Är alla språk avancerade nog?

Språk utvecklas som bekant hela tiden. Alla västerländska språk har ju med tiden växt genom skönlitteratur och vetenskapliga skrifter. Dynamiken i språk som använts för avancerad vetenskap märks tydligt. Engelskan, tyskan, franskan och arabiskan har ju inga som helst problem att användas i en avancerad vetenskaplig eller skönlitterär text.

Men finns det exempel på språk som inte är speciellt utvecklade på dessa områden och därför har begränsat användningsområde?

Språk förändras hela tiden. Ett språks talare strävar inte efter att förändra sitt språk i riktning mot en i förväg utsatt idealform, utan språk förändras till stor del för att anpassa sig till den föränderliga kultur som deras talare lever i.

Vad innebär att ett språk är dynamiskt? Att det kan användas inom flera olika områden? Detta är inget som är inneboende i ett språks struktur eller dess ’väsen’ – för några hundra år sedan fanns det inga språk som kunde prata om kärnfysik, och TV-, radio- och datorordförrådet har blivit självklart för alla svenskar på några få generationer.

Så, till din fråga:
Javisst, det finns hundratals – kanske tusentals – språk som inte har ord för elektron, normalfördelningskurva eller moderkort. Men, det går lätt att fixa. Om man tar exemplet elektron så framstår det idag för gemene man som ett väldigt vetenskapligt och abstrakt ord. Men, det kommer från det grekiska ήλεκτρο (élektro), som betyder … bärnsten.

Om ett språk talas i en kultur där elektroner och normalfördelningskurvor är oviktiga så behövs inte sådana ord, och därför bildas de inte. Om ellära och statistik helt plötsligt blir viktigt så kommer språket att bilda ord för att tala om det, antingen lånord eller nybildade ord på sitt eget språk (jfr. ord som dator, mus, moderkort, skärmsläckare).

Sammanfattningsvis: stora, utbredda språk som engelska, hindi och polska har i regel betydligt fler användningsområden än små, geografiskt begränsade språk som warlpiri och mlabri. Ett språks talare förändrar och anpassar språket så att det kan användas i talarnas vardag. Därför kan polska inte användas för att blidka mlabriernas andar, och mlabri kan inte användas för att blidka polackernas kristna andar – åtminstone så länge behovet inte finns.

EDIT: Angående din rubrik så vill jag säga att alla språk är avancerade nog att kunna uttrycka vad som helst. Men … inga språk uttrycker allt, eftersom det inte finns språk vars talare behöver prata om allt.

Det är väl klart att det finns det. Ett enkelt bevis är väl bara att försöka översätta en vetenskaplig engelsk text till svenska. Visste, allt som oftast går det, men inte fan blir det i närheten av lika bra som det var på engelska. Då är ändå svenskan ett förhållandevis välutvecklat språk som är nära besläktat med engelskan.

Jag skulle tippa på att små stammar i afrika och sydamerikas djungler har språk som inte är helt enkla att uttrycka sig vetenskapligt på, huvudanledningen till det, att de inte har ett behov av att uttrycka sig vetenskapligt.

En av de viktigaste roller som ett modernt språk har är att vara bärare av den politiska dialogen mellan enskilda människor och deras representanter i och till politiska organisationer. Sett ur ett smalt europeiskt perspektiv så finns det 30+ språk som förväntas fylla det behovet. EU har 22 eller 23 officiella språk. Till det kommer norska, isländska, ryska mfl. Samtliga dessa språk måste anses vara »avancerade nog«. Motsvarande gäller ett stort antal asiatiska språk.

Språket hålls levande av sina brukare. Begreppsvärlden anpassar sig till behoven i brukarnas vardag. Vilket europeiskt språk skulle vara överlägset samiska för renskötsel? Vilket språk är överlägset svenska i ett typiskt svenskt kök eller i dagstidningar som ges ut i Sverige? Frågan om att göra Sverige engelskspråkigt kom av sig när den ivrige förespråkaren i en TV-debatt gick bet på att benämna en visp på engelska. Han benämnde istället vispen för en piska, vilken kanske föresvävade den skoningslöse som påtryckningsmedel för språkskiftet.

