2009-06-22, 00:53
#1
Här kommer ytterligare en tråd om panikångest då, vet att det finns hur många trådar somhelst om det.. Men det botar inte MIN panikångest att läsa om andras, även om det känns bra att veta att andra känner likadant.
Nu kommer en lång historia...
För några år sen så knarkade jag rätt friskt, amfetamin och kokain mestadels. Efter ca 1½ års festande så fick jag en psykos, när jag trodde att jag brunnit och legat i koma i typ ett år, och var 20 kg lättare, då ska tilläggas att jag bara väger 60 kg, men när jag såg mig själv i spegeln så trodde jag att jag vägde typ 40.. Såg hur mina armar var olika långa, min ansikte såg helt deformerat ut etc etc.. Jag sökte vård hos Maria Ungdom..
Jag gick på Maria i ett år då man tyckte att jag var deprimerad och hade ett tungt narkotikamissbruk. Under det här året så träffade jag även flera överläkare, en av dessa sa att det här kunde kicka igång igen om jag drack kaffe.
Under tiden jag knarkade så umgicks jag väl inte med de bästa mäniskorna och gjorde en dum grej på en nyårsafton, som kallades för misshandel även om det inte riktigt var en misshandel. 1½ år senare hade jag rättegång och blev dömd till bland annat villkorligt fängelse.
Första gången jag hade en panikångestattack var när jag och en kompis var i Prag med en kompis. Vi var fulla konstant i 3 dygn, sista kvällen så drog jag hem tidigare än min polare för att jag tyckte att jag fått för mycket. Jag drog hem till hotellet och la mig, lite senare kommer min polare hem. Men jag har ju varit så jävla smart och satt på säkerhetskedjan för dörren så han kommer inte in och jag vaknar inte. Efter en timmes bankade på dörren och en ringande telefon så kommer han till sist in med hjälp av personalen, han går då in och försöker skaka liv i mig och ger mig några örfilar, självklart vaknar jag inte, men jag sätter mig i sömnen och börjar mata slag mot min kompis. Dagen efter när han och jag sitter och dricker kaffe så kommer den här panikångesten, jag bara skakar, vill spy, vill svimma bara försvinna. Då fattar jag ju inte att det är panikångest eftersom min polare känner typ samma sak säger han så jag tror ju att vi har blivit drogade kvällen innan, det var nämligen någon lirare på klubben som hade bjudit oss på champagne i mängder kvällen innan. Den här ångesten håller i sig resten av dagen.
Resterande vecka går åt till att återhämta sig, så fort jag dricker kaffe så börjar hjärtat slå hårt och ångesten kommer, fortfarande så trodde jag ju att man hade blivit drogad och det var därför. Panikångesten försvinner sen i någon/några månader minnet sviker där..
Jag och min syster satt och åkte bil från Örebro till Sthlm för några månader sen, efter att vi hade druckit kaffe, det var mörkt ute och jag kände mig otrygg så jag fick be min syster köra istället, men satt ständigt och påpekade för henne hur nära hon var att köra av vägen även fast hon säkert inte var det, när vi kom till Stockholm och det fanns strålkastare vid vägen så började jag må bättre.
Några dagar senare kokar jag lite kaffe hemma och börjar måla väggarna, känner bara hur jag blir varmare och varmare samtidigt som hjärtat slår snabbare och snabbare och jag får verkligen panik, vet inte vart jag ska ta vägen.. Jag ringer min syster som får komma och hämta mig och jag sover över hos henne.. Efter det så har panikångesten kommit och gått, minst en gång i veckan känner jag av detta.. Även fast jag har försökt sluta dricka kaffe, ska nog göra ett nytt försök nu.
För några veckor sen var jag och två gamla vänner på krogen och självklart blir det bråk, min polare blir gripen för misshandel. Jag vaknar självklart upp med världens panikångest dagen efter, och tänker att jag kan ju också vara anmäld, även fast jag är näst intill oskyldig, har iaf inte slagit någon, men låg väl och brottades lite med en kille. Jag tror ju inte att jag är anmäld men vetskapen att jag kan vara det gör mig galen, speciellt med tanke på att jag bara har fyra månader kvar på min villkorliga dom, en till rättegång skulle ju sluta med att jag hamnar i fängelse. Den här helgen när den enda man läser om i tidningarna är misshandlar så kommer ju panikångesten, har nu kännt den konstant i två dagar.
Är min panikångest relaterad på något sätt till mitt tidigare missbruk?
Måste man söka hjälp mot panikångest?
Är det bara med hjälp av medicinering man kan bli av med det?
Det är de frågorna jag kommer på nu, men kommer säkert flera, ursäkta den långa texten, men vill ju bara skriva av mig lite.. Blogg nästa?
Det enda jag kan tänka på förutom att man eventuellt hamnar i finkan är varför drabbas jag av det här och ska man leva med det här resten av livet, känns ju som att det blir ganska begränsat då. Ska åka utomlands om en månad, men när jag ser det framför mig så ser jag bara mig själv med en veckas panikångest i tokvärme..
Tack på förhand..
Nu kommer en lång historia...
