sig av med över 1 miljon lik med bara en handfull kremeringsugnar har alltid varit en känslig fråga bland ortodoxa förintelseforskare, men de försäkrar oss om att det hade varit möjligt – men om det inte var möjligt så kunde man ändå kremera liken i enorma bränngropar i träskmarken strax utanför Krema V, trots att några sådana bränngropar inte återfinns på flygfotografier eller går att lokalisera idag.

Under våren och sommaren 1942 så öppnade de tre så kallade Reinhardt-lägren upp portarna för judiska transporter i samband med likvideringen av ett antal stora getton i Polen. Dessa läger var Belzec, Sobibor och Treblinka. Här når förintelseberättelsens absurditeter en kulmen. Dessa läger påstås ha varit konstruerade som "rena dödsläger", och till skillnad från Auschwitz så hade dessa läger enbart till syfte att utrota så många judar som möjligt. Alla tre av dessa läger påstås ha utnyttjat dieselavgaser för att döda judar. Efter att revisionister påpekade hur olämpliga dieselavgaser faktiskt hade varit för att döda människor så kom vissa ortodoxa förintelsehistoriker att ändra berättelsen till att istället involvera kolmonoxidgaser, vilket renderade flertalet avgörande vittnesmål helt värdelösa, och i samma veva nullifierade ett antal domslut från tyska domstolar som officiellt utrönt att dieselavgaser måste ha använts. En av de mest fascinerande aspekterna av Reinhardt-lägren är att inga av dessa läger hade något krematorium. Så vad hände med liken? Enligt legenden så begravdes samtliga lik direkt i marken i lägerområdet, för att senare grävas upp och kremeras. Detta innebar att man i Treblinka måste ha grävt upp ca. 900 000 människokroppar, för att sedan kremera dem i bränngropar över öppen himmel. Ett sådant scenario hade fordrat fullständigt astronomiska mängder färskträ, men enligt vittnesuppgifter så bestod lägrens skogskommandon av enbart några tiotal arbetare. Flygfotografier över Treblinka visar, föga förvånande, att knappt någonting av den kringliggande skogen hade skövlats under krigstiden, och att det därmed hade varit kategoriskt omöjligt att göra sig av med så många lik helt utan spår. I andra trådar (se t.ex. här, här och här) har jag utforskat de desperata försöken att identifiera massgravar och rester av "gaskamrarna" i dessa läger. Utan att gå in i detalj på den senaste forskningen, så vet vi idag att alla tre av dessa läger i verkligheten utgjorde transitläger för judar till Östeuropa.

Den kanske mest absurda aspekten av gasningslegenden i Reinhardt-lägren är gaskamrarnas storlek och lägrens påstådda utrotningskapacitet. Trots att lägren påstås ha varit designade med utrotning i åtanke, och trots att tyskarna måste ha vetat (i grova drag) hur många judar som i slutändan skulle komma att deporteras via dessa läger, så var gaskamrarna extremt underdimensionerade. I Belzec påstås, utifrån vittnesuppgifter, att gaskamrarna höll ca. 10 människor per kvadratmeter. Enligt andra vittnen, såsom bl.a. Jankiel Wiernik och Kurt Gerstein, så var kapaciteten över 20 människor per kvadratmeter! Vadan de underdimensionerade gaskamrarna?! I alla tre av dessa läger så påstås tyskarna ha rivit de ursprungliga gaskamrarna, för att sedan bygga nya gaskammare med samma småskaliga areal men större antal rum – man behövde tydligen "öka kapaciteten". Men trots att gasningskapaciteten i respektive läger påstås ha varit fullständigt abnorm så visar siffrorna över dagliga "utrotningar" (transporter till lägren) att man aldrig kom i närheten av den påstådda maxkapaciteten. I Belzec så påstås att maxkapaciteten var 15 000 judar per dag, men inte ens under den mest aktiva månaden, augusti 1942, så kom man ens i närheten av denna maxkapacitet. Då påstås ca. 145 000 judar ha utrotats, eller 4800 per dag. En typisk dag involverade snarare ca. 1650 judar, eller 10% av den påstådda maxkapaciteten. Trots de påstått extremt höga dödstalen i detta läger så anses alltså tyskarna ändå ha planerat en gasningskapacitet som var ca. 10 gånger högre än nödvändigt, och dessutom ha rivit de första gaskamrarna för att bygga ännu fler, trots att de första gaskamrarna enkelt hade kunnat hantera hela lägrets gasningsvolym under hela lägrets existens. I Sobibor ser siffrorna ännu värre ut: en maxkapacitet på 5800 per dag, men enbart ca. 830 gasningar per dag i genomsnitt. Lösningen? Bygga ännu fler gaskammare! Trots att antalet deportationer till Sobibor nästan halverades under den aktuella tidsperioden så valde man ändå, oförklarligt, att bygga ut gaskamrarna. Men Treblinka slår rekordet: här var gasningsvolymen överlägset störst. Enbart under de fyra första månaderna så påstås 660 000 judar ha gasats, ca. 5500 per dag, men gaskamrarna påstås ha varit konstruerade med samma storlek som de i Sobibor (med en kapacitet på 5800/dag). Detta innebär att Treblinka teoretiskt sett hade "rätt" gasningskapacitet i relation till antalet judar, men trots detta så valde man att bygga ut 10 extra gaskammare, trots att antalet judetransporter radikalt avtog. Under början på 1943 så hade man en påstådd gasningskapacitet på 38 000 personer (!) men enbart ca. 1000 judar anlände per dag!

