Daddys, Slutstriden har börjat....

................

Ni satt båda och tittade på det fotografi av Molly som jag tog med till vårt senaste, och hittills enda samarbetssamtal. Ni uttryckte bägge hur fin ni tyckte hon var. Jag förutsätter också att ni båda är professionella människor som kan mycket om barn och de plikter som följer med föräldraskap, eftersom ni har detta jobb. Visst kan man undra ibland hur det kommer sig att när man köper en TV så får man med en manual på 600 sidor, medan ett barn överlämnas med endast en klapp i ryggen. Men det är ju bara att acceptera. Precis som jag hittills accepterat att bli utredd, granskad och synad i varenda söm. De lögner som uttalats mot mig har aldrig behövts bevisas, utan har istället automatiskt tagits som sanningar. Nu anser jag att jag är färdigutredd, dessutom att jag klarat granskningen med mer än godkänt betyg. Nu är det dags att ni börjar granska även den andra sidan. Dessutom hastar det.

Vårt fantastiska barns framtid vilar nu i era händer. Om socialtjänsten inte hjälper henne nu så kommer den att tvingas göra det längre fram. Då kommer detta brev också att finnas kvar som ett monument över dess misslyckande. Men då kommer det att vara för sent för Molly. För sent för sanningen. Det allra bästa hade naturligtvis varit att även Lisbeth fått hjälp att inse att ingen försöker "stjäla hennes barn". Hon är en viktig person i Mollys liv och jag hyser ingen illvilja gentemot henne och har aldrig gjort. Jag har förmågan att se att det finns orsaker till hennes beteende, men eftersom all sådan hjälp bygger på frivillighet hyser jag inga större förhoppningar om att det kan bli möjligt. Jag skulle aldrig någonsin hindra Molly från att ha ett fullgott och nära umgänge med sin mor så länge hon önskar det själv. Jag anser att detta skulle vara att göra våld på henne. Dessa ord som jag nu även lämnar skriftligt står jag för. Men i Lisbeths värld ser, som ni vet, saker annorlunda ut än i min. Men barnets bästa är det som skall vägleda er. Detta har jag nu hört varje gång jag ifrågasatt något av det som skett, och det behöver aldrig mer upprepas för mig, det lovar jag.

Nu är stunden inne då ni är nödda att leva upp till dessa ord. Allt jag skrivit i dessa två brev är sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen. Därför ser jag ingen risk med att skicka dem till er. Jag hoppas att jag lyckats formulera dem tillräckligt tydligt för att budskapet inte skall gå att missförstå. Inget av det jag hävdar i dessa brev kommer någonsin att kunna motbevisas. Däremot kan det mesta bevisas utan några större problem. Det hade det jag sa i utredningen också kunnat göras, men den gången underlät de dåvarande handläggarna att göra det. Jag hoppas, bönar och ber om att detta endast var ett oskyldigt misstag i arbetet. Jag kommer oavsett vad som sker aldrig att ge upp den högst oförskyllda, ofrivilliga, destruktiva och totalt onödiga kampen om min dotter och hennes framtid. Jag är hennes far, oavsett vad domstolar och myndigheter beslutar. Den enda hon har och någonsin kommer att få. En riktig far slutar aldrig att kämpa då hans barns trygghet och välbefinnade sätts under hot. Detta är av naturen bestämt och inget jag kan påverka.

Då jag kom hem till mitt tomma och tysta hus denna söndagskväll såg jag att rosen som Molly köpt till sin mamma låg kvar på köksbordet. Lika bra det, tänkte jag sorgset.

På heder och samvete
Tomas