Att vara filosofisk blott när man behöver det

Jag vet vad jag anser, det framgick ju också i trådstarten. However vill jag givetvis pröva min ståndpunkt mot goda argument, det är ett av skälen bakom trådstarten.

Jag tycker att det ligger något moraliskt osunt i nationalismen. Det är vanligt att nationalister ser nationen som en varelse varje medlem av nationen har moraliskt ansvar inför. De får till exempel inte svika sitt fosterland, handla i strid med nationens ära etc. Detta är nonsens. Personer (bör) svara moraliskt inför andra personer inte inför nationer, eftersom en nation inte har någon moralisk status. Nationalism leder helt enkelt till en massa elände (tydligaste exemplet är 1914).

För att svara på trådtiteln. Moral tillhör filosofins fält, och moraliska resonemang är oftast relevanta i sociala frågor, alltså kan man vara filosofisk i det exemplet du tog upp. Sen håller även jag med om att många socialkonstruktivister är hycklare eftersom de tar alltför lätt på sociala konstruktioner.

Tur för mig då att det inte är den typen av nationalism som jag omfattas av utan snarare kritiserar.



Kan du inte utveckla hur du menar att exemplet som jag tog upp är en moralisk fråga? Jag ser det inte faktiskt.

Jag menar att det finns en mängd olika samtal där denna filosofiska opportunism sker, socialkonstruktivister är bara en liten del. Dessutom är en del av socialkonstruktivisterna filosofiska hela tiden, likt forummedlemmen yidaki så omfattas de inte av min kritik egentligen då de inte är opportuna överhuvudtaget utan konsekventa, vilket är vad jag önskar i ett samtal.

Fast att vara intellektuellt ohederlig på basis att alla andra också är det är väl knappast något som är begränsat till något specifikt skikt?

Och en outtalad önskan att svälja lögner är väl heller inte begränsat till någon specifik grupp eller socialt fält? En lögn sväljer nog de flesta om bara omständigheterna är de rätta - rätt allmänmänskligt att rationalisera i svåra lägen, moraliska eller reella.

Ja alltså jag tänker mig det som något som utövas människor emellan och den som bedrar är ju den som får makt över de andra som accepterar argumentet. Ett sådant förhållande kan vara på en rätt så trivialt alldaglig nivå, det är sant, men det finns ju också det större samtalet där detta tar plats och där skadas samtalet mer allvarligt därför att det är ett viktigare samtal. Så tänker jag mig det. Det är inte något unikt som återfinns endast hos intellektuella men de har ett större ansvar. "With great powers comes great responsibility", som någon superhjälte skulle sagt. Därför är det också mig mer föraktligt när en förment intellektuell bedrar på detta viset.

Men nu talar vi också om ett beteende som går bortom och inbegriper mer än det förhållandevis snäva problem (åtminstone snävt jämfört med vad vi talar om nu) som jag tog upp i trådstarten

En intressant frågeställning. Personligen skulle jag anse att det snarast bör uppmuntras att alltid vara filosofisk, att alltid ifrågasätta och kunna se (och framföra) de generella konsekvenserna av sina argument.

Jag är osäker på hur utbredd denna "opportunism" som Seburo C-X nämner är. Jag har fått för mig att när man argumenterar på ett sådant opportunt sätt som nämns, så gör man det för att man själv inte inser konsekvenserna av sina argument. Man gör det av okunskap, inte av taktik.

Men då bortser jag förstås från offentlig (politisk) debatt.

Jag missförstod dig nog lite (kan bero på trådrubriken). Jag håller med dig om att man inte kan argumentera mot nationalismen för att nationalismen är en social konstruktion. Däremot kan man argumentera mot nationalismen på moralisk bas som jag gjorde ovan, utan att vara inkonsekvent (men man är fortfarande "filosofisk").

Sen tycker jag att forummedlemmen Yidaki borde omfattas av din kritik eftersom han hela tiden säger att man inget kan veta, och att ingen objektiv sanning existerar samtidigt som han verkar ha en hel del uppfattningar som han håller för sanna. Hade han varit konsekvent hade han bara ha tryckt helt random på tangentbordet.