Stora språnget och den stora svälten i Kina - hur var det egentligen?

Hej!

Det Stora Språnget, benämningen på det försök som gjordes i Kina åren 1958-1961 i avseende att snabba på industrialiseringen, och öka produktionen, av landet har av många i väst, men även i Kina, beskyllts för att ha framkallat en väldig svält. Det folorera ofta i historiska skildringar av den tidens Kina. Men hur var det egentligen? Nyare forskning har visat att bilden inte riktigt tenderar att vara så enkel som många tror, eller kanske hade hoppats!?

Låt oss göra en analysering av det hela!

1.
Mao Zedongs politik och den utveckling Kina tog efter 1949 har visat världen att det går att bekämpa imperialism och borgerlig fascism. Tack vare detta har han blivit en slags hatobjekt för högern och liberalerna och han har även beskyllts för att ha skapat miljoner kinesers död. Så här resonera många som tagit Kinas dåvarande politik i försvar!
Ännu mer hatiska blir dessa borgare när de inser att Maos tankegångar fortfarande vinner gehör hos de fattiga i länder som Indien och Nepal, liksom på många andra håll i världen. Mest har högern och liberalerna försökt nagla fast Mao och hans roll under det sk ”Stora Språnget mot Framtiden” som startades av Mao år 1958. Då hade den kollektivisering av jordbruket redan startat som kommunisterna hade planerat tidigare under 1950-talet, och som åren 1957-1958 ledde till de s.k. ”Folkkommunerna”. Det är just dessa folkkommuner och den kollektiva inriktningen som varit målet för den borgerliga propagandan mot Maos styre under dessa och de närmast kommande åren. Det var då svälten och miljoner människor dukade under, menar belackarna. Man har från den borgerliga sidan kastat fram åsikter och orsaker till svälten som hade att göra med den fria utdelningen av mat i de kommunala köken, att bönderna inte arbetade effektivt eller att den stålproduktion som tillverkades i primitiva ugnar bara ledde till förstörelse av redskap och därmed orsakade misären. I verkligheten hade Mao i efterhand erkänt att allt inte var tillfredsställande som man då genomförde, även om han samtidigt skyllde på att många kadrer inte såg till att det hela fortskred som tänkt var från ledningens sida.

Officiella kinesiska källor, från 1982, anger att cirka 16,5 miljoner människor dog under det stora språngets år 1958-1961. Siffrorna är framtagna efter Maos död och kom främst att användas i en ideologisk kampanj som Deng Xiaoping ledde när han väl tagit makten i Kina efter 1978. Syftet var då att misskreditera politiken under det stora språngets dagar och även tiden för ”Kulturrevolutionen” och beskylla alla felsteg som togs i Kina på den politik som då fördes av Mao. Meningen var att få ett synbart avslut på den tidigare politiken och den nya politiken som skulle föras under Dengs maktperiod. Problemet var bara att de siffror som framfördes under Dengs maktperiod hade liten bäring på den statistik som existerade tjugo år innan, liksom att de nya siffrorna som framfördes under 1980-talets början inte tidigare hade setts av allmänheten eller historiker som hade följt Kinas historia åren 1958-1962.
Amerikanska forskare ökade på de kinesiska siffror som Deng-regimen släppte ut genom egna ”iakttagelser” för Kinas folkmängd 1953 och 1964, och plötsligt var man uppe i 30 miljoner dödsoffer för politiken under stora språngets tidevarv. År 2005 ökade Jung Chang och Jon Holliday, i boken Mao – den sanna historien, på siffrorna till 38 miljoner dödsoffer, plus 70 miljoner andra mördade under Maos övriga tid vid makten.

Västerländska författare till böcker och texter om denna period i Kinas historia har alltför okritiskt svalt de siffror som florerar och vars källor är minst sagt grumliga och oklara. Samtidigt har det ofta funnits en brist på kännedom om hur den kinesiska politiken egentligen fördes under det stora språngets tid. I USA har flertalet statsorgan och privata institutioner gynnat den forskning som från början var negativt inställd till ”Maoismen” och kommunismen i stort. Inte minst under det kalla krigets dagar från 1948 till slutet av 1960-talet, alltså under den period då stora språnget utspelade sig i Kina. Många av de uppgifter som figurerar bland västerländska författare och historiker om Maos era härstammar från historikern Roderick MacFarquhar och dennes tidskrift The China Quarterly, utkommen under 1960-talet. Här flödade det över av påståenden om en enorm svält i Kina under hela 1960-talet igenom. Senare kom det fram att MacFarquhar erhöll pengar från en CIA-organisation för att kunna driva sin tidskrift, något han själv medgav i ett brev till The London Review of Books. Han påstod att han inte kände till att pengarna kom från CIA när han drev sin tidskrift på 1960-talet.

