Angående tiden

Tid i sig används för att definera nåt som har hänt eller ska hända. Räknesystemet vi använder är ju bara för att man ska kunna använda tid, alltså så är inte räknesystemet i sig tiden. Man kan lika gärna säga att händelsen inträffade när solen stog mitt på himlen, då är det fortfarande tid man pratar om.

Tiden borde finnas eftersom det är mätbar skillnad på tid på jorden gentemot i rymden. Astronauter på ISS åldras ju lite långsammare än va vi på jorden gör. Om inte tiden fanns så skulle väl inte detta förekomma?

Inte enligt Hume

Ålder är relativt, och mycket beroende på förväntningar av livslängd.

Tiden är ett påhitt skapat av människan.

Nu tror jag jag vet mer specifikt vad det var jag tyckte mig känna..
Alltså, att tiden inte går framåt, utan står still helt enkelt.. Det att man blir gammal och att årstiderna skiftar har egentligen bara med olika förutsättningar att göra, men tiden som så går inte framåt, och inte konkret, alltså finns inte.. Måste forska vidare på det här..
Typ att innan klockor existera så var det bara dag å natt. Sän så tog nån och snickra ihop ett sandur och mätte tiden det tar för sand att rinna för att kunna fastställa en intervall typ. MEN, kan det inte va så att det blir lite missuppfattat? Att det är som två helt olika väsen egentligen?? OCH, om det nu är en tid som rinner sakta bort, så varför ödslar man bort största delen av ens tid? Typ som, varför ödslar man tid på att sitta och käka frukost vareviga dag? man borde väl vara ute på nån slags ego-craze, eller har jag fel??
En fråga som ofta förbryllar mig är vad ska man egentligen använda tid till? I sverige känns det ju som att man kan förbereda sig på att leve det självklara livet, som en i helheten.. Alla ska köra bil och gå på bolaget osv..

Känns som att KTM__ sammanfattade det ganska bra. Men jag tänkte visa en grej jag läste i tidningen häromdagen. En etnolog som gjort sin avhandling om väntan: http://www2.unt.se/artikelprint/1,50...ID=315,00.html och https://www.tanum.no/product.aspx?isbn=9197467448 Det verkar vara ganska populärt, att studera väntan. Min klasskompis skrev sin masteruppsats om väntan. Och jag läste i "Existential Anthropology" av antropologen Michael Jackson hur det till och med finns en klasskillnad gällande väntan. Rika människor kan göra saker nu på en gång, dom behöver inte vänta lika mycket som fattiga. Fattiga människor väntar hela tiden, väntar på att få ihop till den där semestern,den nya bilen, den begagnade tvättmaskinen, reparatören som aldrig dyker upp, och en massa saker hela tiden. Fattiga människor väntar mer, för att dom lever mer i framtiden än i nuet, genom sina drömmar och hopp.

Tid finns, och den har en riktning och ett flöde. Dock är den ett kontinuum, och inte "i sig" uppdelad i diskreta enheter som "minuter", "dagar" och framför allt inte "veckor". Att "måndag kväll" blir "tisdag morgon" beror på att människor har delat upp tiden så. På sätt och vis kan sägas att det bara är en dag hela livet, men mer rätt vore att det bara är ett Nu (något som inte heller är särskilt rätt, då detta är relativt till ens inertialsystem; nu för mig är inte nu för dig om vi har olika hastighet eller riktning).

Hursomhelst, precis som att planeten jorden inte i sig består av en enda "nation" består inte tiden i sig av en enda "dag", då dessa två inte existerar utanför den mänskliga begreppsvärlden.

Tiden finns bara i ditt huvud, den går olika fort hela tiden, 1 timme kan ju kännas som 5 timmar och 10 minuter! Så, de finns ett nu och thats it...

Det är klart att tid inte "skiftar" per se.

Tiden flyter i ett. Enda anledningen att vi har "dagar" och "år" är för att vi har valt att döpa jordens rotation kring sin axel olika saker.

Först och främst vill jag skilja på tidsuppfattning (som ÄR en social konstruktion) och tid per se. Jag ägnar mig åt tid per se.
Om man nu vill luta sig så starkt åt ideen at tid inte finns, som många här gör, få man vara beredd att också neka rummets existens för de går hand i hand och är mer sammanflätade än många verkar tro. Man kankse borde fokusera på tidens egentliga natur. Vill man ta det så långt som att neka dess existens totalt bör man i alla minsta grad ha en generell förståelse för den Speciella relativitetsteorin. Sen att tid inte är bevisat tycker jag inte fungerar som ett starkt motargument för att lik de flesta teorierna som vi lägger all vår förtroende på, exempelvis Darwins evolutions teorin, går det faktiskt att utföra tester.

