Meningen med livet - samlingstråd

Hej!

Detta skriver jag till alla vilsna själar som inte riktigt har förstått meningen med livet.

När man börjar inkarnera på Jorden som en människa, så är man väldigt primitiv.
Man kan inte relatera till andra människors lidande och besitter väldigt låg empati.
Kärlek och medkänsla är något man saknar inombords.

När man är på den här nivån utav utveckling, så drar man åt sig andra människor i ett liknande stadie.
Man hamnar i situationer och kompiskretsar, där människor pratar skit om varandra, där man blir avundsjuk på varandras framgångar. Där man manipulerar och utnyttjar varandra.
Där man är redo att kasta någon under bussen för sin egna vinning.
Man kommer finna att man söker partner baserat på utseende, materiella ting, status och att man kanske inte riktigt älskar personen för vem det är. Man kommer uppleva avundsjuka och svartsjuka(symptom på egoism) i sitt förhållande.

Allt eftersom att man får uppleva sitt egna inre och sina egna värderingar via erfarenheter.
Så utvecklar man sakta men säkert en förståelse för att dom är felaktiga, att det man drabbas av
vill man inte att andra drabbas av.

Det som händer är att man förändras inombords, varje gång man upplever något hemskt-
så utvecklar man en djupare förståelse för hur det känns att gå igenom det hemska.
Den här djupare förståelsen är vad vi kallar empati.

Detta pågår ända tills dess att man når insikten och sanningen, att kärlek och medkänsla är svaret på att säkerställa ett lyckligt liv för en själv och dom omkring en.

När man har utvecklat sin inre kärlek och tagit bort egoismen.
Så kommer man finna att man hamnar i kompiskretsar där människor stöttar varandra, är lojala, blir lyckliga av varandras framgångar, vill ens bästa.
Man kommer även finna att man söker sig till partners, som har förmågan att älska dig på djupet och göra dig lycklig- på samma sätt som du älskar den personen och gör den lycklig.

Den här processen kan ta flera hundra liv för vissa.
Beroende på vad du har för inställning, exempelvis utvecklar vissa ett inre hat mot mänskligheten av negativa erfarenheter. Medans andra blir väldigt sympatiska.

Du har som inkarnerande själ Fri Vilja och möjligheten att reagera hur du vill på situationer som du utsätts för. Du måste via egen vilja, vilja utvecklas för att komma någonstans.

Om du inte utvecklas, så kommer du fortsätta uppleva negativa erfarenheter tills du förstår att det är dig själv du måste ändra på. Verkligheten är en reflektion utav ditt inre, det externa speglar din egna perception.

Målet är att älska ovillkorligt, känna kärlek och medkänsla för alla.
När man når det stadiet, så lever man i ett konstant lycko-rus av att ständigt känna kärleken.
Man är per automatik framgångsrik eftersom att ens handlingar speglar ens inre och man ständigt förbättrar sig själv för att man älskar sig själv och att man älskar andra.
Man är populär för att man behandlar andra med genuin respekt och kärlek, vilket gör att människor drar sig till en. Man är lycklig för att man upplever kärlek i stora mängder och gör världen till en bättre plats varje dag.

Exempelvis kanske du inte är kapabel att mörda någon?
Detta eftersom du djupt nere vet att det är fel, kanske har du redan mördat massvis med personer, och fått uppleva att bli mördad själv som konsekvens. Det utvecklar en inre förståelse för att det är fel.
Detta är en väldigt primitiv syssla och något som nästan alla är färdiga med, därför är dem flesta överens om att mord är fel(utom dom mest primitiva individerna).

Vad tror flashback?
Kan det vara så att utveckla kärleken och göra sig av med egoismen vara svaret på livet?

Buddhisterna säger alltid att det är våra begär som orsakar lidande. Och det är helt klart något att ta tag i och börja tämja.

Våra begär snurrar igång alla möjliga mänskliga beteenden som i slutändan bara gör en olycklig och deppig, för begär har ingen substans att luta sig emot för att utvecklas som människa.

Men bhudisterna varnar även för begäret att bli en människa som kan visa och ta emot ovillkorlig kärlek. Det är lätt att man överdriver och ens egna ideal förvandlas åter igen till begär som styr människan.

