Dekadens!

Tänka sig, vad jag älskar det ordet, känn efter hur det ligger rätt i munnen.
Det jag frågar mig är, var går gränsen mellan sjuk dekadens och sund dekadens?
Eller kan man dela upp dekadens på detta sätt? Såg nyss ett inslag på nyheterna om Wacko Jacko. Att karln är dekadent råder väl ingen tvekan om men utgör dennes levnadssätt en sjuk form av dekadens?
Eller får man ta det goda med det onda och acceptera dekadensens alla yttringar?
Då jag i motsats till många andra tror att den naturliga följden av dekadens är nytänkande istället för förfall, måste jag då acceptera WJ;s dekadenta livsstil.
Då jag anser att den sunda dekadenta livsstilen inte skördar några offer utan tvärtom skapar vinnare borde väl gränsen för den sunda dekadenta livsstilen gå vid den vuxna individens egna vilja. Dekadens bygger på frihet till 100% vilket man knappast kan kalla pederasten WJ;s eskapader. Således existerar en sjuk dekadens.
Sund dekadens (lite lustig ordkombination.) måste utmana puritanismen, eller?
En sak är helt klar, dekadens leder till nydaning, nydaning leder till puritanism, puritanism leder till dekadens! Se där ja, nu fick jag ihop det till slut.
Dock vill jag leva i den dekadenta fasen.

Hur mycket du än gillar ordet "dekadens" så är det inte lätt att få en positiv betydelse av det. Ordet är i sig negativt och kommer från rötter som betyder "sjunka" eller "degenerera". För ett mindre negativt laddat ord som kan ställas mot "puritanism" kan jag föreslå "hedonism" som har sina rötter i grekiskans ord för "njutning".

Din dialektik "dekadens - nydaning - puritanism - dekadens" sabbas lite om man inte ser nydaningen som en reaktion mot dekadensen. Jag skulle tro att om man säger att någon är dekadent så menar man samtidigt att denne någon har sjunkit för lågt för att komma med något nytt.

Med det sagt så kan jag bara hålla med om att dekadens är ett mycket bra ord!