"DS." efter post scriptum, varför?

Varför används detta i Sverige av många personer? Det är ingen latinsk förkortning som PS och används endast i Sverige.

Vem startade detta, varför startade detta och varför finns det kvar?

Post scriptum efterföljs ofta av D.S. som betyder Deinde Scriptum (på svenska även uttytt som "den samme" ("den samma", "de samma")).

Men att använda P.S. i något annat än brev (av papper) är absurt. Man kan lika gärna lägga till det man vill ha sagt i ursprungstexten. Att skriva P.S. är ju ondöigt i email/forum/twitter/facebook/insert-annat-internet-fenomen.

Inte enligt språkrådet!


Ja, jag menar brev. Post scriptum på internet är absurt!

Absurt tycker jag är att ta i. Däremot är det förstås helt onödigt från en praktisk synpunkt. Det är i de flesta fall enkelt att redigera brödtexten i en text som är digitalt framställd, vilket inte är fallet om man skrivit med gåspenna på ett pergament. Däremot kan man använda det för att få en (som det brukar heta numera på svenska) vintage-känsla .

I forum som detta däremot används ett slags post skriptum vid redigering av inlägg. Detta post skriptum brukar ofta kallas "Edit", dock ej efter poeten.

I början av mitt forumläsande trodde jag nästan att det var en mycket aktiv moderator som hette Edit och redigerade alla dessa inlägg.

Du noterade inte TS alldeles korrekta observation att D.S. bara förekommer i Sverige?

Nja. Ett postscriptum behöver inte vara ett tecken på esprit d'escalier, utan kan vara ett uttryck för aktiv stilvilja, och vara en rätt effektiv disposition. Nätdebattören Samuel Sirén är t ex en flitig (och skicklig) användare av postscriptum i elektronisk text i stilistiskt/argumentationstekniskt syfte.

Men håller du med om att ett "DS" efter post scriptum är absurt?

Jag kan inte hitta någonstans var detta kommer ifrån. Om man skriver ett PS antar man väl att det är samma person.

Detta stör mig.

Wikipedia:





Nu blir jag tokig!


Vem började med detta? Hur långt tillbaka i tiden kan man hitta detta?

Det är ju totalt värdelöst!

Idag när vi hämtar idiom från anglosaxarna blir det kanske ... punchlinjen som man kommer på först i trappan på väg ut ...

Kanske är det självklart idag, men det har inte alltid varit så. Antag att en okänd författare som ännu inte vunnit August-priset hyr en vindslya i Paris. Hustrun har inga pengar att köpa mat för. Författaren skriver brev hem till förlaget och begär förskott för den kommande boken. Hustrun skriver en vädjan i form av ett PS, men undertecknar med sitt eget namn i stället för DS.

Tja. När jag pluggade i England i början på sjuttiotalet, skrev mina föräldrar och jag brev till varandra. Det var inte alls ovanligt att min pappa tillfogade ett PS på ett brev från min mamma, och vice versa.

Ja, men då skriver din mamma/pappa en signatur efter PS, eller hur? Om man skriver ett PS utan signatur eller DS borde man ta för givet att det är samma person.

DS fyller ingen funktion!

Vi måste reda ut det här, jag blir tokig!

Vi försöker ju reda ut det här. En gång i tiden befordrades brev öppet utan kuvert. Då kunde kuriren frestas att skriva till »Broder, glöm inte att lämna en rejäl dusör till kuriren!« Bokstäverna DS skyddade kuriren från slika frestelser.

Nej, då har vi väl viktigare frågor. Vad skall man skriva före ett andra PS, skall det vara PPS eller PS2?

Både nej och jo... Edith Södergran stavade med -h så Edit är inte riktigt enligt poeten. Men alla PS (post scripta) skrivna efter 1923 är skrivna efter poeten Edith.

Det låter långsökt tycker jag. Hittar Du bara på nu? "DS" är väl ändå ett typiskt svenskt fenomen som jag förstått det.



Om man ska tro Wikipedia.