För några år sen så knarkade jag rätt friskt, amfetamin och kokain mestadels. Efter ca 1½ års festande så fick jag en psykos, när jag trodde att jag brunnit och legat i koma i typ ett år, och var 20 kg lättare, då ska tilläggas att jag bara väger 60 kg, men när jag såg mig själv i spegeln så trodde jag att jag vägde typ 40.. Såg hur mina armar var olika långa, min ansikte såg helt deformerat ut etc etc.. Jag sökte vård hos Maria Ungdom..
Jag gick på Maria i ett år då man tyckte att jag var deprimerad och hade ett tungt narkotikamissbruk. Under det här året så träffade jag även flera överläkare, en av dessa sa att det här kunde kicka igång igen om jag drack kaffe.
Under tiden jag knarkade så umgicks jag väl inte med de bästa mäniskorna och gjorde en dum grej på en nyårsafton, som kallades för misshandel även om det inte riktigt var en misshandel. 1½ år senare hade jag rättegång och blev dömd till bland annat villkorligt fängelse.
Första gången jag hade en panikångestattack var när jag och en kompis var i Prag med en kompis. Vi var fulla konstant i 3 dygn, sista kvällen så drog jag hem tidigare än min polare för att jag tyckte att jag fått för mycket. Jag drog hem till hotellet och la mig, lite senare kommer min polare hem. Men jag har ju varit så jävla smart och satt på säkerhetskedjan för dörren så han kommer inte in och jag vaknar inte. Efter en timmes bankade på dörren och en ringande telefon så kommer han till sist in med hjälp av personalen, han går då in och försöker skaka liv i mig och ger mig några örfilar, självklart vaknar jag inte, men jag sätter mig i sömnen och börjar mata slag mot min kompis. Dagen efter när han och jag sitter och dricker kaffe så kommer den här panikångesten, jag bara skakar, vill spy, vill svimma bara försvinna. Då fattar jag ju inte att det är panikångest eftersom min polare känner typ samma sak säger han så jag tror ju att vi har blivit drogade kvällen innan, det var nämligen någon lirare på klubben som hade bjudit oss på champagne i mängder kvällen innan. Den här ångesten håller i sig resten av dagen.
Resterande vecka går åt till att återhämta sig, så fort jag dricker kaffe så börjar hjärtat slå hårt och ångesten kommer, fortfarande så trodde jag ju att man hade blivit drogad och det var därför. Panikångesten försvinner sen i någon/några månader minnet sviker där..
Jag och min syster satt och åkte bil från Örebro till Sthlm för några månader sen, efter att vi hade druckit kaffe, det var mörkt ute och jag kände mig otrygg så jag fick be min syster köra istället, men satt ständigt och påpekade för henne hur nära hon var att köra av vägen även fast hon säkert inte var det, när vi kom till Stockholm och det fanns strålkastare vid vägen så började jag må bättre.
Några dagar senare kokar jag lite kaffe hemma och börjar måla väggarna, känner bara hur jag blir varmare och varmare samtidigt som hjärtat slår snabbare och snabbare och jag får verkligen panik, vet inte vart jag ska ta vägen.. Jag ringer min syster som får komma och hämta mig och jag sover över hos henne.. Efter det så har panikångesten kommit och gått, minst en gång i veckan känner jag av detta.. Även fast jag har försökt sluta dricka kaffe, ska nog göra ett nytt försök nu.
För några veckor sen var jag och två gamla vänner på krogen och självklart blir det bråk, min polare blir gripen för misshandel. Jag vaknar självklart upp med världens panikångest dagen efter, och tänker att jag kan ju också vara anmäld, även fast jag är näst intill oskyldig, har iaf inte slagit någon, men låg väl och brottades lite med en kille. Jag tror ju inte att jag är anmäld men vetskapen att jag kan vara det gör mig galen, speciellt med tanke på att jag bara har fyra månader kvar på min villkorliga dom, en till rättegång skulle ju sluta med att jag hamnar i fängelse. Den här helgen när den enda man läser om i tidningarna är misshandlar så kommer ju panikångesten, har nu kännt den konstant i två dagar.
Är min panikångest relaterad på något sätt till mitt tidigare missbruk?
Måste man söka hjälp mot panikångest?
Är det bara med hjälp av medicinering man kan bli av med det?
Det är de frågorna jag kommer på nu, men kommer säkert flera, ursäkta den långa texten, men vill ju bara skriva av mig lite.. Blogg nästa?
Det enda jag kan tänka på förutom att man eventuellt hamnar i finkan är varför drabbas jag av det här och ska man leva med det här resten av livet, känns ju som att det blir ganska begränsat då. Ska åka utomlands om en månad, men när jag ser det framför mig så ser jag bara mig själv med en veckas panikångest i tokvärme..
Tack på förhand..
Har skrivit flera inlägg här och rekommendationen är oftast den samma - Ät och sov rätt, motionera, minska alkoholen, skippa drogerna (vilket du redan har gjort, bra!) och sök vård.
Men det kan vara så enkelt att koffeinet gör dig lite speedad, hjärtat slår lite fortare/hårdare och det i sin tur får din hjärna att koka något eftersom det känns som en ångestattack.
Orkar inte förklara, måste följa mina egna råd och sova hehe. Står bra förklarat på Wiki:
