Ska jag berätta om drogbruk för psykologen?

Jo, nu är det så att jag ska återuppta mötena med en psykolog jag tidigare gått hos ett par gånger.
Jag har öppnat mig delvis för denne men inte helt då jag inte var beredd att bestämma vad som jag ville att psykologen skulle veta om mig så...
Det jag undrar är om ni anser att det positiva med att berätta om drogbruk/missbruk överväger det faktumet att min psykolog troligen kommer vara mycket restriktiv med mediciner som kan skapa beroenden.

Ju mer jag funderar på om jag ska berätta eller inte desto fler aspekter att ta hänsyn till kommer jag på. T.ex tänker jag på att trots att jag knappt brukar benso (i enstaka fall för att kunna sova efter tjack) och inte ens tycker om det tror att jag kan vinka bye bye till chansen att få det mot sömnproblem om jag berättar om brukande av NGN narkotikaklassad substans öht, det jag menar är att om det framkommer att jag i perioder brukar/(missbrukar enl många) tramadol eller subutex så kommer jag klassas som en missbrukare och därför inte vara lämplig att hantera beroendeframkallande medel - vilket detta än är ÄVEN fast medicinen i fråga troligtvis kommer hjälpa bäst mot min ångest, förföljelsemani, sömnproblematik el dylikt.
Förstår ni?

Samtidigt känns det som en väldigt stor del av mig som man bör känna till för att kunna förstå sig på mig. Och situationer som kommer uppstå och känslor jag kommer ha pga knark kommer vara många och alltför betydande för att utelämna helt. Jag kommer känna det som om bilden av mig blir osammanhängande och svårläst om det inte framgår bland annat vilken erfarenhet jag har av preparat, vilken kunskap jag har om medicinerna psykologen kanske förskriver mig och mitt sätt att leva mitt liv.

Hur ska jag kunna förklara hur jag själv ser på mitt bruk av droger dels som en protest mot att det ständigt sätts upp regler för vilka ämnen som får användas för att må bra, och vilka som är förbjudna och att vi som inte mår bra av alkohol/ inte tillfredsställs nikotin eller koffein osv inte ska ha andra alternativ, och dels som ett sätt för mig att leva livet och försöka minska risken att jag på ålderns höst ångrar att jag spenderade så mycket tid på att ha tråkigt och må dåligt.
Ja, på sätt och vis självmedicinerar jag - men på sätt och vis gör vi alla det, om än på olika sätt. Vissa på ett olagligt sätt och vissa på ett lagligt men alla försöker vi må bra, men hur ska jag få min psykolog att förstå att drogerna har hjälpt mig hittills - inte falskt, utan långsiktigt faktiskt hjälpt mig och att jag är tacksam och rätt stolt över mig själv att jag tänkte till själv, tog egna beslut och bestämde mig för att det är mitt liv och jag ska göra det som är bra för mig.

Jag ser mig inte som en självdestruktiv person, jag missbrukar/ brukar inte varje gift jag kommer åt. Jag dricker inte alkohol, jag röker inte tobak, jag snusar inte och jag dricker knappt kaffe.
Jag tar hand om mig genom att äta bra, motionera och omge mig av människor som får mig att må bra och i allt det där så brukar jag också en del kemiska substanser som gör mig smärtfri, både i själen och i kroppen(opioider)/ ger mig god nattsömn(opioider eller benso) / gör mig pigg, social och glad(tjack) / låter mig se hur vacker världen kan vara och gör mig kärleksfull(mdma) osv och att jag inte ser några problem med detta förutom att jag bryter mot lagar jag inte instämmer med.

Hur berättar jag allt utan att psykologen dömer mig? Hur vågar jag ta steget att lita på att hon förstår mitt tankesätt och inte avfärdar det jag säger som ett försök att bortförklara mitt missbruk för mig själv och omvärlden OCH att bara för att jag i perioder brukat sk. droger betyder inte det att jag kommer missbruka mediciner hon föreskriver mig?

Sry för den långa tråkiga texten om mig, hoppas ngn orkar svara.
Hur har ni som själva brukar och går hos en psykolog gjort? Skulle ni gjort annorlunda?

Det kan slå åt bägge hålle (oftast åt det håll du är orolig för tyvär).

