Varför är du du och jag jag, och varför är vi födda nu, och mänskliga?!

Jag har fått fnatt i skallen efter jag funderat på detta. Varför är en person t.ex född 1969 och kvinna, född i typ Stockholm. Varför inte född 1389 i Mongoliet? Vad hade hänt om en annan spermie träffat morsans ägg, istället för det som vann. Hade jag varit jag?! Och om dom hade tillverkat "mig" en timme före/senare? Varför är jag en människa? Varför inte en hund/mygga/orm/get/geting/skalbagge/viking?! Vad är oddsen på att jag är jag? Alla har ju upplevt världen, och ingen har inte upplevt världen. Jag börjar seriöst tvivla på att livet tar slut när man dör. Oddsen till att t.ex jag är jag och född på viss plats en viss tid, måste fan vara lika liten som att efterliv inte existerar. Jag menar, jag måste väl ha komma till världen nån gång, alla kommer till världen nån gång. Varför skulle man inte komma dit igen, självklart utan "koppling" till ett tidigare liv och utan minne.

Jag blir seriöst mer förvirrad än när jag tänker på rymdens dimensioner och vad som finns "bakom slutet" på rymden.

Ber om ursäkt om jag skriver osammanhängande/dåligt, jag är totalt lamslagen av denna tanke. Hjälp mig

Att en person är född 1969 beror väl på att vi har den Julianska kalendern, och att personen är kvinna beror på att vi har skapat två genus varav den ena definieras genom bland annat yttre karakteristika, och att personen är född i Stockholm beror mycket på urbaniseringsprocesser.

Du är alltid du, det är en identitetsfråga. Oddsen för det är 1:1. Eller A=A som dom säger här i filosofiforumet.

Du menar antagligen att om man föds en gång så kan man födas fler gånger?

nu försökte du allt låta smart.

jag tror inte vi är vi, du är du eller att jag är jag. jag tror inte heller vi är människor. jag tror vi bara är. uppfattar världen olika, lever olika, dör olika och, ja, återuppföds olika. jag tror inte på tiden, utan tror att man lika gärna kan bli född till jedi igår, och inka indian imorgon. det blir som du blir. fosiler, minnen från förr är inte minnen från förr utan helt enkelt blivit det, för vi har sagt att det är det. färgen grön för mig, kankse uppfattas som röd av dig bara att du har fått lära dig att det du uppfattar som röd, heter grön. inget är exakt, allting blir. idag sitter vi på flashback, tar vi kollektivt själv mord idag blir kankse du hästen jag rider på när jag ska döda Djingis Khan.

Det har du rätt i, och det var inte riktigt meningen.
Jag har fått höra av en vän nyligen att jag kan låta arrogant ibland,
och så vill jag inte uppfattas,
så jag ber om ursäkt för hur jag uttrycker mig ifall det var så det kom fram.
(Fast å andra sidan har det varit många sådana här trådstarter ett tag nu,
med "personliga uppenbarelser" och en massa frågor utan svar)

Det här var lite osammanhängande tyvärr...
Kan du kanske dela upp det i mindre stycken och utveckla resonemanget lite?

Jag ska försöka
Förklaring: Jag tror att "människan" bara är ett medel, en milstolpe, ett stopp som egentligen inte har någon mening.
Det här kan tolkas som en verision av karma. Allt vi gör påverkar hur vi blir, hur "vi"("jag") hoppar omkring i tiden och tillslut avgör var jag hamnar, om jag blir indian eller framtidsgubbe.
det här handlar om hur människar skapar för sitt behov. T.ex vi ser ett ljus på himlen, och de som vill att det ska vara ett UFO, uppfattar det som ett sådant och därmed blir det även det i deras ögon. Samma sak om man hittar något i marken, låt oss säga en stenyxa från stenåldern, så kankse det var en naturligt fenomen som skapade denna "stenyxa" och eftersom människan tolkade denna som en stenyxa, blev det en stenyxa.
Det här är mest som en sammanfattning. Vi "föds" inte och "dör" i tidens gång, vi lever i tidens gång men den tid som är mellan du dör och föds är du bara någonting någonstans och du hamnar där du hamnar. Tiden är inte som vi uppfattar den när vi lever utan är mer som ett.. ja vad ska man säga? Ett moln som omsluter dig och du hamnar där du hamnar.

Försökte förklara lite mer hur jag menar, vet inte om du blev så mycket klokare.

Skruva till det ytterligare; tänk dig att all materia står som den gör idag på grund av vad som har hänt med materian tidigare, att allt är del i en händelsekedja från Big Bang till idag. Ponera också att tankar och vilja, i sin mest nedkokade form, är kemiska eller fysikaliska processer. I så fall kan du vandra bakåt i händelsekedjan ända till Big Bang, då inser du att konfigurationen av matierien som den stod i ögonblicket av Big Bang avgjorde allt som har hänt, händer och kommer hända.

Så du är inte du av någon annan anledning än att det är del i den oundvikliga och övergripande händelsekedjan lika lite som din frågeställning är fri från händelsekejdan.

jag tänker lika som dig ZenCurl

Det här med varför jag är jag och hur vi uppfattar saker är mycket intressant. Det här med att jag kan uppfatta färgen röd men kallar den grön och tvärom för dig, går det att undersöka tror ni? Ser man världen mer blå i mina blåa ögon än en brun ögd person?

Medvetandet är nog bara ett nödvändigt ont för att vi som organism skall fungera så optimalt som möjligt. Jag tror du har för höga tankar om oss som människor.

Medel till vad, en milstolpe på väg mot var?

Hmm, vad finns det för argument till att det skulle se ut på det sättet?

Ja, så är det nog. Enligt existentialismen finns ingen på förhand given mening med någonting, vilket möjliggör oss att ge mening till allt. Som varelser med medvetande söker vi konstant efter ordning fastän världen är kaotisk. Fast det gör det iofs inte overkligt eller oviktigt, stenyxan passar in i ett större sammanhang, "stenålder", som ger oss en känsla av att världen är ordnad på ett visst sätt, så att vi kan organisera samhället och samarbeta i större grupper.

Människor är tidsresenärer. Det är därför vi skapat kulturer, samhällen, civilisationer. Om ingen lärde sig något från tidigare generationer så skulle vi inte ha någon samarbetsgrund att stå på, vi skulle springa runt i flockar som vargar.

"Jag" har förmodligen aldrig fötts och kommer förmodligen aldrig att "dö", eftersom jag inte kommer ihåg det och kan inte vara medveten om det. Men när någon annan dör eller föds, kan jag observera det, bekräfta det. Det är på riktigt.

Förmodligen inte, eftersom det sitter i sinnet. Det är ett metafysiskt fenomen.
http://en.wikipedia.org/wiki/Inverted_spectrum

Intressant tankegång. Du har rätt att allting bara är, vi har ju bara satt ord på saker för att koordinera oss i allting som är.

Jag vet inte. You tell me?
Finns inga argument direkt, jag tror bara så.


Det här med tiden t.ex, att den inte är exakt kan ju bevisas med sömn. När man sover har man ingen tidsuppfattning och tiden går ruskigt fort, då borde det ju kunna vara så när du dör. Vissa är döda i två år, vissa i 12030213 år och det uppfattas lika?