En kort fråga bara [om varför piratkort inte är okej när annat är det /mod].

Marknadsdomstolen i Sverige beslutade den 5 september 2003 att Flashback inte får medverka till "marknadsföring av olovlig avkodningsutrustning". Detta ska uppnås genom att Flashback förhandsgranskar all information innan den publiceras på Internet.

Rättegångskostnaderna på 218 562 kronor betalas av Flashback, och dessutom tilldelades ett vite på ytterligare 400 000 kronor - ifall man skulle bryta mot beslutet. Någon möjlighet att överklaga domen finns inte.

Att alla inte uppskattade detta initiativ stod lika tidigt klart. Kommunpolitikern i Karlskrona, socialdemokraten Björn Fries, och dennes kommunjurist Lennarth Eriksson förde i slutet av 90-talet en korstågsliknande verksamhet mot Nationalsocialistisk Front (NSF) och andra liknande nynazistiska organisationer. Man hävdade också att Flashback genom att upplåta webbplats åt NSF aktivt stödde gruppens politik.

Flashbacks ägare, Jan Axelsson, hävdade att så absolut inte var fallet och pekade återigen på de direktiv som företaget angav till de som ville ha en webbplats liggande på webbhotellet: yttrandefrihet inom svensk lags ramar. Han menade att man inte kan vara för yttrandefrihet och demokrati om inte alla tillåts göra sin röst hörd. Detta argument räckte dock inte för Fries och Eriksson. Man polisanmälde Flashback och en förundersökning inleddes. Polisen kunde dock inte se något på NSF:s webbplats hos Flashback som var oförenligt med svensk lagstiftning.

Här borde allt ha fått bero. Men de skeenden som följde visade upp en mörk och dyster sida av svensk verklighet: den som utgörs av aktivt politiskt maktmissbruk, icke-demokratisk lobbyverksamhet, kartell- bildning och obstruktion i (icke)utövandet av svensk lag. Lennarth Eriksson kontaktade under 1999 och 2000, på av kommunen betald arbetstid, de företag som tillhandahöll bandbredd till Flashback. Tillika de företag som garanterade det specifika företagets tillgång till Internet. Tillika diverse organisationer och företag som på något sätt, hur diffust det än kunde vara, kunde sägas ha någon som helst koppling till Flashbacks verksamhet.

För att kunna agera Internetleverantör köpte Flashback tillgång till nätet av företaget Powernet, som i sin tur köpte kapacitet från amerikanska jätten MCI Worldcom/UUNET. Då Eriksson lanserade ett antal lögner om Flashback, till exempel att Flashbacks verksamhet på nätet var kriminell, ställde sig Powernet initialt tvivlande till anklagelserna. Eriksson tryckte dock på hos MCI Worldcom och resultatet blev att Powernet valde att inte förnya det kontrakt som skulle löpa ut i september 2000. Vidare hörde Föreningssparbanken av sig till Powernet, återigen efter klagomål från Eriksson, och hotade säga upp det företagslån Powernet hade hos dem. Ett antal andra referenskunder hörde också av sig till Powernet på Erikssons begäran.

Axelsson var tvungen att se sig om efter ett nytt kontrakt och tecknade ett med företaget Air2Net i Göteborg. Samarbetet skulle träda i kraft 1 oktober 2000 och löpa på i tre år. Men Flashbacks kontakt med nätet via Air2Net kom aldrig igång eftersom Lennarth Eriksson, alltjämt på arbetstid, kontaktat både företaget och dess huvudsakliga tillhandahållare av Internet, KPNQwest, som nekade Flashback tillgången.

Air2Nets VD Anders Oscarsson hävdade rakt ut i Aftonbladet att de inte fick sälja bandbredd till Flashback för huvudägaren KPNQwest, och man hävdade vidare att det inte fanns något kontrakt. Då Axelsson visade upp kontraktet i fråga i SVT:s Rapport, och delar av det även publicerades i andra media, kunde man inte annat än att vända på klacken. Plötsligt hävdades att det visserligen fanns ett kontrakt men att det inte var juridiskt bindande. Det kontrakt som skulle gällt till oktober 2003 var sålunda plötsligt godtyckligt upphävt efter påtryckningar från högre ort.

Då Axelsson efter detta pinsamma drama begärde offert för Internetaccess från andra företag, bland annat Telia, fick man där svaret att man inte ville ha Flashback som kund. Axelsson frågade Telias representant om det var vanligt att kunder nekades som inte hade ekonomiska problem eller betalningsanmärkningar. Svaret blev att detta var första gången detta hade hänt. AT&T, den amerikanska telegiganten med kontor i över 60 länder, meddelade Axelsson att Flashback aldrig skulle få kontakt med nätet via dem, oavsett varthän i världen han sökte sig.

