Jag har svårt att se att Lars Borgnäs skulle vara mindre jävig än vad Per Lindeberg ibland beskyllts för att vara.
LB:s karriär som tv-reporter är uppbyggd kring Palmeutredningen. Hösten 1987 – då han ännu jobbade på Sveriges Radio – lanserade han det så kallade polisspåret (landsförrädarspåret även kallat), som han vidareutvecklat i närmare 25 års tid. Det pressorgan som kanske ivrigast backat upp ”spåret” är Proletären, som åtalades för detta i slutet av 1980-talet och då hade en viss Christian Diesen som försvarsadvokat. Samme Diesen begick två år senare ett famöst karaktärsmord på läkarna i CdC-målet, i Proletären maj -91. (Diesen och Borgnäs har alltså det gemensamt att de båda framhållit polis- respektive läkarspåret i dessa brottsfall.)
I en förment vetenskaplig artikel från 1998 (”Stockmordsmålet – århundradets brottmålsrättegång?”, i antologin Rättsfall att minnas) skriver Diesen:
Citat:
Fakta i målet var följande: /---/ I december samma år anhölls obducenten TH (fortsättningsvis kallad obducenten), anställd vid rättsläkarstationen och en av da Costas stadiga kunder, som misstänks för mordet. (s. 297)
Diesen argumenterar för att styckningen skulle kunna bedömas som ett tungt vägande indicium för de åtalades skuld i mordfrågan:
Citat:
I da Costas fall finns det inget stöd – i återfunna likdelar eller övrig bevisning – vare sig för hypoteser om självmord, överdos, sjukdom, förgiftning eller för olyckshändelse. I stället kan styckningens sexuella förtecken, dess offensiva karaktär, anses utgöra ett starkt bevis för att den föregåtts av ett uppsåtligt dödande. Detta bevis förstärks generellt av de båda läkarnas väldokumenterade intresse för sexuellt våld och får konkret bevisstöd genom deras tidigare kontakter med Catrine och hennes av vittnen omtalade rädsla för deras våld. (s. 306)
Som avslutande punkt i artikelns sammanfattning anlägger Diesen ett tydligt klassperspektiv:
Citat:
I rättspolitiskt hänseende uppenbarade styckmordsmålet brister i likheten inför lagen. De åtalade läkarna fick en, på grund av sin samhällsställning, gynnad position; de fick stöd av sin yrkeskår, såväl moraliskt och fackligt som expertmässigt; de slapp – vilket torde vara unikt för mordåtalade – vara häktade under den andra rättegången; åklagaren tog särskild hänsyn till deras integritet medan offrets vänninor [sic: stavning] bland de prostituerade redan före bevisupptagningen förutsattes brista i trovärdighet; etc.
Fallet är en aldrig sinande källa till vrede över juridikens otillräcklighet, men, för den som sysslar med rättsvetenskap, också till vilja att förbättra den. (s. 310f)
I mars -99 sändes LB:s tredelade dokumentärserie ”Mannen, mordet, mysteriet” där han åter lyfte fram sina käpphästar: Palmehatet, att CP inte kan vara mördaren, att polisen systematiskt blundat för tips som kunnat leda till mordgåtans lösning. Han kände sig frustrerad över journalistkårens ointresse för den skandal det innebar att CP fortfarande av många betraktades som skyldig. Tidningen Journalisten gjorde en intervju med LB vid denna tid, mars 1999:
Citat:
Men det är inte bara beundran han får från kolleger. Många tycker att han är besatt och att det nog är dags för honom att släppa Palme. Jan Guillou, till exempel, har kallat Borgnäs för rättshaverist och hans teorier för befängda.
Själv verkar Lars Borgnäs sårad över att hans gigantiska arbetsinsats avfärdas på det sättet.
Här ligger kanske kärnan i LB:s kritik mot PL. Kort sagt: Avundsjuka. Uppmärksamheten kring PL:s bok hade startat vid årsskiftet två månader tidigare, när den nya Palme-dokumentärtrilogin nu var sändningsfärdig efter ett års heltidsarbete av LB.
Jan Guillou skrev i AB 990120:
Citat:
Döden är en man /.../ är nämligen ett journalistiskt storverk av ett slag som saknar motstycke eller ens något att jämföra med.
Per Lindeberg har alltså ägnat fem års arbete till att gå igenom det mycket omfattande rättsliga och publicistiska materialet kring det s k styckmordsmålet.
Samme Guillou hade alltså tidigare, vid upprepade tillfällen, skrivit de mest nedgörande omdömen om LB:s journalistiska gärning. I januari -99 vacklar Yrsa Stenius i sitt förhållande till PL:s nyutgivna bok, men när polisen väl dragit igång en ny förundersökning ser hon det som en slutlig anledning till självrannsakan (AB 990706):
Citat:
Per Lindebergs bok var sakligt sett en så gedigen genomgång av materialet i detta otroligt uppmärksammade mål, att hans slutsatser måste oroa var och en som för tio år sedan deltog i opinionsbildningen utifrån axiomet att läkarna var skyldiga.
Vilka valde att gå ut offentligt och argumentera för att läkarnas oskuld? För det första hade det blivit något av en officiell hållning från polisiärt håll (jfr. polisens låsning vid CP som LB fortfarande såg sig tvungen att stånga sig blodig emot). Vidare:
*
Jan Olsson – som tidigare under 90-talet gett auktoritet åt polisens teori om en ensam galning typ CP i fallet Palme.
