Dom goda förlorar och dom onda vinner

Jag har noterat en sak som jag egentligen vetat om
och sett sen förskolan. Och det är att dom som fick
många kompisar och bra betyg i skolan(och är allmänt
framgångsrika) ofta är "onda" och ser ner på dom
som skiljer sig fram mängden eller stammar. Nu har dom
växt upp och skaffat bra jobb. Och det blev dom som var
onda/mobbare som fick bra jobb och snygg partner medan
dom som va snälla och blev mobbade, nu antingen blivet krim-
inella eller har riktigt dåliga jobb.

Sammanfattningen av detta är med andra ord: mobbarna blev framgångsrika och
mobboffrena blev inte framgångsrika. Ingen gav någonsin
skulden på mobbarna, istället lades skulden på offret. Slutsaten blev glasklart:
dom onda blir vinnarna och dom goda förlorar

Tror du har en rätt subjektiv och begränsad grund för detta resonemang?

Jag tror inte att de "onda" alltid vinner. Jag var ganska "ond" när jag var mindre, det fungerade ett tag men det gick inte att behålla makten på det sättet så länge. Då blev jag utstött och fick lära mig den hårda vägen att inse vikten av snällhet/respekt.

Och nu när jag blivit vuxnare så tycker jag att ondhet/godhet är väldigt sekundära vad gäller vilken framgång du får. Driftighet, självsäkerhet och begåvning väger nog väldigt mycket tyngre. Visst kan ett mått av darwinistisk hänsynslöshet vara användbart, men "ondska" som du beskriver är inget som uppskattas generellt, vad jag kan se.

Det är också min erfarenhet att dom elaka vinner, speciellt i förhållanden.
Det är ett väldigt intressant fenomen som man borde undersöka egentligen.
Jag tror absolut inte att det är så enkelt att
tjejer genom sin "modersinstinkt" vill omvända den elaka killen till den snälla killen han egentligen är innerst inne,
och
att killen blir mer intresserad om tjejen spelar svåråtkomlig för då får han "jaga" som en alfahanne.
Det är säkert något mer komplext än så.

http://www.whoisthemonkey.com/videos/48/family-guy-how-to-treat-women

Om någon känner för att läsa en roman som är fylld av intressanta tankar och iakttagelser i liknande banor, så kan jag varmt rekommendera Peter Kihlgårds Ta rygg.

Jag känner klart igen det TotteGripen beskriver, men tycker samtidigt det är svårt att avgöra hur mycket sanning som ligger i det, och i hur stor utsträckning fenomenet existerar i verkligheten.

Generellt i stort upplever jag det som att mer sociala saMHÄLLEN VINNER ÖVER ONDA , TROR DET ÄR LÄTTaRE ATT FÅ MED SIG ALLA I SÅDANA SAMHÄLLEN OCH ATT KOMMUNIKATIONEN FUNGERAR BÄTTRE . tEX .. DJ CAPS tex loosade A Hitler mot mer humana UK USA ...

På kort sikt kan säkert aggressiva vinna men det blir ej långvarigt stabilt ...

Det är känt inom sociobiologi att svaga schimpanshannar genom godhet kan styra flocken !

Min erfarenhet är tvärtom. De onda mobbarna hamnar på något skitjobb. De som sköter sig och får bra betyg i skolan är nästan aldrig mobbare, utan balanserade och humana personer.

När jag blev mobbad så sket jag i skolan för att jag inte ville ta del i denna världen. Idag är jag arbetsvägrare och dom som mobbade mig har fina jobb.

Förmodligen är det en klassfråga till stor del. Det finns ju inte så många mobbare på en finare skola, så då blir mobbaren utstött, mobbaren blir mobbad. Men på en vanlig kommunal skola så finns det något som får mobbaren att fortsätta mobba. Social status och prestige inom sin subkultur kanske.

