Meningen med livet - samlingstråd

I slutändan meningslöst.

Fast min poäng var inte att de flesta är lyckliga, eller om subjektiviteten i upplevelser av lycka, utan vad man förutsätter att man är förmögen till att uppleva. Låt oss säga så här: De människor som inte har funderingar på självmord kan man rent evolutionärt säga iaf fungerar. Det är kanske inte en eftersträvansvärd tillvaro (oavsätt vad den är motiverad av, rädsla eller inte) men det är en utgångspunkt för vidare funderingar om man själv är förmögen att uppleva mer lycka än misär i sitt liv.


Ja, men du missar sammanhanget. När vi själva producerar dopamin så sker det inte i isolation, utan i ett komplext mönster av interaktioner mellan olika signalsubstanser. Att artificiellt tillföra ett ämne som hämmar återupptagningen av dopamin, eller direkt ökar utsöndringen eller tas upp av dopaminreceptorerna, är inte samma sak. Rent empiriskt sett verkar det iaf så, då det medföljer en mängd symptom för människor som tar prozac-liknande medel, t.ex. minskad libido.


Jag sade inte att just Dalai Lama var nyttig, jag gav honom som ett exempel på att man kan uppleva huvuddelen positiva känslor i sitt liv. Det finns inget logiskt skäl att det måste vara knutet till just en religiös (eller annan oantastlig) övertygelse, men det är oftast så. Jag ser dock ingen anledning att tro att lycka är hårdkodat att bara kunna frammanas under paraplyt av en religiös eller dylik övertygelse.

Däremot så tror jag att försöka hitta en absolut mening är fruktlöst, då frågan är irrelevant egentligen, som jag försökt förklara.

För min del har jag kommit fram till att en upplevelse av mening lika gärna kan vara en artificiell konstruktion, som en "naturlig" sådan. Du kan manipulera fram vilket tillstånd du vill hos dig själv, men brasklappen att man eventuellt behöver ha upplevt tillståndet innan ngn gång.


Jag håller inte med. En absolut sanning är ett ontologiskt teoretiskt koncept som är helt och hållet omöjligt att bevisa. Men det var inte riktigt poängen med mina argument, så vi kan hoppa över den diskussionen (finns en tråd om 100% sanning, kan ta det där istället ). Jag talade om premisser som emotionellt baserade sådana, som en reaktion på objektiva händelser.
T.ex. din hund dör. Din reaktion på/tankevärd runt situationen är det du kan ändra på, inte händelsen i sig. Om du fokuserar på förlusten, så blir det mycket sannolikt totalt sett en negativ upplevelse. Om du istället kanske fokuserar på att det är ett tillfälle för dig att lära dig hantera sorg, och se det positiva i alla situationer, så kan det t.o.m. leda till något du växer av, utan att behöva lida särskilt mycket.
Nåja, kanske inte världens bästa exempel, men du känner ändå säkert till principen.


Fast "känslor är bara känslor" handlar inte om att leva utan dem. Det handlar om att sluta identifiera sig med dem och låta dem vara ngn slags absolut domare över situationen man befinner sig i. Att distansera sig för att kunna manipulera dem tills man mår som man vill må. Visst, det finns ett stort mått av godtycklighet i det, för om det vore så, så skulle man kunna må bra oavsätt vad i vilken situation som helst. I teorin stämmer det, men rent praktiskt så har vi en massa undermedvetna mönster som utgör vår personlighet. Praktiskt sett, så är det lika bra att låta den vara, eftersom den är lika bra som vilken annan personlighet som helst och det kräver ingen energi att låta den vara. Däremot så kan man ändra på de saker man inte trivs med.


Nu svarade du någon annan, men: Jag tycker du missar poängen. Du förutsätter först och främst att du kan avgöra vad som är meningsfullt eller inte i något slags absolut perspektiv. Krävs inte det att man då förutsätter att det finns (iaf en möjlighet till) en mening?
Och jag tror ingen har definierat vad "mening" är. Låt oss börja med det.

Känner inte till hur mycket evidens som KBT har, men jag har iaf funnit många principer som mycket nyttiga och i linje med mina egna slutsatser om människans psykologiska beskaffenhet.
Jag botade mig själv ur en djup depression genom manipulation av mentala bilder och representationer. Jag kanske hade tur som kanske slumpmässigt råkade använda mig av tekniker som fungerade på just mig, och därför kunde anpassa mig och fortsätta när de slutade vara effektiva, och hitta nya tekniker, men det som slog mig var hur extremt snabbt och effektivt de fungerade.

Sen dubbelpost?

