Meningen med livet - samlingstråd

Meningen med livet kanske är själva sökandet efter mening? Bara en tanke..

Meningen med livet är kanske att bygga saker för att sedan rasera det för att kunna bygga nya saker.
Jag älskade att bygga höga torn när jag var liten,
man fick vara försiktig så det inte välte för tidigt.
Tålamod, arbete.
Men sen, när det var så högt som rummet tillät.
Då sparkade jag ner det och tjöt av skratt.

Som jag skrev i en annan tråd: vad är mening för nåt? Det är svårt att definera. Ofta föreställer man sig väl nån slags kausalitet. "Jag lever för att det här och det här ska hända och fungera eller för att hjälpa den här". Men man kommer inte så långt. Ingen vet exakt vad som kommer hända i framtiden.

Ens egen del i det evolutionära förloppet är skrattretande om man så är Einstein. Finns knappast någon som är oumbärlig, någon kommer på saker förr eller senare. Vidare kommer kanske våra avkommor förändras till något som inte är människor.

Själv kör jag på en blandning av att följa impulser och att försöka följa nån långsiktig plan. Varför jag lever förändras från dag till dag, funderar ibland på att stämpla ut men då får nog saker gå riktigt åt helvete först.

Vad jag vill ha sagt är att jag anser hela funderingen meningslös. Det är mer meningsfullt att fundera över saker där det finns mer klara axiom att anta. I "mening" blir axiomen liksom löjeväckande och ologiska.

Det är lite roligt, det är också där mitt dilemma ligger med frågor som meningen med livet, problemet för mig ligger inte i att förstå vad meningen är med livet, utan vad ordet mening och livet faktiskt är för något, förutom ord då.

Hittils har jag inte kommit fram till något vettigt.

Det är kanske bra om frågan bryts ner en aning i tråden:

Vad är mening?
Vad är livet?

Lycka till.

Mening:

En skillnad i värde som människor definierar, och som är tillräckligt stor för att kalla det högre värderade objektet "meningsfullt".

Livet:

Ett tillsynes ovanligt tillstånd hos materia som under vissa förutsättningar ger sken av att vara ett undantag från de vetenskapliga beskrivningarna som vi brukar använda för materia.
Liv är egentligen inget speciellt. Det är i linje med känd vetenskap som beskriver död materia. Med andra ord så finns inte liv, det vi kallar liv är död materia som är exciterad till en nivå där det blir ett så unikt tillstånd att det får egenskapen att kunna urskilja sin egen särställning.

Meningen med livet är ett koncept som kräver information om det ska behandla en individs liv eller biologiskt liv. Meningen med individens liv är ju självklar: den är exakt vad individen bestämmer att den ska vara. Endast individen själv begränsar begreppet "mening" under det tidsspann som den lever.

Meningen med biologiskt liv är lika självklar:
Begreppet "mening" är exklusivt kopplat till människan. Det finns inget eller ingen på varken planeten jorden eller i resten av universum, som har definierat begreppet "mening", så vitt vi vet.
Eftersom vi måste utgå från vad vi vet, och inte blanda in idéer om aliens eller djur vars definitioner av "mening" är helt obekräftade och därmed helt irrelevanta för frågeställningen, så kan vi dra slutsatsen att allting tyder på att mening är uteslutande mänskligt. Mening fanns inte i någon form innan människan uppstod. Alltså uppstod menng med människan. Både meningen med människan och med livet. Faktiskt så uppstod meningen med universum med människan, tills motsatsen är bevisad.

Vad har vi då?
Meningen med DITT liv är helt upp till dig.
Meningen med LIVET (allt liv) är människan. Som grädde på moset så är människan meningen med universum. Den mest unika mänskliga egenskapen är att vi värderar det vi observerar och tillskriver det mening. Människan ger universum mening.

Först är det spännande att hitta en tråd jag inte ens minns att jag skapat.

För det andra. Ekonomiskt oberoende. Jo tjena. Här pratar vi arbetarklass i generationer tillbaka. Jag var först i min släkt med 3 år på gymnasiet....sskitsamma. De e ingen kukmätning i vem som har det hårdast som jag är ute efter.