*
Jan Guillou – som skoningslöst sågat och sårat LB i Palmefrågan.
* Leif GW Persson, som i LB:s ögon tycks ha medverkat till att försöka slå polisspåret i sank (i TV3 om inte annat).
*
Yrsa Stenius – som övertygats om CP som Palmemördare (se SVT-klipp från 2004 på Youtube) och som lät sig påverkas av PL i da Costa-fallet.
*
Anders Helin – hans relativa ödmjukhet i CdC-fallet gjorde det tacksamt för LB att spä på med ytterligare graverande granskning av Helins åklagarutövande. All sådan kritisk granskning skulle också kunna tjäna LB:s strävan att en gång för alla odugligförklara Helins åtal mot CP.
Och så fanns de sådana som tydligt argumenterade emot PL, personer som LB kunde ha intresse av att försvara:
*
Jesús Alcalá – (Journalisten mars -99: ”Jesús Alcalá, jurist och debattör, har i DN kritiserat Palmeutredningen för att man lämnat polisspåret därhän.”)
*
Christian Diesen
*
Jovan Rajs – som iklätts hjältegloria i en prisbelönad reportageserie i Striptease under 90-talet, och vars heder på så vis också kunde förknippas med den bästa av journalistik inom den redaktion LB tillhörde och som snart skulle ombildas till Uppdrag Granskning. Jag tänker närmare bestämt på Janne Josefssons och Hannes Råstams granskning av fallet Osmo Vallo (som gick ut på att poliser brustit i att granska andra poliser). LB hade samarbetat med Josefsson i en annan av hans Palmemordsanknutna hjärteämnen: Ubåtsfrågan.
*
Kanske finns det åtskilliga fler?
Man kan tänka sig att LB ansåg det motiverat att försvara Diesen & co för att rädda trovärdigheten i i polisspåret. Här hade han likaså chansen att ge igen på Guillou och rädda sin vapenbroder Diesen ur evig vanära. Det handlar inte bara om personer utan om principen: Att ifrågasätta polisens tillförlitlighet (ang. läkarnas oskuld, jfr. CP:s påstådda skuld) i medialt uppmärksammade fall, och att bevisa att det visst går att lösa så pass gamla och genomtröskade mord. Allt för att allegoriskt peka på förbisedda möjligheter och rådande tunnelseende i Palmeutredningen. All denna Lindeberg/Guillou/Persson-fientliga journalistik skulle stärka hans allmänna position i en fortsatt kamp för landsförrädarspåret/polisspåret.
Guillou och GW Persson hade också kraftigt kritiserat de pågående Quick-utredningarna, som ju delvis varit samma andas barn som styckmords-utredningen. Att Guillou och GW Persson förlöjligat tanken på Quick som en oöverträffad seriemördartyp gjorde det kanske extra angenämnt att utmåla Teet Härm som en likaledes svåröverträffad seriemördartyp. (Hybris och revanschlusta på samma gång alltså. Kom ihåg att Quick-härvan var inne i en särskilt omvälvande period och att Guillou dessutom var Publicistklubbens ordförande under tiden LB sysselsatte sig med CdCosta-fallet.)
LB:s CdC-granskning tar skenbart utgångspunkt i polisens överoptimism att snart kunna lösa fallet under 1999 (jfr. Palmeutredningens på sätt och vis liknande överoptimistiska drive i mitten av 90-talet, inför hotet om en ny granskningskommission), denna ingång i fallet skulle kunna vara ett svar på Yrsa Stenius till synes helt avgörande bevekelsegrund för att krypa till korset.
Borgnäs får den ingången att handla om GW Perssons och Guillous förmåga att hålla isär sina olika yrkesroller, bl.a. som opinionsbildare och journalist. Poängen i utgångsläget förefaller i grund och botten ha varit att sätta dit Guillou för de beskyllningar han riktat mot andra journalister (Guillous krönika om "menederskan"/dagboksvittnet).
Samtidigt som det i medierna framfördes förhoppningar om att mördaren var på väg att avslöjas, våren/sommaren/hösten 1999, släpptes Granskningskommissionens betänkande om Palmeutredningen (SOU 1999:88), som inte fick mycket till uppföljning i medierna enligt LB. Det kan ha stärkt ett rättshaveristiskt missnöje från LB:s sida.
Sammanfattningsvis:
För att förstå Borgnäs kritik mot Lindeberg tycks det högst betydelsefullt att också vara medveten om den kränkning Borgnäs tycks ha upplevt i samband med sina Palmereportage/-dokumentärer, och det klassperspektiv han anlägger i sin kritik mot Palmeutredningen (att polisen inte ordentligt intresserat sig för personer av viss social status).
Det kan låta som självklarheter, men jag tycker alltså det är något som skulle förtjäna att undersökas närmare. Jag skulle gärna se en bok om rättshaveristen (?) Lars Borgnäs, som kronologiskt följer hans granskning av Palmeutredningen med viss betoning på hur hans teorier på olika sätt bemötts/förlöjligats/bespottats genom åren. Det skulle kunna göra hans reportage/debattinlägg i da Costa-fallet mer begripliga. Om man lyfter blicken känns det helt enkelt som att den visserligen SVT-avlönade reportern Borgnäs kan ha varit lika ideologiskt styrd som exempelvis Hanna Olsson.
Stå upp-komiker? 