Ja, även de mest positiva föresatser kan bli till begär och åter starta hamsterhjulet av lidande

Ja, alltså, att älska ovillkorligt är en process att uppnå.
Insikten att det är dit man vill, gör inte att man hamnar där.

Man börjar med att försöka tänka i banor som inte bara involverar en själv,
Man försöker begå handlingar baserade på kärlek.

När man sedan upplever resultatet utav handlingar som är skedda i enighet med kärlek.
Så utvecklar man sakta en förståelse och skapar den inre transformationen.

Om man gör detta, så kanske man når sitt mål om ett tiotal liv.
Det är ingen mening att sukta efter slutresultatet.
Istället fokusera på här och nu.

Håller med, människor är rätt djävliga då man har ett ego som konstant försöker bli mättat.
Antingen genom rent djävulstyg eller vad man anser själv är ren godhet/rättvist.

Oftast egot som sätter stopp för den personliga utvecklingen med då den hemska känslan uppstår när man skall erkänna sina fel eller när man analyserar sig själv opartiskt.

Samtidigt är det en stor del av människans natur, annars hade vi inte haft det och en total ego död kan lätt urarta till att man inte har något självförtroende eller självkänsla alls och skapar massiva problem.

Svår balans till att bli en bättre människa

Trådar sammanfogade.

/Moderator

Vi kan ju börja här. Vad är det som börjar inkarnera på jorden som en människa, var fanns det innan inkarnationen och hur uppstod det?

För att komma någonstans öht måste vi ju veta vad vi har att göra med.

Det som inkarnerar på Jorden är själar.

Själva syftet med Universum är att låta Själar ha fysiska upplevelser, så att dom kan utvecklas.
Universum skapades av den anledningen och inkarnations-systemet har funnits hela tiden.

Exempelvis så kan inte en människokropp överleva utan att själen förser den med energi.
Så funkar allt organiskt liv - det är starkt bundet till den astrala världen.

Själva utvecklingen av organiskt liv är beroende utav själs-utveckling.

När två människor skaffar barn. Så står dom för 90% av den genetiska uppbyggnaden.
Övriga 10% är Själen som bär en genetisk laddning.
Den genetiska laddningen är beroende av hur Själen är uppbyggd/utveckling i tidigare liv.
Det är på detta sättet som evolutionen huvudsakligen sker.

Och innan de kommer hit så är de.....var? Måste ju vara ett primitivt ställer eftersom de är primitiva och behöver en planet att utvecklas på.

Hela tiden, vad menar du? Universum skapades för ca 14 miljarder år sedan. Den moderna människan har funnits i 200.000 år.

Så även myror har själar?

Men själen utvecklas ju i det organiska. Känns som lite moment 22 här.

Evolutionen började långt innan människan fanns.

Mening, dvs syfte eller upplevelse av syfte, är kännetecknande för just liv. Att fråga sig "Vad är meningen med livet?" är ungefär som att fråga "Vad är fukten i vätskan?"

Det är missvisande och förvirrande.

Eftersom livet varierar så varierar även mening. Om frågan ska tolkas som typ "Vad är gemensamt för all mening" så är det väl självbevarandet. Självbevarandet är en förutsättning för syfte och mening. Men det är också bara en tautologi. Liv är när materia börjar bilda självbevarande strukturer.

Att det skulle finnas något slags absolut eller metafysisk mening är bara något som man har hittat på just för att överlevnadsinstinkten kolliderar med att man förnuftsmässigt inte kan hitta någon mening. Att leva kan i stort sett aldrig leda till något annat än lidande eller leda. Njutning är negativ eller en chimär. Man har det "bäst" när man är helt fysiskt frisk och sysselsatt med något man tycker om eller bara behagligt loj. Bättre än så blir det aldrig.

Har läst din text , en tre fyra gånger och funderat .....

Applådera din tolkning av hur livet en gång i tiden kanske har besjälats genom inkarnationer, som du beskriver det. Det är ett vackert sätt att se på det , både poetisk och som rent orsakssammanhang.

Men åter till tråden. Vad är då meningen med vår existens ?

Den rent tekniska förklaringen har du beskrivit. Hur vill du beskriva meningen med ett inkarnerat medvetande , medvetet om sig själv boende på jorden och meningen med livet ?

Det tolkar jag som en vidareutveckling av eller tillägg till mitt inlägg. Är det korrekt uppfattat?