Den kryptiska tråden om Lotta Lotass

Verkar vara svårfunnen - 47 träffar på hennes namn på Bokbörsen, men ingen Sparta.

Jag har inte fått nåt riktigt grepp om denna författarinna ( har inte heller studerat henne nog ), men jag ser att ni nämner henne i samma andetag som Torgny Lindgren. Har hon en liknande humor som Lindgren? Finns det nån speciell roman av henne som man bör börja med, om man är en stor beundrare av Torgny?

Prosan i Kallkällan påminner en del om Torgny Lindgrens.

OT, men originalpocket, såsom Den svarta solen tycker jag är ett alldeles ypperligt format. Påtagligt mer prisvärda.

Bra! Då har jag ett uppslag.

http://www.svd.se/kultur/lotta-lotass-ger-ut-telexrulle_6181981.svd

Hennes nya verk Fjärrskrift är ute nu, men är tyvärr limiterad till endast 100 exemplar.

Hennes verk "Mars" publicerades för ca två veckor sedan (i 300 ex.). Har fått goda recensioner. Någon mer som läst den?

Jag har inte läst Lotass. Men ungefär samma reaktion du beskriver får jag av att läsa Erik Andersson (1962-).

Även hans romaner är välskrivna, men man kliar sig i huvudet under läsningen. Vad handlar de om? Jag har t.ex recenserat "Gyllene Gåsen" (1997). Jag vill inte ha den oläst och jag gillar flera passager i den, men något skumt är det. Är denna välformulerade yta bara något som döljer att författaren inget har att säga? http://lennart-svensson.blogspot.se/2008/11/erik-andersson-gyllene-gsen.html

En Anderssonbok är som en tuschteckning med en massa streck, och därmed värdesäkrad = "mycket streck för pengarna". Banal Ikeaprosa är det ju inte. Men någon form av statement och påstående måste en bok ha. Denna gåtfullhet av en i grunden ateistisk (?) person går mig smått på nerverna. Lotass tycks tangera samma marker. Dagens Akademiledamöter är i regel ateister. Trotzig avled ju nyss. Och Gunnel Vallquist, God bless her, gör inte så mycket väsen av sig på stol 13.

Man får gärna vara ateist-nihilist. Men om man sa det öppet vore mycket vunnet. Denna skenbara gåtfullhet à la Andersson (och Lotass?) som bara maler och maler leder ut i en trist, ofruktbar ödemark. This is the dead land. This is cactus land.

Om inte annat är det avskräckande med en författare som är så mån om hur den fysiska produkten skall se ut. Känns ju som om författaren själv erkänner ett nederlag genom att använda sig av såna metoder. "Jag vet att min text inte kan stå på egna ben, men om jag trycker den på en papyrusrulle gjord på kravodlade lotuskronblad går det nog vägen". Och det gör det ju uppenbarligen. I recensioner står det mer om "skriven i en lång mening" och "onumrerade blad i en låda" än vad texterna handlar om, hur de är skrivna och uppbyggda. Känns i min mening mest pinsamt att sitta och "utforska gränserna för språkets användningsområden i det moderna samhället" och bla bla bla genom att publicera någon jävla rulle i hundra exemplar.

Tänk er ett uppslagsverk. Ni ser på det, att där kan ni nog hitta någonting spännande om Platon, som ni av någon anledning känner er sugna på att slå upp.

Platon (grekiska Pla´tōn), 427–347 f.Kr., grekisk formgivare av pappersrullar samt filosof. Platon, som tillhörde Athens äldsta aristokrati, fick en mycket god uppfostran och skolning, bl.a. som elev till Sokrates. Om sin gränslösa beundran för denne filosof vittnar han i sina dialoger, där Sokrates mestadels är huvudperson. Dialogerna skrevs ned på Platons egenkonstruerade pappersrullar gjorda på ovanliga gräsarter från fjärran länder; genom ingående studier av dialogrullarna kan slutsatser kring handel mellan olika landområden under antiken dras. Av stor betydelse för Platons filosofiska utveckling var hans vistelser i Syditalien och på Sicilien. Han gjorde där bekantskap med framstående pytagoréer och fick ingående kännedom om deras åsikter. Men eftersom de ansåg att Platons egenhändigt utvecklade bokrullar var otympliga och lämpade sig mer för uppvisningar än att skrivas och läsas i avbröt Platon kontakten. Han dog utfattig och bitter och är framförallt hågkommen för sina ofrivilliga gästspel i diverse komediförfattares alster. När döden slutligen inträffade auktionerade släktingarna ut den omfattande samlingen bokrullar. Eftersom Platons idéer framförallt kretsade kring bokrullars form hade han inte använt dem för att skriva, utan låtit dem ligga oanvända. I något enstaka exemplar hade han skrivit improviserade vallramsor och spelat luffarschack. De tomma exemplar som auktionerades ut köptes framförallt av fattiga pytagoréer. Det hände ofta att de bröts på mitten under det att pytagoréerna skrev i, förflyttade eller läste i rullarna. Det spreds en vidskeplig uppfattning bland dem, att det var Platons hämnd från andra sidan graven.

Edit:

Men hon kan säkert vara väldigt bra och läsvärd. Verkar inte dålig. Är bara lite skeptisk till den här "mina grejer ska vara så jävla udda som möjligt"-grejen. Visst om det tjänar ett syfte, men jag gissar att det påverkar texten väldigt lite om den ges ut på en rulle eller i en bok.

Håller inte alls med. Ex. "Fjärrskrift" var bra mycket bättre som gulnad telexrulle än skriven på vanligt papper! Känslan av att det är ett gammalt meddelande som kommit fram i kombination med meddelandets text är nästan obeskrivligt. Formatet och texten går verkligen hand i hand. Jag skrev av den till vanligt papper så jag skulle slippa rulla ut den i framtiden (för visst, den är krånglig att läsa, måste erkännas) och läste den efter ett tag och det var inte alls samma sak. Känslan av autenticitet ska inte underskattas.

Möjligen att jag reagerade lite kraftigt på formatet, men jag är fortsatt skeptisk. Tror att det är säkert en upplevelse att gå runt och läsa kungalängder i Konungarnas Dal med, hur trista de än vore i svensk översättning hemma i Sverige. Det vore en räddning för vilken usel författare som helst, att publicera sig i pyramidformat. Men det blir ju inte bra bara för att det plötsligt blir en upplevelse att ta del av det.
Men uttalar mig som sagt inte om Lotass. Har inte läst henne och kan inte uttala mig om henne. Hon är säkert bra och allt det där, tycker bara att det hon håller på med ser lite krystat ut, såhär på avstånd.

Intelligent är hon, det kan man inte ta ifrån henne. Man sitter inte i Akademien för ingenting. Men läsbar, nja. Jag bläddrade lite i Den svarta solen, men var tvungen att ge upp på grund av det extrema användandet av adjektiv. Det blev så jävla grötigt att det inte gick att fokusera på innehållet.