MVH
bigj

Att belysa kommunismens Kina och vad den orsakade/orsakar är hedervärt. Kör på.

Detta förklarade en hel del för mig:

http://www.epochtimes.se/nio-kommentarer-om-kommunistpartiet.html

Det där är ju Falun Gongs propagandaorgan sa det där ska nog tas med en stor nypa salt ...

Hej!

Vidare om den påstådda svälten i Kina 1958-1961....

2.
De få historiker som verkligen har en del bevis från denna tid i Kina, exempelvis Jasper Becker som intervjuade ögonvittnen från Kina, lät dem komma till tals i sin berömda rapport från denna tid, Hungry Ghosts. Men inte heller Becker hade tillräckliga bevis för alla delar i sin rapport, någon massiv svält kunde inte heller han belägga från Kina under denna tid.
En hel del av det material som Jung Chang och Jon Halliday påstår stödjer deras historik angående stora språnget har visat sig vara gravt missvisande och egentligen helt ogrundade.

Inte heller är de ”bevis” som härstammar från Deng Xiaopings regim om Maos mördande av miljoner människor byggda på verkligheten. Tvärtom tenderar de bönder som under senare tid intervjuats om sina erfarenheter från stora språngets tid att motsäga alla de uppgifter som florerar om de många dödsfallen – och att de skulle ha varit orsakade av Maos regim.
Demografhistoriker från USA har försökt använda mortalitetssiffror från det officiella Kina för att söka hitta bevis för sina hypoteser att det funnits en ”massiv död” under det stora språngets tid. Ja, de har även påstått att denna svält var den största under hela historien. Emellertid tenderar deras hypoteser hela tiden falla när man närmare studerar de källor de har använt sig av när de försöker leda det hela i bevis.

Påståendet att Mao Zedong var skyldig till massmord har tagits som en utgångspunkt för att misskreditera allt som det kinesiska folket uppnådde under hans styre åren 1949-1976. Trots detta tvingas även de mest fanatiska förfäktarna, såsom Judith Banister, erkänna att det samtidigt hände många positiva saker under Maos era i Kina. Hon skrev själv att medellivslängden åren 1973-1975 var högre än i Afrika, högre än i Mellanöstern, högre än i Sydasien och högre än i många länder i Latinamerika.

År 1981 tvingades hon medge att Folkrepubliken Kina gjorde enorma framsteg när det gällde att öka medellivslängden allt sedan kommunisterna tog makten år 1949 – då hade i medellivslängden ökat med 1,5 år per kalenderår, mellan 1949 och 1970-talets början, och då Mao-eran tog slut, 1976, hade medellivslängden i Kina ökat från 35 år till 65 år.

Källor som hänvisats till:
J. Becker, Hungry Ghosts. China's Secret Famine, Murray 1996
J. Banister, China’s Changing Population, Stanford University Press 1987
J. Banister and S. Preston, Mortality in China, ur Population and Development Review Volume 7, No. 1, 1981. +
M. Meissner, The Deng Xiaoping Era. An Inquiry into the Fate of Chinese Socialism, 1978-1994, Hill and Way, 1996

MVH
bigj

Det var en artikel i DN för ett antal år sedan ,minns inte exakt när ,men i alla fall var där nån forskare som hävdade att han hade bevis för att det i vissa fall hade förekommit ren kannabalism i det inre av Kina under dessa svåra svält år .

Hur mycket som är sanning i denna artikel låter jag vara osagt .

Hej!


Rykten om än det ena, än det andra har floreat om dena period i Kinas historia - gemensamt med dem är att de inga källor har! Jag återkommer till det!

3.
Läser man många av författarna som skrivit om Mao-eran efter 1990 framgår det tydligt att den kinesiska jordbrukspolitiken och industripolitiken resulterade i en absolut ekonomisk ruin. Då blev det mer ”inne” att förklara allt i mörka färger.
Även mer sansade bedömare, såsom Peter Nolan, påstod att levnadsstandarden i Kina inte ökade i Kina förrän under Deng Xiaopings styre efter 1978. Att medellivslängden ökade med närmare 100 procent under Maos regim undvek Nolan att ens beröra i sina skrifter.
Många forskare har ur officiella siffror från Deng Xiaopings regim, 1978-1997, kunnat utläsa att spannmålsproduktionen per capita inte ökade under Maos era.

Men hur är det möjligt att få detta att stämma när man samtidigt från samma källor får fram att medellivslängden ökat med nästan 100 procent under period? Statistik som dessutom är belagd och utom alla tvivel! Guo Shutian, tidigare chef för Kinas politiska ledning över Jordbruksministeriet under Dengs första tid ger en intressant bild av tiden före Dengs ”reformer”. Deng hade rätt när han påstod att jordbruksproduktionen sjönk under 5 år under perioden 1949-1978, menade Guo. De orsakades av en blandning av naturliga fenomen och misstag i själva arbetsprocesserna. Men samtidigt hävdar han att den odlade arealen för grödor under samma tid ökade med 145,9%, och att den totala livsmedelsproduktionen ökade med 169,6%. Under samma tid, 1949-1978, ökade Kinas befolkning med 77,7%, påstod Guo vidare. Utifrån dessa siffror bör Kinas per capitaproduktion av livsmedel ha ökat från 204 kilo till 328 kilo.