Determinism och stoicism har givit mig ett ett effektivt skydd mot meningslösheten. Visserligen är allting förmodligen meningslöst, men det har ju i sig ingen betydelse i en värld utan mening. Que será, será. Det är bara att glida med och inte oja sig så mycket; man kan ju ändå inte göra något åt det. Och om man sedan ändå skulle oja sig och bli deprimerad, så kan man ju inte rå för det heller, så det är bara att glida med och inte oja sig så mycket över det. Andas bara lugnt och ge inte medgivande till något irrationellt, och om det inte går, så är det ändå inte ditt fel. Allting är ju ändå determinerat.

Döden är meningen med livet.

Livet, transportsträckan, uthärdar jag med hjälp av film, mat, sömn och TV.

lalalalala lalalalla lalallalala drcika sprit o öl kanske?

Knulla massa brudar kanske oxo har en efekt på att hantera dagens märkliga verklighet


Det är verkligen sorligt hur dagens verkligehet ser ut med tanke på en dels världsdelars situvationer. Det bästa man kan göra är nog att skita i alla andra o bara ta hand om sitt eget välbefinnande osv.

Varför bry sig över något annat eller någon annan än sig själv

Egoismen är den ända vägen

ursäkta stavfelen jag är way of the line om man säger så

Godagens<______________

Först och främst måste jag bara säga att Inbillad du har ett så jävulskt skönt skrivsätt. Verkligen bra läsning! Här kommer flumm från en fd. deprimerad person som har ersatt det med minoritetskomplex:

Jag har gått igenom tråden och finner att de som väl försöker beskriva varför det finns en mening i livet är helt enkelt det är kul. Den frasen är så självklart att en 3-åring använder den och sen är den även så självklar på det sättet att så länge vi mår bra, känns det inte dåligt. Känns det inte dåligt är livet värt att leva.

Men problemet sitter i själva frågan Vad är meningen med livet? för om man kollar på de som svarar "vaddå? det är ju bara att leva livet och ha kul" så har de ignorerat den filosofin vi vill ha reda på. De går under kategorin: Vi fyller den tid vi lever med att fly från sanningen att vi kommer att dö (även om det bara är en tes). Säger absolut inte att det är något fel med det! Tvärtom, ni mår bra, det är bra för bara det gör erat liv för er värt att leva. Frågan är bara varför depression (oss med "den stora frågan" är troligen deprimerade) tar bort våran försvarsmekanism mot denna filisofi?

Utan religion så finns det(enligt mig!) ingen mening med livet förutom erfarenheten av den. Vilket som kan kontras med Vad spelar det för roll? Vi kommer dö och bli helt meningslösa för resten i Universum hursomhelst". Då är frågan, vad spelar det för roll för oss om mänskligheten lever vidare? Vi kommer troligen kunna ändra hela Universum i framtiden men endå spelar det ingen roll i slutändan.

Det blev ett väldigt flummigt stycke innan men tycker att den har en betydelse eftersom att den tyder på att den enda som ditt liv egentligen spelar roll för, är dig själv. Livet är inte meningslöst för dig själv. Erfarenhet, nyfikenhet, positiva affektioner(känslor), sociala kontexter, våra biologiska grunddrifter. Det är varför vi stiger upp på morgonen enligt mig.

En del kanske tycker att jaha? är det allt vi lever för? Kanske det är så, kanske inte. Vem är jag att döma en sån sak? Jag är en bland oss miljarder som kommer att dö och förmodligen glömmas bort men jag tycker faktiskt att om vi bara har det här livet, vilket man måste utgå ifrån om man inte är religös, så är det ända du kommer att ha med dig efter allt, är erfarenheten av den. Den är fan i mig inte värd att slarvas bort pga en själv!

Att människor inte begår självmord ser inte jag som ett bevis på att de är lyckliga, eller att deras liv är värda att leva. Dödsrädsla kan lika väl som livsglädje vara motivationen att leva vidare utan att för det låta livets ekvation sluta på den postivia delen av skalan. Med detta vill jag inte negligera lyckan andra människor känner men ifrågasätter ändå efterkonstruktionen som många människor ägnar sig åt för att motivera sina handlingar och ser tillbaka på en händelse med överdriven optimism. Jag drar mig till minnes någon studie jag läste igenom för ett tag sedan där forskarna först lät människor skatta sin lyckonivå i livet och sedan utsättas för ett experiment med syfte att testa försökspersonernas minnen. De som noggrannast kunde återge händelseförloppet var de med mest pesimistisk syn på tillvaron medan optimisterna förhärligade förloppet till sin fördel. Frågan blir då vem som egentligen tänker rationellt? Är det motiverat att överge en rationell grundsyn för att komma åt lyckan? Är det möjligt att göra det när man väl sett tillvaron ur ett pesimistiskt perspektiv?


