Lena Sundström flyttade till Danmark för att uppleva främlingsfientlighet

Vilka tror vi att vi är?
Just nu vill jag

… rekommendera alla att läsa Helena Henschens fantastiska pocket ”Hon älskade” i jul. Ett vaccin inför val*året, och en påminnelse om hur nyss det var. Avhumaniseringens effekter mitt i en svensk vardag.
Just nu vill jag inte

… att ni glömmer Goebbels. ”Vi är den enda kraften som står emellan judendom och världsdominans/…/ Allt som vi tyskar och européer, beskyddarna av en moralisk världsordning, anser vara värdefullt, är i farozonen.”

Så här två dagar före julafton konstaterar jag att Verklighetens folk vill läsa en 642-sidig roman om ett judiskt ghetto under Förintelsen. På samma sätt som jag konstaterar att en annan ljuspunkt under hösten har varit att Folkpartiets landsmöte röstade ner ledningens förslag om medborgarkurser för invandrare, eftersom medborgarkurser framför allt behövs för ”Sverigedemokrater och Vellingebor”.

Man skall inte underskatta Verklighetens folk.

Och man skall heller inte överskatta Eliten.

Det har varit en mörk höst, med framgångar för Sverigedemokraterna och ett försiktigt tassande kring deras frågor.

Kan muslimer och kristna leva ihop? Behöver vi inte lufta våra fördomar?

Är vi inte för politiskt korrekta här i Sverige?

Kanske tror vi att vi är immuna. Västvärlden som civilisationens vagga. Det moderna och upplysta samhället, där demokratin och frihetsrättigheterna har byggts upp under flera generationer.

Säger man det tillräckligt många gånger, börjar man nästan tro på det själv.

För två generationer sedan gasade vi européer ihjäl och avrättade 6 miljoner judar. 11 miljoner människor om man räknar med homosexuella, romer, handikappade och övriga civila. Det var här det skedde – mitt i Europa. Bland Coco Chanel-hattar och glada schlagers och Hugo Boss designade uniformer. Varför? Därför att moderna kläder och en modern livsstil fungerar dåligt som värn mot folkmord och brott mot mänskligheten, om någon nu går och intalar sig det.


En man sa en gång: Vi vet alla hur förintelsen slutade. Men lite om hur den började. Vill ni veta hur den började? Den började med ordet.

Avhumaniseringsprocessen. Judar som blev förbjudna att köpa glass. Judar som inte fick sitta på bänkar. Judar som transporterades bort.

Ett barn är ett barn, men ett annat barn är inte ett barn. De försiktiga stegen.

De är inte som vi.

De lever efter andra regler än vi.

Samtidigt som Vellingedebatten rasade fyllde Barnkonventionen ironiskt nog 20 år. Människor i Sverige satt och upprördes över att dessa ”ensamkommande flyktingbarn” kallades för barn.

”Vi har sett dem. De har mustasch.”

”Barn från de här länderna mognar på ett annat sätt än svenska barn.”

Jag letade i Barnkonventionens Artikel 1, men allt jag hittade var;

”I denna konvention avses med barn varje människa under 18 år”. Inga tillägg om ”I denna konvention avses med barn varje *människa under 18 år, om barnet ej har moppe-*mustasch, är afghanskt eller *somaliskt, eller mognar på ett icke-svenskt sätt som gör att Barnkonventionen ej skall omfatta detta barn.”

Vilka tror vi att vi är?

Västvärlden med sina västvärden som gör att vi kan kosta på oss tortyr, skippade rättsprocesser, inskränkningar av människors rättigheter.

Vår klädstil och livsstil som värn mot barbariet.