Citat:
Ursprungligen postat av feffe15
ok..jag vill veta varför feminister alltid lägger sig platt för den islamisering som sker i vårt land? muslimska kvinnor får särskilda badtider o.s.v. varför denna tystnad mot en medeltids-religion som verkligen trycker ned kvinnan?
den andra frågan är varför feminister aldrig framför dom orättvisor som drabbar män? trots att feminismen säger sig stå för jämlikhet på alla plan och allas lika värde?
Nu rör du dig med de där begreppen som jag är så hjärtinnerligt trött på , alltså ALLTID och ALDRIG. Om du vill veta vad jag tycker så får du adressera till mig som person och då kan du inte utgå ifrån en fördom du har om ALLA kvinnor, som om vi vore en homogen grupp!
Jag jobbar dagligen emot "svenne"-hatet bland unga pojkar. Jag har kallat en muslimsk man för idiot (Vilket faktiskt ledde till att vi fick en riktigt bra diskussion till slut), hade det varitt en svensk man så hade han anmält mig för det olämpliga att i min profession uttrycka mig så oavsett hur många skäl jag hade att kalla honom det!
Jag har om och om igen och vid minst tusen tillfällen ifrågasatt om århundrades kvinnokamp ska spolas ner i avloppet p.g.a idiotrespekt för andra kulturer, jag har blivit grundligt utskälld av en skolpsykolog för att jag vägrade ta hennes råd om att uttrycka att "Enligt vad jag känner till så blir barn till genom en sexuell akt mellan män och kvinnor) för att inte uppröra ett par muslimska barn som var fast i övertygelsen att det var Gud som placerade barnet i kvinnans mage och konfronterade mig med frågan i en full barngrupp. Jag förväntades alltså att ljuga för alla barn för att inte stöta mig med en kulturuppfattning!
Jag har bloggat om somaliska kvinnors liv i Sverige och vad de får utstå från sina män. Jag har bloggat om somaliers deportationer av sina unga söner till straffskolor i Somalia när de börjar bli "för svenska".
Och jag har flera gånger - någon gång här på forumet också skrivit om alla unga män som stupat i krig, om män som dött i kolstenslunga, om män som slitit ihjäl sig och jag har skrivit spaltmetrar om min egen far som var fiskare och om den skräck svenska fiskare levde med under kriget med minor överallt.
Du riktar dig till fel person alltså. Jag ifrågasätter också det enfaldiga, ensidiga och onyanserade från ömse håll, från alla håll och i alla diskussioner. En debatt för mig är något annat än att slå varandra blodiga med "sanningar".
Som sagt - min far var fiskare - född 1914 - han jobbade i samma arbetslag från sitt tolfte år till dess han dog 58 år gammal och var det något som gjorde intryck på mig så var det (jag var ofta med ombord) dessa trygga stabila mäns resonerande. Hur man pratade sig fram till vart man skulle gå med trålaren, hur man vägde in olika personers behov av att vara hemma den och den dagen, hur man fördelade vakten och hur man samarbetade utan att någonsin komma i våldsamma bråk med varandra. De var beroende av varandra och de visste om det - alla hade sitt värde! Jag älskade de där gubbarna! De hade så mycket värme att ge, så mycket trygghet och de tog hand om mig allihop tillsammans, varnade mig för maskinrummet, bjöd på bröstkarameller stup i kvarten, tröstade, tog sig tid...de är och förblir mina mansideal!