Meningen med livet - samlingstråd

Som du skriver har det dock blivit ett förhållandevis stort antal schopenhauerianer här på sistone! Var är antagonisterna?

De skiter på sig. Liksom alla fegisar backar de för sanningen, bara den sägs av fem sex personer

Livet är ett bestyr att klara av. Allt som får tiden att gå är en ren och skär vinst: en slags mening.

Optimisten ser sig var avklarad dag som fattigare, pessimisten ser det som att en börda just blivit en aning lättare.

Lyssna på klockans tickande. Snart är vi inte mer.

Din prosa är som poesi min vän

ingen kan svara på de där helt omöjligt att förstå

Han verkar faktiskt vara i form idag!

Livet är en kamp tills man inte orkar kämpa längre. Då man antingen kan ta livet av sig eller helt enkelt bara ge fan i att kämpa så mycket.

Jag har förstört ännu en chans att få knulla. Dock gjorde jag det genom att förlöjliga hennes gudstro så jag är inte precis ledsen över det. Hon blev mer förbannad över att jag ifrågasatte hennes religion idag än över att jag igår plumpt försökte få knulla med henne!

Det är inte utan skäl som de flesta filosofer har varit misogynister, asexuella eller homosexuella.

men nej stackars dig då, de kan inte vara lätt

Detta är mer sant än du tror, och faktiskt vägen till höjder av välmående.

Om man slutar kämpa emot, eller för, utan låter allt ha sin gilla gång. Vilket det har hur du än gör, så infinner sig en typ av oanad frihet.

Det är onekligen sant att jag själv befinner mig i situationer där jag ser personer som jag tycker är besatta med vanföreställningar, dumma, lättlurade, fåniga samtidigt som jag skrattar åt dem inombords; Trots detta är de är gladare än mig.. Därmed bör man möjligtvis låta dem vara. Vänta iaf åtminstonde tills du kommit tills nästa gång -- lite mer praktiskt.

“Sometimes people don't want to hear the truth because they don't want their illusions destroyed.”

Jo det var därför jag skrev det..

Undrar om Schopenhauer hade sänkt sig till att låtsas tro på Gud för att få doppa? Troligen inte. Ett skäl till ovänskapen mellan honom och hans mor var alla sanningar han sa om vilken skitig plats världen är. Tror inte att han alls diskuterade filosofi med kvinnor utom möjligen med Elisabeth Ney, kanske den enda kvinna som han aldrig föraktade. Det var lite lustigt. Man skulle kunna tro att de lätt hade slagit ihjäl varandra, men han imponerades tydligen av hennes personlighet, fast hon var feminist (på riktigt, inte som "feminister" på 2000-talet är).

Nåja, nu är vi en dag närmare döden och allt är således gott.