Bästa svenska TV-serien ??

Rederiet ftw!

Bumpar upp denna tre-månader-på-nacken-tråd.

Svenska serier tycks i regel vara betydligt mer välgjorda än de filmer detta kukerigerat avlånga land spottar ur sig. Betydligt jämnare standard på serierna då. De enda direkt dåliga jag sett är Mästerverket (gjorde ej skäl för sitt namn) och Xerxes (killen var dock fascinerande bisarr på sitt psykopat-präktiga vis). Sedan blir jag alltid illamående av Bert-serien även om den egentligen är bra.

Riktigt vassa:
Ebba & Didrik - Väldigt rolig och gripande med en del lysande barnskådespelare.
Dårfinkar & dönickar - Vackert. Den filosofiske cello-spelande morfarn är en personlig favorit.
Barnens detektivbyrå - Ej nämnd i tråden men riktigt bra vad jag minns.
Chock - Ernst-Hugos presentationer... Världsklass.
Graven - Kjell och Ragnerstam i samma produktion. Det borgar för kvalitet.
Lasermannen - Vilken rolltolkning. Fulländad gestaltning av John Ausonius.
Häktet - Dock lite väl överdrivet. Men väldigt kul och träffande emellanåt också. Skönt att inte alla snutalster är så svartvita.
Polisen i Strömstad - särskilt ...Pyromanen, ...Tar Semester och ...Vägrade ge upp. Ett härligt gäng med bra skådespel inte minst av giganten Per-med-pondus-Oscarsson.
Från A till Ö - Barnprogram om ord m. Birgitta Andersson.
Albert & Herbert - En av få bonniga och götiga prylar jag uppskattar.
Tusenbröder - Spännande rakt igenom. Följde den på TV och bockade otåligt av de dagar som passerat mellan avsnitten.

Mer än godkänt:
Kullamannen - Bra musik återigen. Hyfsat spännande också.
Kråkguldet - Inte minst för Thorstein Bergmans ledmotiv.
Herkules Jonssons storverk - Tage briljerar i denna.
Rapport Till Himlen - Bra science fiction för en gångs skull.
Den som viskar - En kvinna anklagas för att ha våldtagit en pojke. Pernilla August i huvudrollen. Spännande serie i två delar.
Min vän Percy och hans magiska gymnastikskor
Lorry - Tyvärr var ju filmen Yrrol så urtrist kass. Sketcherna är mycket bättre. Gillar däremot inte Dalle något vidare. Tycker bäst om Månsson, Ulvesson, Reuter och Skoog.

Okej:
Barnen på Luna - För all del, men det är något med Tove Edfeldt jag retar mig på.
Hammarkullen - Förstår inte riktigt hypen men skaplig var den.
Pojken Med Guldbyxorna - Barnskådisar ska man kanske inte vänta sig underverk av men killen i huvudrollen sög rejält. Detta faktum drog ner en annars bra serie.
Röd Snö - Stör mig faktiskt lite på Von Brömsens rollkaraktär i denna. Dessutom lite seg emellanåt, i övrigt bra.
Goltuppen - Flincks genombrott. Visst är han bra men något fattas i serien. Ett stort plus för den svidande kritiken mot poliskåren. Som alltid med Leif GW, sådant civilkurage ska han ha en eloge för. Inget kamraderi här inte.
Glappet - Bisarr serie av Peter Schildt (som vanligt).

Rederiet är stor humor. Men bra? Njae. Snarare så kasst så underhållningsvärdet blir skyhögt.

Svensson Svensson - riktigt rolig serie, även filmen.
Rena Rama Rolf - den är bra när Robert Gustafsson är med. Helt okej utan robert också =)
C/O Segemyhr - dem tre försa säsongerna är bra
Sunes Jul - Rudolf är klockren där, lite trist när sune tänker dock.
En Ängels Tålamod - bra och rolig serie

Snutarna -´Helt okej
Ronny O Ragge - helt okej
Tratten och Finkel - helt okej
Pistvakt - helt okej
Macken - helt okej

Kvarteret skatan - vissa scener är sjukt roliga
Hipp Hipp - hyffsat roligt
Playa Del sol - första säsongen är rolig.
Sjön Suger - bästa matlagnings programmet/serie
Skärgårdsdoktorn - bästa drama serie

Varuhuset tyckte jag var väldigt bra iaf och sen är första säsongerna av Rederiet riktigt bra. Håller också med om att mysteriet på greveholm är bra också, såg den för första gången nu iår tillsammans med en unge

Humor/komediserier som Svensson Svensson, C/O Segemyhr, En Fyra För Tre, Rena Rama Rolf , etc. har alla sina poänger. Men det är alldeles för mycket vardagssvensson-liv över dem för att tilltala mig.

Parlamentet är bara så jävla förutsägbart även om det var klart bättre förr.

Samuel Fröler måste vara den träigt präktigaste svenska skådisen, dessutom ringer det av någon konstig anledning alltid en varningsklocka av pensionärstyp för de serier han medverkar i. Saltön verkar vara en annan sådan serie. Loa Falkman, Helena Bergström och tyvärr nu även Sven Wollter är också namn jag skyggar för av samma anledning.