Med tanke på att alla tre Reinhardt-läger påstås ha organiserats centralt av SS-ledaren Odilo Globocnik, med ett väldigt snävt och specifikt syfte i åtanke, så framstår det som nästan absurt hur dåligt strukturerade och planerade dessa läger var. Hur hade tyskarna planerat att hantera de veritabla bergen med lik som måste ha uppstått i dessa läger? Som jag påpekade tidigare så saknade man tydligen framförhållningen att bygga krematorier i dessa läger. Istället började man begrava liken inne i lägren. Men trots att man redan kremerade stora mängder lik i läger som Majdanek, Auschwitz, Buchenwald, Dachau och till och med Chelmno, så tog det Treblinka över 8 månader av likgrävning för att slutligen inse att liken måste brännas!

Hur förklarar ortodoxa förintelseforskare den skriande bristen på lik och bevis? Enligt officiell historieskrivning så inledde tyskarna projektet Aktion 1005, vars syfte var att bokstavligen gräva upp och kremera lik på tusentals platser runtom i Östeuropa, för att "dölja alla bevis". Till detta utvaldes, av någon anledning, SS-mannen Paul Blobel. Med hjälp av fyra Sonderkommandon på sammanlagt några hundra man så fick han i uppdrag att korsa 1,2 miljoner kvadratkilometer, lokalisera och gräva upp 2,5 miljoner påstådda dödsoffer och kremera dem över öppen himmel. Detta förklarar bristen på lik. Men man glömde att bränna de officiella Einsatzgruppe-rapporterna inne på kontoret i Berlin, som senare upptäcktes av segermakterna. Dessa rapporter innehåller officiella (mer eller mindre pålitliga) siffror om omfattande krigsbrott och oproportionerliga krigsrepressalier i Östeuropa. Med tanke på det påhittade Aktion 1005-projektets enorma omfattning så är det fullständigt obegripligt att man inte också brände insatsgruppernas rapporter från östfronten, speciellt i sken av att tyskarna ofta tog fram officiella listor på dokument som skulle destrueras i samband med erövringen av Berlin. Dock inte dessa rapporter.

Efter kriget så förvandlades nästan alla stora tyska koncentrationsläger till "dödsläger". Pinsamt nog så anklagades t.ex. Buchenwald, Dachau, Trawniki, Majdanek och många andra läger för att ha varit "utrotningsläger" efter kriget. Ortodoxa förintelseforskare blundar helst för dessa pinsamheter, och idag nöjer man sig i mångt och mycket med ovanstående 5 "dödsläger". Dödstalen i dessa läger har även dem reducerats drastiskt genom åren. I Auschwitz så ansågs länge över 4 miljoner människor ha mördats, en siffra som reviderades på 90-talet till 1,1 miljoner (dock utan att den totala förintelsesiffran på 6 miljoner rubbades). Även läger som Majdanek har sett enormt reducerade dödstal, eftersom de tidigare dödstalen bokstavligen var baserade på sovjetisk propaganda, som av oklara skäl accepterades oavkortat av ortodoxa "historiker" (se bl.a. mina trådar här och här).

