Tänka utan språk?

Önskan att placera tänkandet i hjärnan är i högst grad närvarande i tänkandet kring tankar och språk. Och inte bara inom filosofin. Lite svepande skulle man kunna tala om en del vetenskapliga teorier idag som att de uttrycker ett slags "fysikalism" för de tycks tala om "den tänkande saken" som den fysiska hjärnan. Att tänka på något eller att avse något med ett eller annat tecken, att minnas något är endast processer och händelser i hjärnan.

Det är väl snarast lämpligt att se och benämna denna uppfattning som ett slags dualism. En lång tradition har väl talat om tänkandet som så att å ena sidan har vi det mentala med dess mycket speciella objekt, lokaliserade i sinnet. Å andra sidan har vi den fysiska kroppen där detta icke-materiella sinne med dess objekt, händelser, processer anses lokaliserade. Det inre och det yttre respektive. Exakt vad detta sinne består av har ju uppfattats lite olika genom åren liksom dess förhållande till den fysiska kroppen, hjärnan. Men denna dualism tycks ha ärvts även av den ovan nämnda "fysikalismen"; för här tycks man också uppehålla sig kring det yttre och det inre. För att använda W., så tycks smärtan när någon skriker till för många tänkare fortfarande vara dold bakom smärtbeteendet...eller när någon säger vad han tänker så är tankarna dolda bakom orden (inre-yttre).

Det korta svaret är att det är svårt att placera in W. i någon tradition, men "icke-dualist" får väl ses som passande.

Jag känner inte alls igen denna dualism t ex hos moderna neurofysiologer som Damasio. För det första begränsar man sig inte till hjärnan, utan talar om nervsystemet.

Att vi inte har någon mind/medvetende/tänker utan att ha nervystemet inklusive hjärna torde väl inte vara så kontroversiellt.

För att gå in på smärta, så aktiveras olika ensembler av neuroner när vi känner smärta. Man kan tydligt iakkta två former av smärta: en affektiv och en mer rent perceptiv. Blockeras den affektiva delen så erfar vi fortfarande smärta, men den behöver inte 'betyda' så mycket.

Det är knappast kontroversiellt att vi inte skulle känna smärta alls, om inte några av dessa ensembler aktiverades.

Vad gäller den kontrovers som ändå uttrycks i följande: "Att tänka på något eller att avse något med ett eller annat tecken, att minnas något är endast processer och händelser i hjärnan. " Här finns ju en rad gamla synsätt, så jag bidrar inte med något genom att deklarera mitt. Men här är det iallafall:
- jag ser kontroversen mot reduktionism som i mycket ett missförstånd. Livet kan vara nog så mystiskt och mirakulöst trots att vi vet att tänkandet är beroende av synapser, jorden beroende av gravitation o.sv.
- emergens är ett mycket levande begrepp, och ännu inte förstått i alla sina aspekter. Medvetandet är emergent, men så är också fysikaliska begrepp som värme och tid.
- Vi har inte mer än skrapat på ytan vad gäller att förstå komplexa kritiska system. Hjärnan med sina ständigt skiftande aktiverade ensembler av neuroner är ett sådant system.

Smärta kan jag utan tvivel känna utan språk. Ni andra?

Visuella tankar.

Absolut. Mest hela tiden

Smärta är dock mer av en känsla/förnimmelse än en tanke, en fisk känner smärta - men tänker den? Ursäkta om jag är tjatig.

1) Nej, det är inte kontroversiellt. Jag känner iaf inte till att någon samtida har hävdat det.

2) Visst, det håller jag med om. Att någon känner till de senaste rönen inom en eller annan vetenskap borde knappast göra livet fattigare.

3) Man skulle kunna uppfatta det som att när man nämner att smärta kan erfaras utan språk så håller man fast vid den tidigare nämnda dualism, att tecknet ges betydelse av något inom oss. För att använda W., så tycks det som om det "döda" tecknet först måste bli "levande" för att betyda något. Men man skulle kunna invända att även om smärtan inte visas eller uttrycks så betyder det inte att smärtan finns i huvudet (eller i nervbanorna). Allt möjligt kan ackompjanera tankar eller vara förutsättningar för dem i våra kroppar, men det innebär inte att de är tankar (så som ordet används i vardagliga sammanhang). (Det är inte helt klart vad som avses med tanken att smärta kan erfaras utan språk f ö: om möjligheten att uttrycka smärta inte finns hos en människa innebär det förstås inte att hon inte känner smärta: vi kan mycket väl tillskriva en människa smärta utan att hon skriker av smärta: "det måste göra ont det där". Det sker även då vi tillskriver djur smärta; vår attityd gentemot dem liknar den attityd vi har gentemot andra människor).

"Smärta" tycks nu exempelvis inte kunna definieras ostensivt på så sätt att vi "ser inåt" och så att säga koncentrar oss på vad vi känner. Att lära sig "smärta" eller att använda även andra uttryck för smärta korrekt kan mycket väl involvera ett pekande, men inte inåt. Jag vet inte vad det innebär att säga att vi pekar inåt, så som vi skulle säga att vi pekar med fingret på ett föremål för att lära oss något annat uttryck. För att uttrycka det kortfattat: bilden av att ge en ostensiv definition (eller att föreställa sig det) är inte att ge en ostensiv definition... Men därmed förstås inte sagt att vår känsla av smärta på något sätt skulle vara oviktig i förhållande till vårt användande av "smärta". Det vet jag inte heller vad det skulle innebära. Däremot tycks det inte finnas något oberoende av vår grammatik som skulle kunna bestämma betydelsen av ex "smärta"; vi använder uttrycket på samma sätt som andra och det är vad som konstituerar vad vi avser med uttrycket.