Tid är beroende av förändring. Utan förändring, ingen tid. Så om all rörelse i hela universum skulle frysas och allt stod helt still. Inte en rörelse existerar. Då skulle heller ej tid finnas.

Men på ett sätt är det fel att säga att tid finns. För egentligen finns varken dåtid eller framtid. Det finns bara detta nuet.

Förutom att man inte observerar tidens vara självt när man observerar mätinstrumentet, så görs också fortfarande alla testerna i nuet. Man måste förlita sig på att minnet, av den konstruerade verkligheten sammanfogad av sensdata, är reliabelt. Men då hamnar man i något av ett cirkelargument, för när man ska bevisa minnets sanningsgrad så refererar man tillbaka till tiden. Som om tiden, minnet, eller sanningen vore naturliga kategorier. (Jag ser en analogi till Kant's "lösning" på Hume's argument gällande kausalitet, en lösning som kräver naturliga kategorier, vilket ger transcendental mening, som till syvende och sist ger någon form av Gud att förlita sina teser på)

Frågan är kanske inte så mycket huruvida tidens existens 'är' bevisad, utan kanske mer det huruvida tidens existens eller icke-existens 'kan' bevisas. Man får nog lämna empirismen och gå in på rationalismen i sådana fall, men då får man kanske omvärdera definitionen av bevis, beroende på vilket perspektiv man brukar utgå ifrån.

"Nuet" kanske inte alls behöver påverka vår diskussion eller för den delen experimenten om tid. Jag tror inte det är en bra idee att blanda ihop tidsuppfattning (vilket jag anser att nuet är) och tid per se. Sedan behöver inte minnets reliabilitet vara en faktor för igen tycker jag att det blir för subjektivt. Vi vänder på mynten och tittar på något mer objektivt. Den speciella relativitetsteorin hävdar att ett föremål som är stilla färdas till 100% genom tid då den inte färdas genom rum alls. (Premissen separerar inte isär rum och tid. Glöm inte att föremålet färdas genom tid men befinner sig samtidigt i rum). Skulle föremålet börja färdas genom rummet så reduceras tidsfärden så att rum och tid tillsammans alltid håller en konstant 100% färd. Fotoner åldras inte för de färdas inte i tid alls enkelt sagt.
Experiment kring rumtids färd visar att ljusets hastighet är konstant från vilket observatörs perspektiv (med viss hastighet eller riktning) som helst (så länge inte observatören uppnår ljusets hastighet, vilket är praktiskt omöjligt). Bara för att vi har introducerat en observatör för att konstatera ljusets konstanta hastighet betyder inte att vi har ägnat oss till subjektiva antagande för att observatörens mätningar konstaterar resultatet även om han är vilseledd.
Ett experiment som man har hört talas om förut går till så här: Två fysiker synkar sina klockor. en färdas med viss hastighet och en står still. när de träffas igen kommer deras klockor inte längre att vara synkade. Det intressanta är att deras klockor kommer att avvika från varandra exakt enligt relativitets teorins förutsägelser. Den flygande fysikern färdades genom mer rum och därför mindre tid än den andra fysikern. Hans klocka borde därför vara något efter då mindre tid har passerat för honom. Detta visar även något mycket intressant. Att tid inte är absolut i den mening att den är likadan i allas perspektiv. Den är relativ. Relativ till vad? Jo, relativ till din hastighet genom rummet.
Experiment som med den färdande fysikern visar hur verkligheten överensstämmer i minsta detalj med teorin. Detta visar för mig att det finns något verkligt som verkar på oss där ute. Det är ett något utan tvekan. För om det inte är det så är det enda alternativa svaret att de osynkade klockorna beror på att varje gång detta testas så sker ett återkommande sammanträffande. så "to that extent" skulle jag säga att rumtiden är härledd och går man djupare in i teorin kankse även bevisad. Mitt fokus hamnar då i att förstå dess natur och ursprung. Men igen, jag pratar om rumtid inte om tidsuppfattning eller medvetande. Det är lätt att blanda ihop de.