Efter många turer av tung lobbyverksamhet nådde Fries och Eriksson sitt önskade resultat: Flashback var borta från Internet, både med webbplatsen Flashback.se, och som Internetleverantör. I mitten av oktober 2000 blev det dock en kortlivad retur, via företaget TeleBudget som ansåg att Flashback inte höll på med några oegentligheter. Det dröjde dock inte mer än ytterligare en vecka innan företagets leverantör av "lina", Tele1Europe (numer Song Networks), hörde av sig och krävde att Flashback skulle bort från nätet. TeleBudget försökte förgäves förstå varför, men blev varse att det var allvar när internetkontakten bröts. En förutsättning för återkoppling, förklarade man, var att Flashback skulle vara borta ur TeleBudgets system. Avstängningen åsamkade TeleBudget irreparabel skada.

Den sista vändan för denna gång, i slutet av oktober 2000 och via webbyrån Frambak Bakframs försorg, var även den kortlivad. Flashbacks webbplats fick ligga på deras server och de tiotusentals besökarna kunde läsa om de absurda skeenden kring den webbplats som enligt SIFO varit en av Sveriges 30 mest välbesökta under de sista åren på 90-talet. Internet5, ett företag som även de nyligen nekat att offerera Flashback bandbredd, stängde utan förvarning ner webbyråns kontakt med Internet till dess att Flashback var borta från deras server. Tilläggas bör att Frambak Bakfram i sitt kontrakt med Internet5 hade fullständig rätt att lägga upp kunders webbplatser på sin server.

Hur allt detta kunde ske så samordnat och effektivt hade att göra med att den i det närmaste allsmäktiga intresseorganisationen Svenska Operatörers Förening, SOF, metodiskt bearbetats av Lennarth Eriksson. Hans lögner om Flashback färgade av sig på medlemmarna. SOF fattade beslut om att konsekvent och kategoriskt stänga av Flashbacks verksamhet på nätet, något som strider mot svensk lag. En medlem medgav till och med i SVT:s Rapport att Flashback diskuterats av SOF under hösten 2000. Då inget som bröt mot svensk lag funnits på Flashback.se fattade man alltså beslut om total nerstängning på helt godtyckliga grunder.

Post- och Telestyrelsen, PTS, bad under våren 2001 om att få bli medlem i SOF, eftersom det misstänktes att kartellbildning skett i samband med Flashbackaffären. I protokollet från ett SOF-möte den 2:a maj 2001 tillkännagav man sin nervositet: "Det finns en oro att med PTS närvaro riskeras att fokus flyttas från tekniska till politiska och regulatoriska frågor ..." Att gemensamt bannlysa Flashback från Internet i Sverige kan väl knappast sägas vara en rent teknisk fråga?

Lennarth Eriksson nöjde sig dock inte bara med att underminera Flashbacks rykte i samband med Internettjänster. Han kontaktade dessutom ett antal telebolag - Comviq, Telia och Europolitan - kallade Flashback nazister och undrade hur de kunde tillåta att Axelssons bolag Flashback Telecom använde deras loggor i sin egen marknadsföring. Detta bolag, en bifirma till Flashback Media Group AB, sysslar med telefonitjänster och har ingen som helst verksamhetskoppling till webbplatsen Flashback.se. Hur Flashback Telecoms verksamhet kunde ha något med Karlskrona kommun att göra var något som många undrade!

Kritiker och belackare, främst Björn Fries och Lennarth Eriksson, jublade nu över att den månader långa kampen med intensiv lobbyverksamhet lyckats - Flashback var ju de facto borta från nätet både som webbhotell, webbplats och leverantör. Problemet var bara det att de inte såg till helheten. Där de högst sannolikt väntat sig en tystnad från en nu underkuvad antagonist, fick de istället en av de mest intensiva mediadebatterna i Sverige under de senaste åren.

Nyhetsbrevet Flashback News Agency, Nordens största med ca 100 000 prenumeranter vid denna tid, fortsatte komma ut regelbundet via e-post och kunde redogöra för alla de senaste skeendena i affären. Då en mängd nyhetsredaktioner både i Sverige och utomlands prenumererar på nyhetsbrevet, blev det hela en mycket omskriven affär där uppmärksamheten, naturligtvis, fokuserades på det övergripande problemet: har företag rätt att censurera Internet på godtyckliga (det vill säga ej lagstadgade) grunder?

"No freedom of speech in Sweden!", deklarerade amerikanska Newsforge. I nederländska tidningen Het Parool publicerades en stor artikel om yttrandefrihet och Internet, i ljuset av monopoliseringstendenser bland Internetföretag. Flashbackaffären upptog en tredjedel av artikeln och utgjorde även grund för en debatt i De Balie, där ordföranden för nederländska grundlagsutredningen deltog.

Många politiker, bland annat representanter för Socialdemokraterna i Värmland, kontaktade både näringsminister Björn Rosengren och justitieminister Thomas Bodström ett flertal gånger för att få klarhet i hur detta kunde vara möjligt. Efter månader av krav på reaktion och utredning, skickade Mona Sahlin ett vagt konstaterande till den värmländska avdelningen: "Ja, det finns ett problem ..."