Trots att stora delar av den ursprungliga förintelsemyten motbevisats idag så lever förintelselegenden fortfarande en tynande tillvaro i en allt mer isolerad och sektliknande akademisk atmosfär, där fältet på många sätt kan liknas vid en klubb för inbördes beundran, där minsta kritik mot mytens grundsatser möts med fradgatuggande frenesi och förolämpningar. I detta hänseende är det svårt att beskriva modern förintelseforskning som ett regelrätt vetenskapligt forskningsfält, eftersom forskning och vetenskap av nödvändighet bygger på kritiska utredningar av objektiva sakförhållanden och en hälsosam akademisk diskurs, koncept som är nästan helt obefintliga i modern förintelsehistoriografi.

Om man går ut ifrån 6 milj. Judar skulle ha gasats, måste det tas i beaktande att det tar ca. 4tim./lik med dåtidens krematorieugnar, då skulle det ha kremerats till dags dato + 20 år till.
Eller om dem skulle ha avrättats på annat sätt tex. nackskott, då får man tänka på att en fotbolls Arena rymmer ca.250,000 lik för begravning, då skulle det behövas 44 st. begravningsplatser i den storleksordningen omkring lägren, det har heller aldrig hittats.

Varför ska man utgå från att 6 milj judar skulle ha gasats….?
Vem säger att det tar 4 tim/lik att kremera…?

Klart det blir fel slutsatser när du matar fel saker från start, så varför gör du det…?

Ja, kremeringsfrågan är fortfarande ett stort frågetecken som aldrig tagits på allvar av ortodoxa förintelsehistoriker. Frågan har diskuterats uttömmande i flera revisionistiska forskningsstudier, och slutsatsen är otvetydig: fantasierna om kremeringskapaciteten i Auschwitz tillhör sagornas rike.

Vad som belyser berättelsens osannolika natur allra bäst är antagligen Reinhardt-lägren, som jag belyste i trådstarten. Här hade tyskarna chansen att bygga läger "from the ground up" vars syfte specifikt var att utrota judar. Lägren var centralt planerade av en SS-ledare stationerad i Östeuropa. Trots detta så resulterade tyskarnas världskända planeringsförmåga i följande märkliga omständigheter:

1) Inget av lägren hade något krematorium.

2) Man hade ingen aning om hur man skulle hantera de berg av lik som borde ha uppstått i lägren.

3) Lösningen? Gräv ner dem i marken inuti lägret.

4) Det tog dessa läger månader av påstådda likbegravningar att slutligen inse att liken helt enkelt måste brännas.

5) I Treblinka hade man av fullständigt obegripliga skäl hunnit begrava nästan 1 miljon lik innan man slutligen tvingades gräva upp dem, för hand.

6) Dessa lik påstås därefter ha bränts utomhus, över öppen himmel, i påstådda bränngropar.

7) Att kremera lik i bränngropar utomhus kräver astronomiska mängder bränsle, men trots att stora markområden runt Treblinka hade behövt skövlas så finns det inga tecken på flygfotografier att man skövlat några betydelsefulla mängder träd runtomkring lägret.

8) De påstådda "gaskamrarna" i dessa läger hade absurt små utrymmen. Varför?!

9) Den påstådda utrotningskapaciteten i lägren var extremt hög, men de flesta av dessa läger kom aldrig i närheten av maxkapaciteten.

10) Trots att man aldrig nådde lägrens påstådda maxkapacitet så påstår ortodoxa förintelseforskare att man ändå byggde ut gasningskapaciteten i dessa läger.

11) Trots att lägren konstruerades efter varandra, så hade alla läger samma absurda brister: inga krematorier, absurt små gaskammarlokaler, extremt överdimensionerad gasningskapacitet, och av någon anledning påstås alla tre läger ha rivit sina ursprungliga gaskammare för att av oklara skäl bygga nya gaskammare, trots att transporterna av judar hade avtagit drastiskt vid denna tidpunkt.