Sen finns det olika sorters mobbare. Unga killar kan mobba genom att vara fysiskt överlägsna, det är stereotypen av en mobbare. Men jag tror inte det är den vanligaste sortens mobbare. Unga tjejer till exempel, kan mobba genom utfrysning och annat psykologiskt våld. När man växer upp blir sån mobbing vanligare. Att som vuxen gå fram och lappa till någon, kan fungera på krogen om personen stulit ens flickvän, men på arbetsplatsen ringer någon polisen och så åker man fast för misshandel. Då är det lättare att använda sig utav 'härskartekniker' (brr, jag ryser bara jag tänker på ordet, det har associationer till Genusvetenskap).

Kort sagt kan man säga såhär, den som kan både mobba och ändå framstå som "balanserad och human", den går väldigt långt.

Fast så var väl inte frågan här riktigt om mobbare specifikt, även om det kanske är ett bra exempel. Men elaka personer finns i många former. Såna som manipulerar, spelar martyr, förstör arbetet för alla andra, sprider skvaller, stjäl flickvänner, etcetera. Egentligen är det alla människor som smörar uppåt och sparkar nedåt. Vänder kappan efter vinden. Hänsynslösa opportunister kanske. Jag är själv en hänsynsfull opportunist, så jag hoppas inte folk ser mig som elak

Mobbarna kan sällan vinna i ett civiliserat samhälle, varför de söker behålla sin ställning politisk väg. Skatteverket är vuxenvärldens motsvarighet till grundskolans mobbare.

Uniformitet, (och) en viss mängd/form av dumhet, är högt värderat, den allmäna skolan (och i stort hela vår kultur) lär ut detta utblandat med halvkassa kunskaper och illusioner som allt som oftast leder till en version av detsamma.

''Väljer'' man att vara ''god'' som du skriver, så måste man acceptera sin ev. alienation, sin unikhet/mänsklighet som är större än mängdens.

Kanske är svårare på sina sätt att vara ''god'' och ta sig någonvart, men förfan, det är bara en gåva i form av utveckling om man tar sig över de hindren.

No man is hurt but by himself. - Diogenes of Sinope

Hur kom du fram till det? Jag skulle gissa att mobbingen är mer utstuderad och grym på många "finare" internatskolor, exempelvis, men det är ju mest en uppfattning jag fått från film och böcker. Svårt att veta, helt enkelt.

Mer grym skulle jag nog inte säga, det skulle vara svårt att mäta och jämföra en subjektiv upplevelse på det sättet, men annorlunda är den definitivt. Det var det som var lite av min tanke här också, att på vanliga kommunala skolor så stämmer stereotypen av mobbning som något fysiskt, medan det på finare skolor handlar mer om det psykologiska eller sociala. Tänker man på mobbning som en stor grabb som slår en liten grabb, så är mobbning ett ganska isolerat klassrelaterat fenomen, men om man utökar definitionen för mobbning så att det inte bara inkluderar tjejer utan även vuxna och kanske även strukturellt våld á la diskriminering, så finns det överallt. Det ser bara annorlunda ut. Då blir det även så att unga mobbare utvecklar sin mobbning när dom växer upp, för att fortsätta ha en illusorisk känsla av kontroll, utan att åka fast. Och lyckas man göra det, så kommer man långt. Jag har för mig att vissa kallade till och med Göran Persson mobbare, och, beroende på vilken definition av framgång man har, så kom han ganska långt ändå. Det verkar gälla även om man har en annan definition på framgång, om man ser inte bara till mobbare utan till elaka människor generellt, om man till exempel har familjeliv och stabil inkomst som mått på framgång, då har mina ex dumpat mig för killar som har problem, utnyttjar dom, och manipulerar dom. Nog för att det är ett subjektivt perspektiv, och killarna i fråga skulle nog inte kalla sig själva för elaka, men när man talar om elakhet och ondska så är det ju subjektivt. Det finns ingen objektiv ondska.