De främsta orsakerna till drogers biverkningar är den ospecificitet som gör att droger verkar på hela kroppen och avvikande i kemisk struktur från kroppsegna substanser. Det komplexa feedbacksystemet med sammanlänkade signalsubstanser reglerar effektivt nivån av andra substanser när nivån av en substans höjs. I alla fall så är det grundläggande jag vill få fram att resistans även utvecklas vid egna beteenden och inte bara vid yttre påverkan av signalsubstanserna och därav följer att lycka inte är bestående utan en flyktig företeelse.



Jag anser lycka i grunden bygger på just en oantastlig övertygelse då jag ser ett tydligt samband mellan lycka och belöning av prestation vid målsträvande. Mål härstammar ur mening och mening fås endast ur den oantastliga övertygelsen som inte rationellt går att motivera.


Visst kan man se samma händelse ur flera perspektiv, och vissa perspektiv är mer överensstämmande med vald livsbana än andra. Man måste ju dock i rationalitetens namn gå ett steg längre och försöka väva samman perspektiven till en helhet istället för att välja ett alternativ av flera möjliga. Väga fördelar och nackdelar och så sakligt som möjligt avgöra vilka konsekvenser situationen medför. Detta överblicksperspektiv står ensamt och gör det inte det finns det alltid ett överöverblicksperspektiv i ett hierarkiskt system.

Detr går att ändra sin personlighet, frågan är hur mycket? Vi är inte tomma tavlor utan föds med nedärvda mönster. En smålustigt exempel jag läste om är hämtat ur en tvillingstudie där två enäggstvillingar båda tyckte om att bära en gummisnodd runt handleden och låtsades svimma i hissar trots att de aldrig träffat varandra. Själv tror jag vissa människor är genetiskt predisponerade att lida betydligt mer än andra och att manipulationen av detta lidande endast går att utföra till en viss gräns som för vissa personer inte är tillräckligt betydelsefull för att göra tillvaron levnadsvärd. sedan tror jag också att teknikerna att tillämpa för att höja grundnivån av lycka är högst individuella beroende på en mängd faktorer där den subjektiva meningen utgör en stor del. Dock kan liknande tekniker antagligen tillämpas av flertalet människor som avser tillfredsställa mer grundläggande behov som vi alla delar med någorlunda liten variation.

Jag vill inte framstå som rigid men är endast mottaglig för argument som inte syftar till att omyndigförklara mig och mitt förnuft. Visst har jag en subjektiv verklighetsuppfattning men varför skulle inte denna kunna överensstämma tillräckligt med verkligheten för att jag ska kunna fatta ett beslut angående min existens? Om jag inte kan avgöra vad som är meningsfullt (om nu något är det) tvingas jag överge logiken och förklara mig själv galen. Jag säger inte att jag nödvändigtvis har rätt men varför skulle jag inte kunna förstå begreppet mening? Vädja till min rationalitet istället för att ifrågasätta rationaliteten i sammanhanget.

Det här skrev jag i en annan tråd om mening:
Mening är det yttersta logiska steget som motiverar till ansträngning. Meningen går inte att resonera sig fram till utan är den subjektiva grund du bygger vidare på för att definiera vilken riktning du ska sträva efter i ditt liv. Desvärre kan man inte fritt bestämma vilken mening man vill ha i livet, meningen är likt en religion något man måste tro på för att den ska uppfylla sitt syfte. Att logiskt försöka cementera sin subjektiva mening leder snarare till ett undergrävande av den lösa grunden och en smärtsam förnimmelse om det befängda i att hålla fast vid sin konstgjorda mening.

En tes jag har är att vi människor inte vågar göra annat än att leva. Jag själv är religös men med en mer filosofisk tro. Jag tänker inte gå in på det här utan fortsätta svara på frågan. Vi människor har en onödigt dålig tendes till att vara rädda för döden. Jag själv finner meningslösheten olidlig och orkar inte med den men det är endast för att ja på julafton fick insikt om vem jag verkligen är och vad meningen med livet är. jag vill dock inte avslöja nåt för att distrahera andra i sitt tänkande. Men livet är inte något som ska fruktas heller. desamma gäller döden. inget ska fruktas utan mötas med våld och ilska. men ja håller med dig om att allt vi är och har är komplett meningslös

Det är en bra poäng, och samma som jag försöker göra. En i grunden optimistisk livsyn färgar livsupplevelserna så man oftast läser in den mest givande/lyckliggörande tolkningen. En annan studie i samma ven visade också t.ex. att pessimister lätt missade större sammanhang, men var bättre på detaljer, och tvärtom för optimister. Det betyder dock inte att man inte kan vara lycklig och rationell samtidigt. Det finns inget som säger att pessimister är de mest rationella av nödvändighet, däremot så kanske det är mer sannolikt.


