Är alla språk avancerade nog?

Jag brukar hålla mig till att läsa bra böcker.

Men den ger ju sken av att vara faktabok. Påstår författaren att Notre-Dame i Paris är byggd i romansk stil borde han vara tacksam om översättaren ändrar detta så att han slipper stå där med skammen. Eller om han hävdar att det var Napoléon I som grundade Compagnie des Eaux (i dag sophanteringsbolaget Veolia som kört Stockholms tunnelbana i många år), när det i själva verket var Napoléon III.

Det här var bara exempel, men sakfelen i Browns fall var av liknande art.

Med bland annat undantag för Dan Browns Da Vinci-koden, som i sitt amerikanska original innehåller ca 500-1 000 sakfel som den svenske översättaren har korrigerat. Kanske är till och med språket i den svenska versionen något mindre platt än i originalet, men det är svårt att bedöma med tanke på den redan från början låga reliefen.

Boken ger väl inte sken av att vara en faktabok?! Det är ju bara en massa tonåringar som fått för sig det. Men angående dina exempel kan jag inte riktigt bemöta dem eftersom de inte förekommer i Dan Browns bok. Jag menar att han nog hade en tanke med felen. Men vad vet jag, jag är inte författare.

Alltså är det ingen översättning det är frågan om, utan en bearbetning. Ungefär som när Ohlmarks "översatte" en bok som Tolkien skrivit.

Faktafel korrigeras alltid när en bok översätts. Förutsatt att någon upptäcker dem.

Så om jag skriver en bok med en mening som börjar på: "Efter att Olof Palme körde ihjäl sig..." så skulle en amerikansk översättare ändra till "Efter att Olof Palme blev skjuten..."?

Språk förändras hela tiden. Ett språks talare strävar inte efter att förändra sitt språk i riktning mot en i förväg utsatt idealform, utan språk förändras till stor del för att anpassa sig till den föränderliga kultur som deras talare lever i.

Vad innebär att ett språk är dynamiskt? Att det kan användas inom flera olika områden? Detta är inget som är inneboende i ett språks struktur eller dess ’väsen’ – för några hundra år sedan fanns det inga språk som kunde prata om kärnfysik, och TV-, radio- och datorordförrådet har blivit självklart för alla svenskar på några få generationer.

Så, till din fråga:
Javisst, det finns hundratals – kanske tusentals – språk som inte har ord för elektron, normalfördelningskurva eller moderkort. Men, det går lätt att fixa. Om man tar exemplet elektron så framstår det idag för gemene man som ett väldigt vetenskapligt och abstrakt ord. Men, det kommer från det grekiska ήλεκτρο (élektro), som betyder … bärnsten.

Om ett språk talas i en kultur där elektroner och normalfördelningskurvor är oviktiga så behövs inte sådana ord, och därför bildas de inte. Om ellära och statistik helt plötsligt blir viktigt så kommer språket att bilda ord för att tala om det, antingen lånord eller nybildade ord på sitt eget språk (jfr. ord som dator, mus, moderkort, skärmsläckare).

Sammanfattningsvis: stora, utbredda språk som engelska, hindi och polska har i regel betydligt fler användningsområden än små, geografiskt begränsade språk som warlpiri och mlabri. Ett språks talare förändrar och anpassar språket så att det kan användas i talarnas vardag. Därför kan polska inte användas för att blidka mlabriernas andar, och mlabri kan inte användas för att blidka polackernas kristna andar – åtminstone så länge behovet inte finns.

EDIT: Angående din rubrik så vill jag säga att alla språk är avancerade nog att kunna uttrycka vad som helst. Men … inga språk uttrycker allt, eftersom det inte finns språk vars talare behöver prata om allt.

Faktafel korrigeras alltid när en bok översätts. Förutsatt att någon upptäcker dem.

Det finns inga fakta i skönlitterära verk, och således heller inga faktafel.

I någon mening håller jag med om det, men i fallet Da Vinci-koden är det uppenbart att författaren medvetet flätar in veridiska historiska fakta i berättelsen. Om han är en yrboll som placerar kyrkor och monument fel och sprider historiska och geografiska oriktigheter och motsägelser som försvårar för läsaren att följa förloppet, särskilt den läsare som är bekant med Paris och Roms geografi, tycker jag att förlaget och översättaren gör rätt om de "rättar" texten. Dessutom följer en roman en inre sanning eller logik och denna måste i någon mening upprätthållas för att verket inte ska haverera.

Ett alternativ är förstås att låta goja vara goja, men om det inte är författarens avsikt utsätter ju översättaren och förlaget honom för ett svek om de inte "hjälper" honom. Just den här boken bygger på att de yttre kulisserna och inramningen ges sken av verklighet, medan intrigen är humbug.