Meningen med livet - samlingstråd

"skaparen"?

Jag har säkert också svarat på denna fråga tidigare. men jag kan väl ge mina 2 cents igen:

det finns skilda meningar
* den biologiska meningen, att föra sin egen art och sina egna gener vidare. varför? därför att livet inte kan stanna frivilligt. enda sedan den första celldelningen så är livet självgenererande. det finns bara en väg och det är framåt.
* den individuella meningen. varje individs egen livsfilosofi eller motto. det är upp till en själv att komma fram till.
* universalteorin. den minsta gemensamma nämnaren kommer att ge oss en formel som förklarar hela universum.

Livet uppkom av en slump tack vare jorden egendomliga klimat.
Varje art vill föra vidare sina gener för sin överlevnad på jorden, eller?

Har aldrig riktigt fattat frågan, vad då mening?
Någon som kan förklara frågan bättre för en idiot?

Överkursen i detta ämne borde väl vara Monty Pythons "The Meaning of Life".
Se den och bli, om inte klokare, så i alla fall underhållen en stund.

För enligt mig så den enda meningen med livet ens egen.
Om man lever sitt liv så som andra anser vara rätt, utan att reflektera närmare över saken, utan glatt sätter sig i ett radhusområde och skaffar barn för att alla andra gör det, ja då anser jag att man sålt sig själv ganska billigt.

Jag säger inte på något vis att det skulle vara fel med att skaffa barn, så länge det är vad man själv vill och inte för att ens mamma frågar: "Så, blir det några barnbarn snart?".
Även andra människor, även yngre än en själv kan titta konstigt om man inte skaffat barn, även som gift.
Och att berätta att man tagit ett gemensamt beslut om att INTE skaffa barn, i vissas öron låter det som nåt oerhört.

Så för att sammanfatta: gör vad fan du känner för, så länge du är säker på att det är det DU vill.

Har du kommit dit så har du funnit meningen med ditt liv, och mer än så kan ingen begära.

det är hållbart om du kan argumentera för att vi har en egen vilja. det tror jag dessväre inte att vi har. vår vilja stammar ifrån arvdelar, det vi upplevt under våra liv + en massa biologiska/psykologiska labyrinter vilka har lett oss till nuvarande punkt i livet. Jaget är helt subjektivt och därmed omöjligen fritt, jagets vilja står alltid och vacklar mellan förnuft och känsla, båda kan vara lika starka, men ett måste väljas bort.
efter min afrikaresa bestämde jag mig för att missionera, innan hade jag tänkt att bli astronom Där har man blivit påverkad och ens vilja har ruckats pga en erfarenhet. det JAG vill, ändras från dag till dag och det går inte att bygga någon karriär på. alltså är man tvungen att göra avkall på sin spontana vilja för att kunna överleva.

exemplet med radhus och barn och volvo är mycket uttröttat..varför är det "finare" att leva ensam, deprimerad och barnlös i en tvåa på södermalm? du romantiserar kring utanförskapet och förlöjligar vardagsmänniskan utan anledning. för vad ska man göra utan sina barn och sitt radhus? blir inte livet ännu mer meningslöst utan en familj att ta hand om? jag tror inte att man skaffar familj för att alla andra gör det, man gör det för att det är ett naturligt steg i ens utveckling. när man är klar med sig själv vill man fokusera på någon annan.
att följa normen är trots allt det normala

Nyckelorden i min lilla tes var "för att alla andra gör det".
Det var alltså min åsikt i frågan.
Sen att du tolkar det som att jag anser det bättre att leva ensam, deprimerad och barnlös, det är ditt problem, för det var inte det jag avsåg.

Min poäng var att t ex INTE skaffa barn, vilket jag och min fru valde, därför vi inte ville helt enkelt, och då stöter man direkt på kollektivet som tittar konstigt på en.
Angående vardagsliv så levde jag och min fru det så länge hon levde.
Vårt eget vardagsliv, inga andras.

Och att du pratar om att vi inte har en egen vilja...ja, det får stå för dig.
Jag har det i alla fall.

vad är det för mening med att vi gör läxorna ---> vi kan få ett bättre jobb senare

vad är det för mening med att leva överhuvudtaget, vad vinner jag på det? -----> ? frågan är helt öppen för tolkningar. '

för att känna trygghet vill vi kunna svara på frågor, men det är inte ens säkert att det måste finnas ett svar på allt. det är bara en fix idé vi har, som en besatthet

okej, jag drog kanske i en för stor växel, men i din ton anades ett litet förakt för den som "inrättar sig i normen". förväntar du dig inte samma sak tillbaka då? kollektivet tittar lite snett på dig, och du kanske tittar snett på dem? "de förlorade sig själva för att de inte orkade ta upp kampen om sin egen vilja, utan gjorde vad som förväntades av dem"

det jag vill komma fram till är att hela din tes: gör vad du vill så länge det är din vilja faller i bitar. allt gör vi för att få någon slags bekräftelse/tillfredställelse, från vårt eget schizofrena inre eller den yttre världen. när någon gör något "bra" tänker denne, eller säger: nu hade mamma varit stolt över mig.

varför gör vi det? allt vi företar oss handlar inte om egen vilja, det är vad vi tror. det som ligger bakom den uttalade viljan är oftast ett helt nystan av, ja, undermedvetenhet kanske, rädslor etc

Jag tror inte att det finns någon specifik mening med livet. Jag tror att det är högst individuellt.

Om vi säger att det finns en mening med livet (1 st). Isåfall måste väll gud existera, eller?!?!?Jag tror inte på gud och därför inte heller att de finns en specifik mening med livet.

är det inte som så att tidigare var meningen med livet att värna om människans huvuddrifter; sova, sexuell aktivitet och överlevnad.. Men nu känns det som att allt eftersom premisserna förändras förändras även meningen med livet.. Därför borde meningen med livet vara att sträva efter lycka för om man strävar efter att komma till himlen torde väl tillvaron i himlen präglas av samma strävan??

Fick inget gensvar i förra tråden så jag postar igen här:

Varför "att fortplanta sig" INTE är meningen med livet:

Det finns ingen mening med livet. Att ha nått fram till den slutsatsen känns väldigt befriande.

rackarns bra tanke.. får nog hålla med..