Ang mitt välmående som någon nämnde så är det nog så att de e upp och ner från dag till dag. För de mesta rullat allt på och jag mår väldigt bra MEN den gnagande tanken på att allt är meningslöst finns ändå där. De intressanta är dock att de åh ena sidan får mig att må bättre eftersom om livet är meningslöst kan man lika gärna släppa på alla hämningar och bara göra de man finner kul för stunden/mår bra av. Problemet är bara att just samma mekanismer bitvis bidrar till otroligt mycket ångest.
De e där jag undrar och funderar för jag kan inte vara själv med att känna att de mesta spelar väldigt lite roll egentligen och hur haters en det..

Kan också köpa att "meningen" e ett grunt axiom att bygga sin logik på. Likförbannat är det trots allt en återkommande fråga hos mänskligheten

Det finns en dimension till då jag har sett den.

Jag är 60+ och jag tror att meningen med livet ÄR, låt INTE ditt dåliga jag vinna.

Stå upp
och låt din röst bli hörd.
Hey!
Överallt!
Yey!
Skaka om
och om
rör om
och om
igen.
Zen.

Jag fann mening i detta.
Så mening finns.

Fast ni är säkert slöa som fan.

Döden är allt ni INTE skriver.
Livet är.

Båda finns.

Allt du aldrig skrev.
Och allt du skrev.

Kommer att tänka på det här citatet:
― Alan W. Watts

Jag tror att man måste lita på livet, man inte måste förstå allt eller veta allt. Det är något mystiskt med livet, en dag finns man bara helt plötsligt. Vem är det som lägger på dig ansvaret att man måste uppnå något i livet, att det inte räcker med att leva och att dö? Har du valt att födas?

Det är väl rädslan inför döden som gör att folk vill att livet ska ha mening, för att vad finns det för vits annars med alltet? Det är ologiskt, men livet är varken logiskt eller ologiskt, det bara är, och det är det vi måste ta lärdom av – att bara vara, det räcker, livet tar dig dit det tar dig, livet är fullt med överraskningar, allting förändras, du behöver inte pusha på, förändra något. Det går inte för den delen heller, vi är alla en plastpåse som virvlar runt i vinden, som i filmen 'American beauty'.

Så att jaga efter mening är som att gå runt jordklotet och återkomma till samma plats man utgick ifrån.

Med vänliga hälsningar,
Windom 'Jordklotet' Earle31

Hej där ute.

Jag har väldigt svårt att tro att det vi tidigare upplevt, det vi just nu upplever och det vi kommer att få uppleva, endast är en naturlig del av evolutionen och att allt bara är en evolution.
Jag tror att det faktiskt finns ett syfte och en mening med livet, att det vi går behövs för att ta oss till en destination vi ska komma till.

Jag vill att vi i denna tråden ska samtala kring hur saker ligger till, och om allt bara är ett verk av slumpen. Att vi kanske kan försöka komma till viss förståelse och kanske skapa mer motivation till att lära sig nytt, fortsätta och kämpa och se fram emot tidens gång.
Och vill först och främst säga det att visst kan sånthär tänk grunda sig i att man vill fly från känslan av hopplöshet och leva av en orsak och ett bra själ, men ju längre jag kommit i dessa tankebanor ju mer har jag börjat skita i om vi är här av en anledning eller allt bara är en del av evolutionen, livet är fint i vilket fall som.

Jag är i tron om att det finns en högre mening med vår existens och det har gått vidare till att jag skapat två teorier och funderingar på varför vi finns till.

Jag samtalar som om detta är fakta och inte bara teorier då det ligger till så hos mig iallafall.

Vi är skapade av Gud, och det finns en baktanke och ett syfte med vårt globala medvetande som på något sätt delat in oss i individuella kroppar.
Kan det vara så att Gud skapade oss för att bli mer förstående om sig själv och sin plats, för att "förfina" eller bli mer insiktsfull.

Eller är vi skapta för att Gud tröttnade på att vara ensam och skapade därav det globala medvetandet för att vi till sist ska höja frekvensen och till sist möta "honom"?