Vilka språk som bruksanvisningen till TV-apparaten är översatt till, det har ganska liten betydelse. Om akademiska avhandlingar skrivs enbart på engelska på lärosäten i Svedala, det innebär inte att svenska språket skulle vara fattigt. Där är det frågan om att nå en målgrupp som är gles och spridd över många kulturområden. Då kan det rent av vara en fördel om skribenten har en begränsad skatt av idiom i sitt lingua franca, läs engelska.

Utan att någon planerar det så dör ett antal språk varje år på grund av att brukarna faller ifrån. Långt innan dess har en stor del av den kulturella skatten som bärs av språket fallit ifrån.

Språk som saknar ortografi är förstås inte »avancerade nog« för att fylla en roll i exempelvis de demokratiska processerna. Den goda nyheten är att i de flesta fall finns det ett närbesläktat skriftspråk som brukarna lär sig tidigt. Därmed finns det ingen anledning att systematiskt avveckla dialekter.

Framför allt: Svenskan är avancerad nog som språk i Sverige. Idiomskatten är ovärderlig, men språkarvet på den nivån sitter trångt till. Skönlitterär text på svenska är bitvis mycket skön: hantverk av bästa slag där materialets möjligheter utnyttjas elegant. Utmejslade detaljer åstdkommer man i det material man behärskar. Tänk på en Strindberg och en Moberg. Försök översätta Sverige en vintersaga av Göran Palm till engelska!

Men det beror inte på någon inbyggd brist hos svenskan, utan på tillkortakommanden hos de svenska språkbrukarna och nomenklaturskaparna.

Ett vanligt misstag är att förväxla språkets begränsningar med sina egna språkliga begränsningar.

Alla som har läst exempelvis C.A. Hagbergs Shakespeareöversättningar torde inse att svenskan är ett fullkomligt makalöst språk – för den som har talang nog att föra det till högre sfärer.

Och omvänt, engelska översättningar av till exempel Fröding, Stagnelius eller Bellman blir inte bättre bara för att engelskan har importerat en massa ord från franskan och grekiskan.

Nu pratade vi väl vetenskapliga texter och inte skönlitterära verk? Missförstå mig inte, svenskan är ett underbart och i många fall vackert språk. Självfallet är en bok bättre på originalspråk.

Det jag ville komma till var att i vetenskapliga skrifter saknar svenskan samma bredd som t.ex. engelskan och tyskan har. Arabiskan kan jag inte uttala mig om.

Med bland annat undantag för Dan Browns Da Vinci-koden, som i sitt amerikanska original innehåller ca 500-1 000 sakfel som den svenske översättaren har korrigerat. Kanske är till och med språket i den svenska versionen något mindre platt än i originalet, men det är svårt att bedöma med tanke på den redan från början låga reliefen.

Vad är det för sakfel?

Tydligen mängder av historiska, geografiska och kulturhistoriska uppgifter där Brown har gissat eller trott att han har vetat. Jag läste någon intervju med den svenske översättaren om detta för länge sedan.

Och detta är inget ovanligt. Översättningar har passerat fler kritiska ögon än ett (engelskt) original.

Jag brukar hålla mig till att läsa bra böcker.

Jag hade blivit oerhört arg om en översättare hade fått för sig att ändra i min text på det sättet. Vem vet vad Brown hade för tanke med att skriva som han gjorde? Kanske för att ge berättelsen lite mer krydda? Det är ju som bekant inte en faktabok.

Men den ger ju sken av att vara faktabok. Påstår författaren att Notre-Dame i Paris är byggd i romansk stil borde han vara tacksam om översättaren ändrar detta så att han slipper stå där med skammen. Eller om han hävdar att det var Napoléon I som grundade Compagnie des Eaux (i dag sophanteringsbolaget Veolia som kört Stockholms tunnelbana i många år), när det i själva verket var Napoléon III.

Det här var bara exempel, men sakfelen i Browns fall var av liknande art.