Med detta syftar jag inte nödvändigtvis på att serierna/filmerna handlar om äldre människor/pensionärer utan snarare att dess målgrupp känns som en stickande, snäll farmor i gungstol med kaffe och bulle inom räckhåll. Det är något med stämningen och mentaliteten i serierna som ger mig dessa vibbar. Harmlöst trist och PK.

Sally var en lite annorlunda komediserie jag tyckte rätt bra om.

De Drabbade och Tusenbröder är en klass för sig.

Är det bara jag som följde tv-serien Spung med besatthet?
I min mening en av dom bästa svenska produktionerna någonsin.

Jo den var rätt skaplig den också.

Fasadklättraren tycker jag däremot var kass, som alltid när Björn Kjellman är med.

Jag gillade Fasadklättaren skarpt. Flera duktiga skådisar, däribland Björn Kjellman, Per Oscarsson, Björn Granath, Reine Brynolfsson, Viveka Seldahl, Tomas Norström mfl. Det som fångade mitt intresse var att serien utspelade sig i Sverige eller nån sorts parallell verklighet. Svenska fängelser har t.e.x inte vakter beväpnade med automatvapen.

Serien var underhållande och Björn Kjellman lyckas alltid övertyga. Jag tycker han passade utmärkt som vilsen, osäker tonåring som sen förvandlas till en sjvälsäker självständig (nåja) individ. Smaken är som röven antar jag. Jag har då aldrig sett honom göra en dålig roll. Han var ju fullständigt lysande i Vägen Ut t.e.x. Även där mot Viveka Seldahl.

Nej vi är fler som älskar SPUNG. Den är fullständigt suverän från första sekunden till eftertexterna tar vid i säsong 2. Välspelat, bra och annorlunda manus för att vara en svensk ungdomsserie. Den väjde inte för att ta upp känsliga ämnen som alkohol, knark, föräldrar som sviker, jobbig ungdomskärlek, pinsamheterna kring oskulden o.s.v. Till skillnad från många andra ungdomsserier/filmer handlade den inte om konflikten mellan fattiga/rika, svenskar/invandrare, kriminella ungdomar eller dylikt.

De fem huvudpersonerna (Kim, Pelle, Petra, Ana-Maria och Melas) var helt vanliga ungdomar med vanliga problem som råkade ut för vanliga saker som ungdomar i den åldern gör. De knullar, festar, krökar, knarkar, är otrogna, blir svikna, har oskyddat sex som de ångrar, dras med veneriska sjukdomar, hamnar i slagsmål, bråkar med sina familjer och sinsemellan men hittar alltid tillbaka till varandra osv. Serien är väldigt realistisk och såvitt jag minns skötte sig de allra flera birollsskådisarna utomordentligt bra liksom huvudrollsinnehavarna.

Den var mycket underhållande och hade vilket nog alla känner till ett fullständigt lysande soundtrack. Jag gillade dessutom att den periodvis såg ut som ett skolprojekt utan att det blev någon orgie i "handhållen kamera-scener" där man som tittare tappade fokus. Manusförfattarna och regissören vågade experimentera och leka med ljud och bild till skillnad från de flesta andra svenska filmskapare.

Det är nog svårt för att inte säga omöjligt att inte gilla SPUNG.

Tusenbröder - Obegripligt bra. Gillar Rapace berättarröst. Eklund spelar sjukt bra också!

Hem till byn - Klassiker! Säsongerna från 70-talet är helt enkelt skitbra. Willy Strid blir lite av en idol i den serien.

Svenska Hjärtan - Också en bra serie. Vem har inte glömt när Torsten går lös på ryamattan med gräsklipparen

Jag kan hålla med om att just de två, Fasadklättraren, Vägen Ut och möjligen Klassfesten tillhör hans bättre insatser, då självbelåtenheten inte lyser igenom och sabbar rollkaraktärerna. I Zingo däremot är han outhärdlig (värdelös film f.ö. som blivit kult) liksom i Livet Är En Schlager och Adam & Eva.

Men jag har svårt att förhålla mig saklig till Kjellman vid bedömning av hans skådespel eftersom jag hela tiden stör mig på honom i övrigt. När han ska komma in och vara rolig i Guldbaggen-galan, eller högläser Ulf Lundells roman Sömnen så korkat det bara går. Han spänner blicken då det hettar till en aning i texten, på ett väldigt krystat manér och ser faktiskt förjävla löjlig ut med sitt självgoda leende då han läst klart.

Men mest av allt retar det mig att han har fått för sig att han är så rolig och prackar på en denna insikt. In your face ungefär. Tycker han är både dryg, inställsam, präktig, dum och tråkig både som skådis och i övriga TV-sammanhang. Har dock inte träffat honom så hur han är privat vet jag inte, men i TV är han oftast jobbig.

Och nej, det är inte Jante som talat.

Hur som helst roligt att det finns någon som kan en del om svenska filmer/TV-serier här på Flashback. Många verkar undvika dem kategoriskt. Flera av de filmer och serier du nämnt och rekommenderat har jag haft stor behållning av.