Att vara filosofisk blott när man behöver det

Jag funderar på om inte detta att vara filosofiskt opportunt är ett hyckleri. Tag exempelvis någon som pekar på att nationalism är en konstruktion och inte något naturligt och att man därför bör förkasta det som varande något artificiellt. Borde då inte denna människa också erkänna att allt i ens identitet är av samma sort och att allt som har med detta att göra bör förkastas?

Jag tänker alltså t ex på de som ställer frågan "men vad är svenskt egentligen?", och försöker visa på att det inte finns något enskilt som är avgränsat svenskt. (Nu kan man ha invändningen att denne missförstått vad en nation är och att avgränsningen ligger i kedjor och inte något enskilt, men det lämnar vi därhän i diskussionen). Då kan man med samma resonemang attackera precis allt som har med identitet att göra. Är det exempelvis överhuvudtaget rätt att tala om människa kontra djur, detta är ju också identitet på samma villkor som det man tidigare argumenterat mot?

Det finns bättre och mer djupgående exempel. Man kan ofta se i politiska diskussioner i synnerhet detta fenomen med att vara opportunt filosofisk utan att redogöra för att ett visst resonemang kan anföras generellt och därmed riktas mot den som använder det.


Det finns också mer, betänk... om det är okej att vara filosofisk i ett avseende i en diskussion som egentligen inte rör sig på en filosofisk planhalva är det då inte rätt att föra in hela diskussionen på filosofisk planhalva? Att låta alla typer av filosofiska resonemang föras in i diskussionen. Det skulle bli mycket svårt att föra en diskussion för den filosofiskt opportune, denne hade blivit krossad och blottlagd som den hycklare denne är.

Så diskussionen handlar lite också om att för vissa diskussioner måste man anta att en hel hop med filosofiska problem inte är problematiska, det är grunden för alla diskussioner som ligger före filosofin. Filosofin ligger bakom och kan rycka undan mattan, men att rycka undan mattan för någon annan när man själv står på en är inte okej.


Så när är det egentligen okej att vara filosofisk?

(Jag anser att man får komma överens om det före man samtalar, när vi samtalar här på filosofiforumet har vi exempelvis redan kommit överens om detta)

Jag tolkar dig som så att du med 'filosofisk' menar att ställa grundläggande frågor; att gå ett steg djupare och fråga om grunden till en föreställning eller ståndpunkt.

Exemplet ser ut som typisk konstruktivism. T ex en enkel feministisk sats: könsrollerna är inte komna av naturen, de är bara kulturella.
Konstruktivisten vill sedan mena att allt egentligen är kulturellt. Men konstruktivisten missar i regel att vi då har rejäla kunskaper om olika kulturer, och att dessa är högst påtagliga. De är tröga, historiskt långsamt utvecklande och eftersom de har så stort inflytande på oss så är de så mycket mer än ett litet bara. Detsamma gäller givetvis ett folks etnicitet. Ett folks identitet ligger inte blott i en rörlig föreställning hos en individ, utan i hela folkets dagliga liv.

Sedan har du rätt: det ligger ett vansinne i att, sedan man konstaterat att något i kulturen har ett avgörande inflytande över oss, helt enkelt förkasta det. Det är som om man underförstår att i 'nature versus nurture' så är det enda som kan respekteras 'nature'.

Allt är väl okej i lagom doser? Att heja på Sverige och få bli en del av apflocken och ryckas med är väl en sak (säger bara fotbolls-VM 1994). Men när man börjar tillskriva sig själv egenskaper och gör anspråk på sånt som hände för flera hundra år sedan och som man själv inte hade ett dugg med att göra är väl lite konstigt?

Att jag är född i Sverige av svenska föräldrar är väl knappast något jag kan ta cred för? Ren jävla slump.

Men sen finns det väl andra mer intressanta exempel. Är det okej med vita lögner t.ex? Eller bör man alltid tala sanning?

det är alltid okej att vara filosofisk...så klart

Du har förstått ganska bra vad jag menar.

Du tydliggör problemet mycket fint.

Jaa alltså jag syftar mer på en nationell självkänsla och erkännande än något sådant som krigisk eller osund nationalism i form av låta säga nationalsocialism eller rasistisk nationalism över huvud. Man behöver inte vara rasist eller chauvinist för att man erkänner att man tillhör en nation, snarare går det hand i hand att erkänna andra nationers värden också, ja, det bör vara så. Inte heller har det nödvändigtvis något att göra med att ta cred för vad någon annan gjort - vad det handlar om är att erkänna att ens nation är en del av ens identitet och att det är något som man mår bra av, till skillnad från självhatarna i riksdagen (läs Sahlin, Reinfeldt mm). Det är alltså det som jag talar om. Själv anser jag mig tillhöra Skåne nation då jag är något mer skåning än svensk, men röstar på SD. (1.Jag själv 2. Skåne 3. Sverige 4 Skandinavien osv osv). Detta innebär att jag anser att de som ser sig som svenskar har rätt till sin identitet, jag är inte chauvinistisk mot svenskar (jag är själv en). Det är så sund nationalism ser ut. Att respektera allas rätt till egen identitet. Att tillskriva den typen av nationalism något annat är en rejäl halmgubbe (något som man verkligen har tröttnat på).


Men tråden handlar inte om ett enskilt exempel egentligen utan snarare om filosofisk opportunism generellt. Vad jag menar är att det allt för ofta "vinns" diskussioner genom ett sådant förfarande och att jag vill dels öppna folks ögon för det och dels föra en diskussion när det är berättigat att vara "filosofisk".

Ja om man är öppen med det och erkänner sin motparts rätt till det också.

Ah, jaow. Det var därför jag tog upp det där med vita lögner på slutet. För där har vi väl det vanligast förekommande exemplet på filosofisk opportunism?

Folk förespråkar väl som regel att man ska tala sanning. Men när det väl kommer till kritan, när sanningen svider så skyddar de sig med en lögn. Sedan rationaliseras lögnen utifrån kvasifilosofiska resonemang, typ vit lögn, för det allmännas bästa etc...

EDIT: Jag är statsvetenskapligt orienterad så min syn på filosofi är rätt tydligt präglad av detta. På gott och ont.

Javisst en form av intellektuell ohederlighet ala Hitler och Sorel. Opportunism verkligen.

Ibland undrar jag inte om det är det som menas med att "härska på ett överlägset sätt" (Nietzsche), nämligen att låta andra leva under dimslöjan medans man själv styr över dem med lögner.

Fast den är ju inte begränsad till ledande personer eller sociala fält. Det är väl något som verkligen är spritt rakt över hela spektrat?

Eller finns det något annat bättre exempel?

Ja fast makt är ett förhållande mellan flera personer så de som bedrar är också ofta de som har makt. De som det styrs över accepterar lögnerna som sanna. Därför är detta också ofta antingen politisk makt eller intellektuell makt. Och då är det alltid ett ojämlikt och ofta redan etablerat förhållande människor emellan. Det är okej i övre skikt att vara intellektuellt ohederlig eftersom de antar att alla andra också är det, ungefär som en tu quoque.

Men det finns helt klart som fenomen överallt.

Då vet du ju svaret?