Personligen är jag mest anti nästan all medicinering dom vill ge mig (och tokvägrar benz) men mitt (miss)bruk ses som självmedicinering av dom, kanske just pga av min ovilja att ta benz o dyl.

Vete tusan om det hjälpte dig något, men det iaf så jag gjort.

Det du talar med din psykolog hamnar i din journal som nu även är öppen för alla dina andra behandlande läkare. Detta är nytt sedan årsskiftet, detta gör att man kanske inte kan vara helt öppen mot sin psykolog.

Vill du inte i nuläget ha hjälp med ditt missbruk (det är min åsikt, oavsett om du ser det som ett bruk eller inte) kan jag inte se hur det skulle hjälpa dig. Men å andra sidan talar du emot dig själv väldigt mycket när du säger att de substanser du "brukar" hjälper dig att må bra; varför ska du gå till en psykolog?

Men, nej, om du inte vill ha hjälp ska du nog inte nämna det (om du nu tror att det är så svårt att gissa sig till).

Din psykolog lär inte skriva ut några mediciner alls. De har ingen rätt att göra det. Men kanske menar du psykiater (läkare)?
Verkligen? Vad är detta för lag? Normalt sett har psykologer tystnadsplikt.

Säker på detta? Fakta källa? Just år?

Det där är ju inte alls så kul om har en del konstiga saker i journalen. Typ personlighetsstörningar eller drogmissbruk (jag har båda). Då ska man få stå där och skämmas där fastän man söker vård för vanliga orsaker som, halsfluss etc!? Det är ju inte fördel direkt. Men jag bryr mig iofs väldigt lite. Men lite. Lite irriterad blir man över den nästan totala kontrollen de har idag över ens liv. De djävlarna.

SLuta analysera. Har du problem. Så får du hjälp oftast. Att du går till en psykolog. Sen vad dom skriver ut till dig är ju en annan sak eller?

Det här har också oroat mig då jag väntar på behandling för en neurologisk sjukdom då behandlingen oftast består av antingen concerta/benso eller tramadol. Detta är ingen påhittad sjukdom, men den är samtidigt svår att diagnostisera baserat på mer "handfasta" bevis än patientens egna redogörelser för symptomen. Tänk om de tror att jag fejkar pga missbrukarstämpel i journalen och nekar mig behandling då?


Förlåt om jag låter elak nu men är du verkligen så fördomsfull att du tror att alla drog(miss)brukares psykiska besvär ligger i missbruket och detta då är personens enda problem?
Jag har traumatiska händelser i min barndom jag vill få hjälp att bearbeta, som jag inte tror att jag klarar av att komma över på egen hand. Dessutom redogjorde jag väl ångest, förföljelsemani och sömnproblematik som det jag behöver hjälp med redan i början av mitt inlägg - något som drogerna HAR hjälpt mot, men inte helt och jag vill helt enkelt ha hjälp att må ännu bättre och hantera framtiden med kommande hinderbättre.

Nej, det är sant att min psykolog inte lär skriva ut ngra mediciner, och om du läser om mitt inlägg ser du kanske att jag inte direkt säger det heller, men mina tidigare erfarenheter av psykologer är att det varit dem som egentligen bestämt medicineringen, för att sedan konsultera en läkare man träffar vid färre tillfällen, som mest godkänner och skriver ut.
Med andra ord är det indirekt psykologen som föreskriver medicinen, och om min psykolog skulle se en medicin rent ut sagt olämplig för mig är ju chansen rätt liten att preparatet kommer skrivas ut till mig. Eller...? Jag kan ju ha fel, men jag har känt det som om det är så det funkar..

En psykolog jag pratade med sa att det var på detta viset.

Jag har läst samma i tidningarna även om det nu var lite mer komplicerat formulerat. Dessutom, så har jag läst att man ska ha en rättighet att kunna begränsa synbarheten i journalen för känsliga uppgifter, men att denna funktionaliteten inte alls implementerad, trots att den ska vara det enligt lag.

När man går i terapi är det viktigt med förtroende till den man talar med. Du behöver inte bestämma NU om allt du ska tala om, utan du kan vänta och se om det känns rätt.

Det finns ingen anledning att berätta om allt man har gjort, ej heller något tvång.

Terapin ska ju hjälpa dig att hantera de problem du anser dig ha, och du ska tala om det du VILL tala om eller det du känner kan hjälpa dig själv ur den situation eller de beteendemönster du vill förändra.