Men, kan man fråga sig, är det inte möjligt att jämföra ett uttryck som "jag har ont" med verkligheten? Att kunna verifiera något, att jämföra ett uttryck med verkligheten, leder till frågan "hur jämför vi med verkligheten" och om vi så jämför så tycks det vara möjligt att missta sig. Men då skulle man kunna tro att man har ont fast man inte har det och ha ont fast man inte vet om det. Det är emellertid föreställningar som tycks gå emot ordets användning. Här förstår jag återigen inte vad det skulle innebära att tro att man har ont fast man inte har det och ha ont fast man inte vet om det.

Frågan om det är möjligt att tänka utan att ha ett språk måste åtminstone besvaras genom att förstå de sammanhang i vilket vi använder "tänka"; "tänka" har f ö en annan grammatik än "smärta".

Jag har här tagit några brottstycken från ditt inlägg. Det är givetvis inte att göra ditt inlägg rättvisa, utan syftet är ett annat: att peka på hur dit resonemang förutsätter det som skulle begrundas. Jag höll på att skriva 'skulle bevisas', men det är nog lite för dramatiskt.

Alltså: nedan visas hur språket stoppas in, ibland underförstått och implicit, i tänkandent.


Här förutsätts att vi när vi talar om tänkande diskutera 'tecken'. Jag gissar att det ska ses som en term från Saussure, men är inte säker. I vilket fall som helst förutsätts smärta som språkligt fenomen, vilket hindar oss från att ifrågasätta detsamma.



Här förutsätts smärta vara ett uttryck. Uttrycket är ett pekande - det skulle kunna betyda att man med 'pekande uttryck' menar tankeinnehåll i ungefär analogi med Damasios 'feelings'. Men Damasio tillhör de som bestämt hävdar att vi inte primärt tänker med språk. Mitt intryck här är att du med 'uttryck' och 'pekande' syftar på begrepp som har med språk att göra, eventuellt besläktat med Saussure igen.

Smärta används t ex för att undvika att begå misstag. Men man får en känsla av att här underförstås att smärta har blott en språklig användning.

Här har vi återigen begrepp som grammatik och uttryck, som underförstått helt och hållet rör sig inom en diskussion om språket.

Här är det klassiska misstaget i språkfilosofin, och varför jag påstår att den famlar i mörker. Där finns 'språket' och där finns 'verkligheten' som kan ställas mot 'språket'. Men var finns allt annat? Det har man glömt bort, kanske för att man inte kände till det när filosofer en gång i tiden började fundera över dessa ting utan att veta t ex minsta dugg om att det fanns hjärnor. Så här har vi alltså språket mot verkligheten, men vi har inte det mänskliga varat, hjärnan, nervsystemet, existensen, organismen, känslor, jaget, mind o.s.v.

Om t ex ett litet barn eller en katt har ont, så handlar det öht inte om ett språkligt uttryck 'jag har ont', och inte heller primärt att jämföra detta uttryck med en 'verklighet'. Det handlar om organismens medvetande, om 'feeling' *) i 'core consciousness' (Damasio). Smärta är ett bra exempel, eftersom det inte är särskilt kontroversiellt att säga att smärtnerver och smärtans betydelse i nervsystemet kom tidigare i evolutionen än språket.


*) "a feeling is a mental representation of the state of the organism's body, the perception of body state"

Jag flikar in lite här, eftersom jag själv lärde mig den "affektiva" delen av smärta väldigt sent (först då jag förstod dess "sociala" betydelse). Menar du att det lilla barnet "tänker" denna förändring av medvetande till följd av en förändrad body-state, medvetet? För mig blir tänkande alldeles för brett då, som om stenen tänker när den förändrar sin existens genom att rulla ned för berget.

Om detta avhandlats, shoot me, jag tänker inte läsa igenom allt.

Jag snappade nyligen upp några ord från någon som menade på (enligt min uppfattning) att tanken redan är tänkt. Ord läggs på i efterhand och slösar med tid och tankeverksamhet för att komma fram till samma slutsats. Det känns rätt logiskt, om man skulle bemästra detta fullt ut och samtidigt kunna avstyra upprepning borde det gå i en rasande fart. Intressant att fundera över.

Om spädbarnet 'tänker' i någon specifik, avancerad mening kan man ju ifrågasätta.

Men nervsystemet inklusive hjärnan skapar en modell för vad smärta innebär. Damasio: "a feeling is a mental representation of the state of the organism's body, the perception of body state". Detta är taget från en rescension och är en extremt kort beskrivning av något rätt komplext. Denna 'feeling' innehåller enligt Damasio alltid både subjekt och objekt. Genom evolutionen har vi fått flera olika former av smärta, genom visa 'nervbanor' har vi den rena perceptionen, där en modell av kroppen skapas av sinnet: var det gör ont, hur mycket o.s.v. Andra 'nervbanor' är den affektiva delen, där det finns gott om återkoppling. Vi får alltså en modell i vårt sinne av att smärtan är affektiv, lidande, och genom återkoppling gott om tillfälle att reflektera, känna, vid behov ignorera och självmedvetet styra handlandet m.m. All denna återkoppling, och de olika aktiverade ensemblerna av neuroner, är inte en fix och färdig arkitektur, utan utvecklas dynamiskt när hjärnan växer och används. Så man kan ju anta att där inte finns mycket tänkande, och ett relativt ringa och enkelt medvetande, från början.