Till viss del kan jag hålla med, då kroppen strävar efter att vara i homeostas, och negativa känslor har en funktion rent evolutionärt sett så antagligen har vi mekanismer som försvårar kontinuerlig eufori.
Fast det finns gradskillnader. Man behöver inte springa omkring tokhög hela tiden, utan kan lunka på lagom förnöjd med livet. En stilla och mer eller mindre stabil kontinuerlig trivsel är nog idealet överhuvudtaget, då en långvarig eufori kan vara nog så utmattande. Och det finns fog för att anse att en sådan biokemisk miljö är fullt möjlig att upprätthålla under längre tidsperioder, för i princip alla (även om man har för låg produktion av vissa signalsubstanser och åtstadkommer det genom medicinering), där serotoninet antagligen spelar en större roll än dopaminet.


Jag ser inte riktigt varifrån du hittar fog för denna övertygelse. Lycka är en biokemisk reaktion, som är en konsekvens av ett stimuli, oavsätt om stimulit är belöning för prestation, ssri:s eller mentala övningar.
Du kanske menar upprätthållandet av lyckan som ett varaktigt tillstånd (vilket iof motsäger det du menar om ökad tolerans mot lyckohormoner oavsätt om de är endogena eller exogena), och då är jag benägen att hålla med dig iaf till den grad att man har en tankekonstruktion som grund för denna "mening". Denna konstruktion/övertygelse måste sannolikt någonstans vara axiomatisk. Man kan dock komma fram till ett lämpligt grundaxiom på en rationell väg, skulle jag vilja påstå. Kan tänka mig att optimism/lyckotillstånd till stor del tar bort behovet att försöka intellektualisera tillvaron, hitta mening, och gräva in sig i minsta detalj.


Visst, i längden. Delvis vad jag talat om är ett sätt att nå till denna punkt mer effektivt.


Absolut är genetiskt predisponering inte att förneka. Ej heller att intelligens och kreativitet verkar till viss del gå hand i hand med antingen tendenser till depression/pessimism eller aspergers.
Anser dock att vi bara är i startgroparna för vår förståelse av hjärnan och dess mekanismer, och särskilt i avseendet angående tekniker för att förändra vår upplevelse av tillvaron. Det är individuellt - i nuläget är det oftast en fråga om experimenterande. Men jag vidhåller min ursprungliga poäng, det man övar på blir man bättre på. Jag är t.ex. inte en optimist av naturen, men jag har övat mig till att bli en, därför att jag rationellt sett förstått det är en mycket effektivare grundinställning till livet samt gör att jag överlag emotionellt får ut mer av livet.


Jag vet inte riktigt hur du fick det till att jag ifrågasatte din rationalitet. Faktiskt är det tvärtom, jag skulle inte diskutera ämnet såpass djupgående om jag inte ansåg dig mer än kapabel att ta till dig mina resonemang, och dryfta dem vidare. Är dessutom alltid öppen för att jag missat någon detalj någonstans, och tar gärna varje tillfälle i akt att täppa till hålen.
Det handlade alltså inte om just DU är förmögen till att intellektualisera frågan, utan om frågan var relevant överhuvudtaget.

Så, intressant, i din definition av mening så har du svarat på frågan själv, nämligen att det inte går att rationalisera "meningen". Men uppenbarligen går det att rationellt förstå att det inte går.
Räcker inte den förståelsen för att sluta ställa frågan om meningen med livet? Och att öva sig i att bli optimist och konstant fridfull/tillfredställd med tillvaron. Eller menar du att om man inte genetiskt eller på annat sätt har meningsfrågan betingad så är man körd för all framtid?

Har också suttit och funderat på just frågan vad meningen är med livet. Fast jag brukar ofta ifrågasätta det när jag mår skit.
Jag tror att mår man skit så sitter man just och tycker allt och alla suger och vad meningen är med att leva. Är man lycklig så tänker man inte på detta lika mycket iallafall.

Jag hade ett tag, för några år sen, som jag mådde skit. Och då satt jag ofta och tänkte fram och tillbaka varför vi lever etc.

Nu känner jag mig lycklig och uppskattar det jag har, en härlig familj, vänner och underbar pojkvän. Och nu tänker jag inte på den frågan längre, och vill inte göra det heller.

Antar att vi inte lever för nån speciell anledning, men man kan ju själv välja till att göra det speciellt. Hitta nåt som känns värt att leva för.

Att slippa tänka på det så sysselsätt dig med något, kolla på film, lyssna på musik eller bara något som håller dig på andra tankar.

In my opinion; music is the best!