Den officiella siffran är 6milj.
Att det tar ca. 4 tim. /lik får sunda förnuftet räkna ut.

Ja men då använder jag Red Cross: s egna dokument över döda i lägren, som då visar kanske det rätta antalet, och få blir det ju ändå mera komplicerat, läs själv.

http://www.renegadetribune.com/inter...ion-jews-hoax/

Ja precis, att bränna liken i bränngropar faller på sin egen orimlighet, om man tittar på uträkningarna här.
http://www.renegadetribune.com/logis...-at-auschwitz/

Visa oss gärna vilken officiell källa som uppger att 6 miljoner judar gasades ihjäl, lycka till…


Suck, du är bara ännu en naiv stolle som sväljer förnekarnas skit….
Den rapporten är så grundligt avslöjad som irrelevant, och t o m RC själva har info om den.

Du kan läsa mer om det i länken, där förnekarnas lögner om den rapporten avslöjas…
(FB) Förintelseförnekarnas påståenden granskas del 2. Röda Korsets statistik
Där står det att i det dokumentet står det i klartext att det inte kan användas för att beskriva det totala dödstalet i lägren, och att siffrorna endast beskriver de som blivit registrerade i lägren och dött. Men fakta är att massvis med människor tvångsdeporterades till lägren och bara försvann, utan att de registrerades i lägren.


Du är alltså bara ännu en naiv faktaresistent tramspelle.

..men du måste förstå att här används inte sunt förnuft, jordlig matematik eller absolut inte naturvetenskap.

Det kremerades 5st lik på ~25min. Detta enligt sagoberättarnas logik blir INTE ett lik per 5min, utan fortfarande 25min kremeringstid per lik. Det gick också åt enbart ~3kg koks per lik vid kremeringen. De kunde de där tyska ingenjörerna förstår du..

Vidare, det stod 20+ pers per kvadratmeter i de s.k. 'gaskamrarna', det fanns 43 000 läger och..

Ja du förstår.

Att folk tror på skiten är för mig helt ofattbart.

Det enda som krävs för att man skall komma till insikt att förintelsemyten är en oerhörd propagandakampanj, och ett av de värsta brotten i historien, där det tyska folket fått lida, är sunt förnuft och kritiskt tänkande.

Men som vi vet så är detta en bristvara i dagens samhälle. Gemene man har sett några fotografin i historieböckerna i skolan och på några Hollywood-filmer, sedan är det klart. Därefter är man förintelsefanatiker in i det sista.

Än idag får det tyska folket betala skadestånd för andra människors fantasier, lögner och förakt.

Människor dog, det är det inget tvivel om, det var tyfusutbrott och de allierade makterna förstörde samtliga transportsvägar för att omöjliggöra transport av mat och medicin till lägren. Men vart är alla dokument? Vart är alla genuina gaskammare? Vart är den tyska genialiska optimeringen av arbetsflöden och planering?

Hur kunde man kremera människor snabbare än man gör idag, med mindre bränseförbrukning i primitiva ugnar från 40-talet? Varför har vi inte ens hittat ett enda offer som dött av Zyklon B?

Man kan hoppas att det tyska folket får upprättelse någon gång, för den psykologiska skadan som de lidit är obeskrivlig.

6 milj judar dodades under 2a vk ar siffran man matats med sedan skoltiden. ocksa att judar gasades ihjal ar vad som fokuserats pa sedan start, darav missforstandet att alla 6 milj judar gasades......formodligen har det varit medvatet att ett sadant missforstand skulle uppsta.
ocksa sa sags det att det var 6 koncentrationslager dar gasningarna agde rum, detta kan saklart ocksa spa pa att missforstandet ”6milj judar gasades” frodats.
och du sjalv i en annan trad ville minsann pavisa med dina ”vetenskapliga” duschkabin experiment att man latt som en platt kunde knoka in 2500pers i gasrummen - nastan sa att man tror att du sjalv onskar att det faktiskt var 6milj ihjalgasade judar.

hurusom, 6 eller ”vav” ar av betydelse i judaism