Världens bästa dikt?

Bjuder på tre svenska dikter.

Nils Ferlin
Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.

Vad var det för ord - var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu - förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.

Karin Boye
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

Kent Andersson
Michelangelo var en vanlig man
Han gick på två vanliga ben
Men en märklig förmåga hade han
att levandegöra sten.
Det levde en dröm därinne
han måste hugga den fri
Och han högg med all kunskap, egensinne
och sjudande raseri
Han anföll marmorn så flisorna flög
och stålet i mejslarna brann
och ur marmorblocket steg värdig och hög
bilden av Människan

Men aldrig blir bilden färdig
Den måste skapas igen
Förändras på nytt, och bli värdig
sitt namn: Pånyttfödelsen.

Och påvarna gav sina höga beröm
och furstarna kom i flock
och beställde en ny och större dröm
ur nya, väldiga block
Han grep sina verktyg och skapade
en David så underskön
att världen med häpnad begapade
hans huvud, hans lemmar och kön
Mig skulle han också befria så smått
ur stenen, en namnlös slav
Men sen fick han uppdrag av större mått
så mig blev det ingenting av.

Nej, slaven blev aldrig färdig
Mig högg han aldrig loss
Här står jag en vedervärdig och ful gammal
stenkoloss.

Han lämnade mig för att hugga ut
en påves gravmonument
Själv bars jag ner i ett valv till slut
Mitt namn blev inte ens känt
Ett ansikte hann jag aldrig få
men ett bröst och två skrovliga knän
Min rygg, som var min stolthet då
den lämnade han därhän
Min rygg som bar mer än någon förmått
som hjälpt honom släpa hans sten
från kvävande heta marmorbrott
till svalkan i ateljén.

Aldrig blir slaven färdig
Aldrig blir slaven fri
Här står jag nu, mindervärdig
i stenen jag fångats i.

Jag stod där i valvet i hundratals år
tills någon lyfte min skam
ut i ljuset och tvättade knän och lår
från spindelväv och damm
Nu står jag här i ofärdigt skick
i salen i Akademin
och möter ibland en medlidsam blick
och ett milt kultiverat flin
Friheten drömmer jag ofta om
och om Pånyttfödelsen
och om att en ny Michelangelo kom
och gav mig min styrka igen.

En dag måste slaven bli färdig
En dag måste slaven bli klar
och stiga förklarad och värdig
ur stenen som håller mig kvar.

En gång skall du vara en av dem
som levat för länge sedan.
Jorden skall minnas dig
så som den minns gräset och skogarna.
Så som myllan minns det multnade lövet,
och så som bergen minns vindarna.
Din frid skall vara oändlig - såsom havet.

- Pär Lagerkvist

Till smärtan av Dan Andersson

Jag vet ej om fullare fröjd står att nå
än när läpparna skälva av gråt,
om vi någonsin leva så gränslöst som då,
när pannan av ångest är våt.
Och ingen kom så hel och ren
till lyckans vardagssal,
som den som var med sig själv allen
en natt i skakande kval.

Minne av Marie A. av Bertolt Brecht

1
Det var en dag i månaden september,
då under plommonträdet tyst och öm
jag höll den kära, höll den stilla, bleka
i mina armar som en ljuvlig dröm-
Och över oss i blåa sommarrymden
där var ett moln. Jag såg det länge – å,
det sken så vitt, så oerhört där uppe.
Men jag såg upp, och det var borta då.

2
Sen dess har många månader och dagar
förflutit stilla, vandrat tyst förbi.
Nerhuggna är väl plommonträden – frågar
du: Var är hon du var förälskad i?
- så svarar jag: jag minns det inte mera.
Jo, visst förstår jag vad du menar – men
jag minns ej ansiktet, jag vet ju bara,
att jag har kysst det, det var länge sen.

3
Men också kyssen skulle varit bortglömd,
om inte molnet hade varit där.
Det molnet minns jag och ska alltid minnas:
det var så vitt, det kom från högre sfär.
Kanhända blommar plommonträden ännu;
sitt sjunde barn har kanske kvinnan fått.
Men molnet fanns där bara i minuter:
när jag såg upp, så hade det förgått.

Vad är livet? Moln som fara,
rop som inga röster svara.
Intet verkligt är oss givet,
ty en dröm är hela livet,
själva drömmen drömmer bara.

- Pedro Calderón de la Barca (jag vet tyvärr inte vem som översatt)

Estuans Interius (Burning Inside)

Burning inside
with violent anger,
bitterly
I speak to my heart:
created from matter,
of the ashes of the elements,
I am like a leaf
played with by the winds.

If it is the way
of the wise man
to build
foundations on stone,
then I am a fool, like
a flowing stream,
which in its course
never changes.

I am carried along
like a ship without a steersman,
and in the paths of the air
like a light, hovering bird;
chains cannot hold me,
keys cannot imprison me,
I look for people like me
and join the wretches.

The heaviness of my heart
seems like a burden to me;
it is pleasant to joke
and sweeter than honeycomb;
whatever Venus commands
is a sweet duty,
she never dwells
in a lazy heart.

I travel the broad path
as is the way of youth,
I give myself to vice,
unmindful of virtue,
I am eager for the pleasures of the flesh
more than for salvation,
my soul is dead,
so I shall look after the flesh.

Invictus

By William Ernest Henley


Out of the night that covers me,
Black as the pit from pole to pole,
I thank whatever gods may be
For my unconquerable soul.

In the fell clutch of circumstance
I have not winced nor cried aloud.
Under the bludgeonings of chance
My head is bloody, but unbowed.

Beyond this place of wrath and tears
Looms but the Horror of the shade,
And yet the menace of the years
Finds and shall find me unafraid.

It matters not how strait the gate,
How charged with punishments the scroll,
I am the master of my fate,
I am the captain of my soul.

Då Backisffs valde en dikt av Dan Andersson så kom jag att tänka på en annan dikt av nämnd poet som jag är väldigt svag för.

Den här är jänkarna helt galna i.

Stopping by Woods on a Snowy Evening
Robert Frost

Whose woods these are I think I know.
His house is in the village though;
He will not see me stopping here
To watch his woods fill up with snow.

My little horse must think it queer
To stop without a farmhouse near
Between the woods and frozen lake
The darkest evening of the year.

He gives his harness bells a shake
To ask if there is some mistake.
The only other sound’s the sweep
Of easy wind and downy flake.

The woods are lovely, dark and deep,
But I have promises to keep,
And miles to go before I sleep,
And miles to go before I sleep.

https://www.youtube.com/watch?v=ZFCVNjvFAoQ

Eternal autumn

Frozen in eternal autumn
I watch the years fall
like yellow leaves.
I have become immobile
and unchanging like
some pagan idol.
Unmoving yet restless,
I see the sun drown in
oceans of time.
In fear of the emptiness
I embraced the gift of
endless dying.

(FB) Kingdom of dreams

Jag också. Frost bästa.

Ryser alltid bara jag säger den sista strofen för mig själv. Alltid.