Meningen med livet - samlingstråd

Haha ja det lär vara några miljarder personer som tänkt på meningen med livet genom åren. Sen dör dom så fortsätter några andra med samma projekt. Ingen kommer fram till något säkert svar utan samma visa over and over again. Det verkar bara vara döden som kan få tyst på oss och våra filosofiska tankar 😂

Det med att det är omöjligt att fånga lyckan det tror jag beror på vår genetiska programmering. Hjärnan bjuder bara på dopamin när man gör något som gynnar överlevnaden. Är vi för lyckliga för länge så blir vi för lata. Hade hjärnan istället varit programmerad för att primärt undvika obehag så hade nog nästan alla dött direkt vid födseln som skrikande bebisar. Spontant hjärtstopp direkt vid första obehagsupplevelsen 🙂

Ja det är en möjlig förklaring. En annan är att allt alltid är bättre på dröm- och fantasistadiet eller i backspegeln. Ens drömmar överträffar alltid verkligheten. Ja det finns många möjliga förklaringar, jag vet inte vilken som är den rätta, eller om det är en kombo av flera faktorer. Hursom är den där diffusa tomheten alltid i bakgrunden. Man förlorar förmågan att helt uppslukas av nuet också med åren, man har sett det mesta redan dessutom. Negativa känslor blandar sig med glädjen också i större utsträckning. Allt blir mer komplext. Ja som sagt är det en svår nöt att helt knäcka, bäst att lämna det därhän.

Vad är meningen med att se film... Om filmen är intressant, rolig eller givande så är meningen att se slutet annars är det att lämna biosalongen. Det är exakt samma sak.

En kortdikt av Johan Jönson som sammanfattar livet fint:

Gravljuset fladdrar till

I sin lilla Hölderlinkupa

Likt ett spädbarns flämtning

I en obegriplig dröm

Det blir väl vad det kokar ner till till slut. Något mer fanns inte här. Fördelen med filmen vs livet är ju dock att man får minnas filmen efter dess slut.

Det stämmer att man minns filmen i livet men inte livet efter döden.
"Life is a dream. But we wake up sometimes, just enough to know that we are dreaming."
Min IMDb rating på livet har gått från en subjektiv 8.6, Terminator 2 Judgment Day, till nånstans ner mot en riktigt kass B-film. Den började bra men håller på att sluta i ett antiklimax.

Så fort du försöker fånga nästa ögonblick så faller det. Så fort du försöker minnas gårdagen och uppleva den i nuet så skingras den som dimma.
Filmen hade fortfarande varit rolig om det inte vore för att jag ser manuset, regissören bakom och vet slutet.
Jag tror att om man tittar på stora mängder gorefilm så förlorar man sig själ precis som man förlorar kärleken och andemeningen med livet om man har sett för mycket porr. Jag har blivit gourmé utan skälig grund för att vara det.

Jag försöker greppa innersta kärnan i frågan om existensen och sen får det nog visa vad det blir av det.
Jag känner att människor är simpla varelser. Men med det säger jag inte att jag är bättre utan bara att livet blir visset när envar till sist förstår det.

T2 och T-1000 var ju bara film.... De flesta har inte sett det än. Kolla på min avatar. Det är livet.

Japp det ligger säkert mycket i det. När man var i ungdomsåren såg man i sin kikare det perfekta vuxenlivet där allt var möjligt. Och nu som vuxen står man med samma kikare och ser istället ålderdomen och en kall blåsig höst.

Ändå en liten mening med livet att veta att alla kommer se lika jävla anskrämliga ut som gamla 😂

Vilken är regissören bakom din film och hur ser slutet ut? Vilken är den innersta kärnan tror du?

Det är enligt mig alltid en själv som skapar intressen eller sågar dem.
Jag har känt mig tvingad att såga nästan allting eftersom så få andra vill göra det. Därför har jag blivit en vad en vanlig person vid en första anblick skulle säga vara störd trots att det inte är så. Tvärtom och det är dessutom extra mycket B.

Jag ser själv att något, men endast till synes, inte står rätt till men det beror på att jag kommit utanför "handlingen i biosalongen". Jag har klätt av alla äventyr och meningsfullhet till ingenting.

Detta eftersom jag vill att alla ska vakna så att jag har andra att möta samma verklighet med, om du förstår vad jag menar.
Slutet är alltid början på något nytt.

Den innersta kärnan är troligen att det inte finns någon äkta verklighet utanför oss. Sanningen är vi själva, och så rullar "filmen" på hela livet för många medan en del "vaknar upp" och börjar vilja lämna existensen när man förstår att den är ett fängelse.

Upplevelsen av liv är inget man väljer själv. Det finns ingen frihet i filmen...

Så länge man lyckas bekämpa långtråkigheten någorlunda är det inte fy skam att leva. Kanske nästan är som skadeglädje men jag tycker det är kul att se vilken vändning världen tar och vad som händer runt omkring mig. Det är verkligen som en dålig tragedikomedi men börjar faktiskt tycka att det är lite roligt att hänga med haha.

Det låter bra, i din ålder är det för tidigt att ge upp, det finns fortfarande stor chans att få ett bra liv. Jag hade väl inte heller varit så uppgiven om inte jag haft mina åkommor som gör varje dag till ett smått helvete. Men det är bara att acceptera att man har sin bästa tid bakom sig. Å andra sidan har jag som sagt ändå fått uppleva en hel del av livets goda. Man hade dock önskat dom bra åren kunde blivit några fler. Å andra sidan finns det dom som inte ens får bli 41.

Långtråkighet har jag rätt sällan upplevt i livet, mina intressen har alltid hållit den borta. Men jo, när man haft random kneg så har ju livet varit förbannat trökigt, jag har dock aldrig stått ut på något jobb längre än ett par år. Eller skoltiden som tonåring också iofs, då skolkade jag mest dock och hängde på biljardhall med halvgangsters. Fick bli komvux senare när jag var mer studiemotiverad men det gick ju lika fint.