Vi har länge vetat att dödstalen i koncentrationslägret Majdanek utanför Lublin i östra Polen bara uppgick till en bråkdel av den siffra som stadfästes omedelbart efter kriget av den sovjetiska "utredningskommissionen mot Hitler-brott i Polen". Där uppgavs en dödssiffra på absurda 1,5 miljoner, trots att det totala antalet människor som någonsin deporterades till lägret knappt uppgick till 400 000. Denna påhittade dödssiffra saltades ytterligare vid Nürnbergrättegångarna, där den höjdes till vansinniga 1,7 miljoner. Trots att denna siffra var tagen ur luften och helt saknade historiografisk grund så upprepades den i Västvärlden så sent som 1979, vilket blottlägger den västerländska förintelseforskningens okunskap om de tyska koncentrationslägren i Östeuropa.
Men redan 1948 kände sig sovjeterna nödgade att revidera denna fullständigt ohållbara siffra. Detta föranledde domaren Zdzislaw Lukaszkiewicz att radikalt sänka dödstalet till 360 000, denna gång delvis på basis av verkliga dokument från lägret. Lukaszkiewiczs metodologi gick ut på att addera samtliga bekräftade transporter till lägret och närmast kategoriskt klassificera dem som "dödade" eller "avlidna".
Även denna siffra visade sig vara svår att försvara, och trots att forskare såsom Jozef Marszalek hade gjort sitt bästa för att försvara 360 000 döda så sent som 1981 så dröjde det inte länge förrän Czeslaw Rajca reviderade dödssiffran igen, denna gång till 235 000 år 1992. Även denna uträkning byggde i mångt och mycket på mytbildningen om lägret snarare än på seriösa och grundade historiografiska utredningar, och det dröjde fram till 1998 för den revisionistiske förintelseforskaren Carlo Mattogno att revidera dödstalet i lägret till maximalt 42 200. Studien var baserad på arkivkällor från bl.a. staden Lublin och från Majdaneks minnesplats, och var den första studien publicerad i Västvärlden som levde upp till vetenskapliga standarder.
I sken av dessa siffror tvingades ortodoxa förintelseforskare till slut kasta in handduken, och 2005 publicerade föreståndaren för Majdaneks minnesmärke i Polen, Tomasz Kranz, en slutgiltig revidering ner till 78 000 döda. Kranzs revidering innebar en viktig vändpunkt för Majdanek som officiellt "dödsläger" i ortodox förintelsehistoriografi, och Kranz erkände öppet att tidigare siffror var baserade på "political and propagandistic considerations, not on historical ones", och att tidigare studier hade "completely ignored the camp documents", vilket var pinsamt för ett folkmord som enligt ortodoxa forskare var "världens mest studerade och väldokumenterade". Sedan Kranzs radikala sänkning av dödstalen har lägret levt en tynande tillvaro i ortodox forskning, och så sent som 2021 valde världens största förintelsemuseum, amerikanska USHMM, att helt avklassificera Majdanek som dödsläger till att istället vara ett konventionellt koncentrationsläger, "på basis av ny forskning".
I sken av att Majdanek-rättegången i Düsseldorf på 60-talet upprätthöll en dödssiffra 200 000 är det anmärkningsvärt att en ortodox forskare tog steget att slänga domslutet i papperskorgen och istället, åtminstone delvis, följa bevisen. Även om Kranz fortfarande var nödsakad att befästa påhitten om "gaskammare" i lägret så var hans studie ett viktigt bidrag i den fortgående processen att "bryta upp" förintelsemyten och återgå till seriös historiografisk forskning. Mest anmärkningsvärt är kanske Kranzs slutsats att domstolens "minst 140 000 döda icke-judar" istället uppgick till maximalt 19 000.
Majdanek-debaclet har mycket att lära både förintelsereligiösa och revisionister, och bevisar att det kanske ändå finns en framtid i vilken vi kan försonas i vårt intresse för omsorgsfull, grundad och allvarlig historiografisk forskning, där förintelsetroende kan bortse från känslor och propaganda och med nyktra ögon ta en ny titt på förintelsemyten och omvärdera sin bristfälliga ståndpunkt.
Men redan 1948 kände sig sovjeterna nödgade att revidera denna fullständigt ohållbara siffra. Detta föranledde domaren Zdzislaw Lukaszkiewicz att radikalt sänka dödstalet till 360 000, denna gång delvis på basis av verkliga dokument från lägret. Lukaszkiewiczs metodologi gick ut på att addera samtliga bekräftade transporter till lägret och närmast kategoriskt klassificera dem som "dödade" eller "avlidna".
Även denna siffra visade sig vara svår att försvara, och trots att forskare såsom Jozef Marszalek hade gjort sitt bästa för att försvara 360 000 döda så sent som 1981 så dröjde det inte länge förrän Czeslaw Rajca reviderade dödssiffran igen, denna gång till 235 000 år 1992. Även denna uträkning byggde i mångt och mycket på mytbildningen om lägret snarare än på seriösa och grundade historiografiska utredningar, och det dröjde fram till 1998 för den revisionistiske förintelseforskaren Carlo Mattogno att revidera dödstalet i lägret till maximalt 42 200. Studien var baserad på arkivkällor från bl.a. staden Lublin och från Majdaneks minnesplats, och var den första studien publicerad i Västvärlden som levde upp till vetenskapliga standarder.
I sken av dessa siffror tvingades ortodoxa förintelseforskare till slut kasta in handduken, och 2005 publicerade föreståndaren för Majdaneks minnesmärke i Polen, Tomasz Kranz, en slutgiltig revidering ner till 78 000 döda. Kranzs revidering innebar en viktig vändpunkt för Majdanek som officiellt "dödsläger" i ortodox förintelsehistoriografi, och Kranz erkände öppet att tidigare siffror var baserade på "political and propagandistic considerations, not on historical ones", och att tidigare studier hade "completely ignored the camp documents", vilket var pinsamt för ett folkmord som enligt ortodoxa forskare var "världens mest studerade och väldokumenterade". Sedan Kranzs radikala sänkning av dödstalen har lägret levt en tynande tillvaro i ortodox forskning, och så sent som 2021 valde världens största förintelsemuseum, amerikanska USHMM, att helt avklassificera Majdanek som dödsläger till att istället vara ett konventionellt koncentrationsläger, "på basis av ny forskning".
I sken av att Majdanek-rättegången i Düsseldorf på 60-talet upprätthöll en dödssiffra 200 000 är det anmärkningsvärt att en ortodox forskare tog steget att slänga domslutet i papperskorgen och istället, åtminstone delvis, följa bevisen. Även om Kranz fortfarande var nödsakad att befästa påhitten om "gaskammare" i lägret så var hans studie ett viktigt bidrag i den fortgående processen att "bryta upp" förintelsemyten och återgå till seriös historiografisk forskning. Mest anmärkningsvärt är kanske Kranzs slutsats att domstolens "minst 140 000 döda icke-judar" istället uppgick till maximalt 19 000.
Majdanek-debaclet har mycket att lära både förintelsereligiösa och revisionister, och bevisar att det kanske ändå finns en framtid i vilken vi kan försonas i vårt intresse för omsorgsfull, grundad och allvarlig historiografisk forskning, där förintelsetroende kan bortse från känslor och propaganda och med nyktra ögon ta en ny titt på förintelsemyten och omvärdera sin bristfälliga ståndpunkt.
