Den kryptiska tråden om Lotta Lotass

Lotta Lotass är en författare kring vars böcker jag tassat rätt länge nu. Det som lockar är väl det gåtfulla, att jag inte lyckats klassificera hennes prosa (vilket är något av en besatthet hos mig, måste erkännas). Vad är det som gör hennes författarskap så gåtfullt? Mysko? Pretto? Visst, vi har ju de tekniska och typografiska egenheterna (de lösa bladen i Den vita jorden, den enda meningen i Den röda himlen osv.), men det är något mer. Jag blir liksom inte klok på henne. Är hon science-fiction? Är hon realist? Är hon månne båda?

Ge mig era synpunkter på Lotta Lotass böcker och tematik.

Hennes nya bok, Den svarta solen, kommer ut i pocket i höst. Skulle gärna vilja veta hur Bonniers tänker när de ger ut hennes böcker. Ena dan är det inbundet, nästa pocket, nästa lösa blad. Också det mycket kryptiskt.

Den svarta solen har nu kommit ut. Någon som hunnit läsa. Tydligen ska den vara den mesta tålamodskrävande delen i den s.k. Trilogin.

Jag måste säga att jag aldrig har hört talas om den här författaren innan. Kan du berätta lite mer, måntro?

http://www.albertbonniersforlag.se/Forfattare/Forfattarpresentation/?personId=5488

Tack så mycket! Jag kan dock ha uttryckt mig en aning klumpigt. Det var hennes skrivstil och verk som jag var intresserad av.

Hon är väl post-apokalypsens (eller pre-apokalypsens) Torgny Lindgren. Stor besatthet av och fascination för stora och mäktiga byggnadsverk uppförda av människan, öknar, industriområden. Sådana saker. Allt på en mycket (i alla fall i början av författarskapet) sirlig och karg prosa. På senare år har hon blivit mer experimentell. Se Trilogin (Den vita jorden, Den röda himlen, Den svarta solen).

Just läst min andra Lotass. Började med att "läsa"/bläddra i Den vita jorden, å fortsatte nu med Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet. Inledningens skapelseberättelse är fantastisk, å vissa delar av den tänkta berättelsen är väl också den bra, men precis som många andra akademiska författare tycker jag det känns som om det drivna berättandet saknas: det beskrivande berättandet - beskrivningarna av ljusets skiftningar å de karga ökenlandskapen - verkar va Lottas grej, men när det kommer till att berätta om händelser i tid å rum känns det inte riktigt lika lyckat, mer som ett lapptäcke än en roman.

Jag upptäckte Lotta Lotass av en slump när jag gick runt och spontantittade i en bokaffär för ett par månader sedan, och har nu beställt hem Den vita jorden. Återkommer när jag hunnit fördjupa mig denna spännande författarinna!

Förresten, är det någon som har hennes Samlarna, och som kan beskriva hur den är uppbyggd? Vet att den satts upp som teater, men är den skriven i romanform i boken?

När jag såg hennes Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet kunde jag inte motstå Jeffrey Dahmer på omslaget. Jag läste ca. 80 s. men kom av mig med en massa annat av Rilke och Bernhard, så jag han inte riktigt bilda mig en uppfattning men jag får ta upp läsningen igen och återkomma.

Nej, bokutgåvan av Samlarna är i samma form som teateruppsättningen, d.v.s. det är replikväxlingarna i tryck.

OT, men för att flika in en åsikt, tycker jag faktiskt det är ganska behagligt att läsa dramatik på detta vis. Minns i mina tidiga tonår när jag slet för att ta mig igenom Noréns skådespel i bokform. Så här i efterhand var det minst sagt lärorikt.

Dahmer, för övrigt ett grindband utav guds nåde, kan få en att plocka upp plånboken alltså?

Bra bok det där, men jag rekommenderar Dig, ja just du Shalashaska, att ta dig an hennes Den svarta Solen, en dag då du har lugn och ro. Klart angenäm läsupplevelse.