Komma över någon?

Även om de sedan en tid tillbaka hade det dåligt i sitt förhållande får jag känslan att hon tröstar sig. Jag har själv sedan en lång tid tillbaka tröstat mig färdigt (själv) efter ett långvarigt förhållande och befinner mig inte längre i 'kaosrummet' där de flesta inleder nya relationer. Visserligen fortfarande arg och besviken över vad man varit igenom, men inte alls relaterat till känslor för någon. Känslor lämnade jag bakom mig för mer ett halvår sedan, kanske t o m så långt som två år sedan.

Men är det ett bra sätt att trösta sig med någon annan? Är det orätt? Är det nya förhållandet verkligen något att bygga på trots att man ger sig i kast med något nytt genast? Hur funkar det?

Jag tycker tvärtom att tjejer är rätt snabba på det.
Själv blir jag så ledsen att jag inte orkar engagera mig i någon annan.

Fördelarna med att gå vidare snabbt är att det givetvis kan döva smärtan.
Tror dock att man skjuter upp det oundvikliga och att det inte alltid är helt fair mot den nya partnern.

Tjejer är ofta ganska okänsliga.

/Schaffer

Ja fair för den partern är det ju inte och det värsta som finns är att känna sig falsk när man ligger brevid någon annan och våndas över vad man gjorde och inte gjorde i sitt förra förhållande. Jag har varit där (för länge sedan) och lär aldrig göra om det. Man vill glömma fort, men förmår inte alltid göra det.

Jag har behövt ganska lång tid för att "komma tillbaka", även fast det i vissa fall varit kortare förhållanden och jag som gjort slut. Har följt med någon tjej hem precis efter dagen D (som i dump) för att jag behövt någon att kramas med snarare än sex (vilket har gjort vissa tjejer ganska arga ).

Sammantaget säkert väldigt individuellt, men jag måste få vara ledsen ett tag och jag kan inte knulla bort sorg.

Finns det belägg för det? Jag tror snarare att det många gånger är män som har patent på att vara okänsliga då de förväntas vara rationella.

15 min. Det är all tid jag behöver. Men så är jag så känslokall att Dr. Mengele bleknar i jämförelse också.

Bara min egen erfarenhet och upplevelse. (Jag känner inte av någon förväntan att vara rationell och även om jag är rationell så är jag känslig.)

/Schaffer

Svårt att veta, men jag tycker inte direkt att hon verkar trösta sig. Hon verkar förälskad och engagerad i det nya förhållandet.


Om man är medveten om att det bara handlar om tröst, och inte är ärlig och öppen med det, så tycker jag att det är fel. När det gäller om det är något att bygga på, så tror jag att det är svårt att säga något om generellt.

Jo då, där finns en förväntan av män, åtminstone dem emellan, att de skall vara rationella och lite som 'yo dude, can't hang in there forever man!'. Överlag har killar emellan svårt att förstå att någon uppriktigt sagt kan vara ledsen över något som inte fungerat även om det så skulle vara över en tid av ett par månader efter ett långvarigt förhållande. Har aldrig sett detsamma mellan tjejer och de tjejkompisar jag har och har haft, och då har killkompisarna varit långt fler till antalet. Stämmer mitt intryck, eller har jag fel? Det är möjligt, för jag gör inte anspråk på att det jag uppfattat är sant alla gånger.

Jo, något känner hon säkert, men är det inte lite tidigt att ge sig in i något så snart? Ett substitut kanske? Jag gjorde precis likadant, men samtidigt som jag kanske hade en liten aning om vad jag höll på med ville jag så gärna tro på att 'ja, det här är bra, och detta är en ny start'. Nu var jag själv inte så benägen att till fullo ge mig hän genast, vilket en del kanske är och gör. Många kanske krampaktigt håller fast vid trösten med känslan att 'om jag fortsätter kanske detta utvecklas till något likartat som det jag hade', eller?


Det är ju det som är så svårt - om man inte är säker på om det man har är en tröst då? När man väl är där vill man ju så gärna tro att 'nu är jag där!' men man förstår ju inte förrän man fått det man saknar - perspektiv?

Men när är man någonsin säker? När jag tittar den person jag älskar i ögonen och säger "Jag älskar dig", hur kan jag någonsin vara säker på att den starka kännsla jag känner är 100% äkta? Hur vet jag med säkerhet att vårat förhållande inte är ett substitut för något annat? Jag vet inte, och kommer aldrig att få veta heller.