Flytta hemifrån som 19-åring?

- Jag har tagit ett sabbatsår.
- Jag tar studenten nästa vår.
- Självklart finns det alltid två sidor av en historia och jag känner inte heller behov av att övertyga dig men i det här fallet är det ingen liten stackars tonåring som tycker att allt är pest och pina och tror att livet ska gå som på en räls.

1, hoppa av skolan skaffa första bästa jobb du får tag i.

2, flytta hemifrån och lämna din morsa, hon är lika mycket skyldig till att din farsa slog henne, eller vad han nu gjorde(hon kunde lämnat honom, kontakta polisen osv.)

3, börja om på nytt va. skaffa pojkvän va. festa loss va. ta lite bärs lev livet va. gör som Putte i snickeriet va.

Visst kan man flytta hemifrån som 19-åring.
En kollegas fru flyttade hemifrån när hon var 15. (Och hon är väldigt missnöjd med att deras 18-åring fortfarande bor hemma). Min pappa åkte iväg 100 mil hemifrån och börjad jobba när han var 16. Det var iofs andra tider då.

De flesta problem man får i livet (med få undantag) orsakas av andra människor. Det bästa man kan göra är nog att undvika att ha med människor att göra som orsakar problem. (En del dra slutsatsen att det nog är mest optimalt att inte ha med andra att göra alls).

Det är nog en bra ide att prata med soc och påtala att du har svårt att få mat för dagen. I och med att du jobbar visar du prov på förmåga att förbättra din situation och en viss hjälp med en liten bostad skulle kanske sätta dig på fötter. (Det skulle antagligen vara bra för dig att leva och bo helt själv en tid. Sköta dig själv och unvika andra).

Jag flyttade när jag var 18 och levde på studielån och helgjobb. Socialen var aldrig inblandad.

Hade jag varit i ditt läge så hade jag aldrig tänkt på att flytta. Hjälp din mamma att komma på fötter innan du själv ska ta steget.


Det jag vill säga är att tänk dig riktigt noga för. Kanske blir din mamma så deprimerad att hon tar tyngre piller som kanske t.o.m tar hennes liv?

Som ngn tidigare nämnde är det kanske bättre att försöka få det att fungera med mor din. Så som du beskriver henne mår hon kanske inte helt bra med sin situation, men har ni haft det bra innan? Hittat på & gjort saker, skrattat tillsammans? Finns det någon dotter & morskärlek alls, eller har där funnits? Eller vill du bara lämna henne som du gjorde med din far? Du bör vara införstodd i att om du gör det kommer det bli svårt att få tillbaka kontakten med henne. Du kommer inte ha några föräldrar att luta dig tillbaka på länge, kommer det vara värt det?

Jag hade tagit mig ett rejält snack med mamsen om det här, du har ju inget att förlora när du ändå tänker lämna henne i hennes situation som du beskriver. Säg att du vill sköta hennes ekonomi, veta att hon åtminstone klarar sig med hyran (blir hon vräkt kan det bli svårt för henne och det kommer bli svårt för dig att slippa bry dig om att hon numera bor på gatan?). Försök ta det i en vänskaplig och kär ton, men att du faktiskt mår dåligt över att det är just som det är?

Bryr hon sig inte då är det väl helt upp till dig om du vill lämna henne och sköta ditt egna liv. Du är myndig och i din situation skulle du säkert få hjälp av soc med lägenhet, men hade jag varit du hade jag undvikit soc så mkt som det bara går. Särskilt som det ser ut nu, för även om det kan bli jobbigt och kämpigt tycker jag du borde prata med mor din precis om det du tagit upp i tråden. Som sagt, finns inget att förlora, bara att vinna.

Visa lite av kempeglöden du hade till din mor, gör ett försök i alla fall. Funkar det inte, fuck it om du känner så och gå till socialen. Du ska inte behöva vantrivas i förälders närhet.