Använder man sig av officiella siffror från Deng Xiaopings regim så ökade industriproduktionen i Kina med 11,2% - per år - perioden 1952-1976. Även under kulturrevolutionens dagar, 1966-1976, ökade industriproduktionen med 10% per år. År 1952 utgjorde industriproduktionen 36% av Kinas BNP. År 1975 utgjorde industriproduktionen 78% medan jordbruket stod för 28%. Det torde stå klart att Maos socialistiska ekonomi faktiskt ledde till en snabb industrialisering och ekonomisk tillväxt – men den tjänade i första hand hela befolkningen i form av ökat välstånd för alla och den var ”obalanserad” i så måtto att den inte direkt gynnade rikedom åt ett fåtal.

Källor som anförts:
Guo Shutian, China's Food Supply and Demand Situation and International Trade, ur Can China Feed Itself? Chinese Scholars on China's Food Issue. Beijing Foreign Languages Press, 2004
Samt tidigare anförda källor.

MVH
bigj

Kinesiska jordbruksproduktionen ökade ganska mycket när Mao hade makten aktivt. Dock började andra intressen att börja marginalisera bort Mao i mitten av 50-talet, och i början på 60-talet hade Mao knappt någon reell makt fast han var ordförande. Under den tiden gick produktionen tillbaka. Han kunde inte ensam återta makten, utan han och hans fru började att organisera en revolt, den sk. kulturrevolutionen. Med hjälp av den revolutionen fick han bort de som tagit över den reella makten och när han fick makten igen så tilltog produktionen. Dock minskade den i en sakta takt tills Den Xiaoping tog över makten. Han började ändra om från kommunism till en totalitär råkapitalism i diktaturform. Det är resultatet av den vi ser idag.

Vad säger den moderna forskningen angående hur många kommunismen i Kina,direkt och indirekt, tog livet av under Maos period.

Uppskattning kring det.

Hej!

Vi har erhållit ett påstående om en produktionsminskning i Kina under Maos era, naturligtvis finns inga källor som styrker detta. Det är bara påhitt, jag kommer till det!

3.
Man kan på goda grunder misstänka att Kina under 1950-talets andra halva allt oftare tvingades lita till egna resurser då hjälpen och det teknologiska kunnandet från Sovjetunionen ströps ju mer ovänskapen mellan Kinas och Sovjetunionens ledare tilltog. Mot denna bakgrund kan man även ana förspelet och planerandet av det stora språnget som till slut sattes i sjön år 1958. Det är klarlagt att Kina och Sovjetunionen var på kollisionskurs under slutet av 1950-talet, delvis på ideologiska grunder vilka hade blivit tydliga efter Stalins död 1953. Det fanns dessutom ideologiska och praktiska skillnader mellan Stalin och Mao, och hade gjort så redan under 1930-talet. Mao beskyllde Stalin för att misstro bönderna och gynna industriarbetarna. Mao hade även varit misstänksam mot den nye sovjetiske ledaren, Chrustjev, som tagit makten i Sovjetunionen 1956. Dennes fördömanden av Stalin såg Mao som ett sätt att hindra socialismens utveckling i Sovjetunionen och dess satellitstater. Sovjetunionen ville vara den ledande staten i det socialistiska ”lägret” – något som kineserna var starkt avoga mot, och det på goda grunder. De hade ju utkämpat ett långvarigt och svårt krig mot både inhemska och utländska fiender i över 20 år när man slutligen segrade 1949 – och därefter tvingats spela en slags biroll bakom Sovjetunionen. Det skulle det kinesiska folket knappast ha gått med på, och det förstod Mao. Redan under år 1958 och 1959 började antalet sovjetiska rådgivare och tekniker bli allt färre i Kina, de fick order om att inte förnya sina åtaganden med kineserna utan avsluta det man höll på med och sedan återvända till Sovjetunionen. Konflikten mellan de båda socialistiska stormakterna kom till sin spets år 1960 då Sovjetunionen kallade hem alla sina tekniker och rådgivare i Kina vilka hade haft till uppgift att leda den kinesiska industrialiseringen. När de for ut ur Kina tog de med sig mycket av de industriella planer och ritningar som skulle ha legat till grunden för deras arbeten i Kina.

Mao hade gjort klart redan från starten av det stora språnget i slutet av 1957 att landet skulle bygga upp en självständig ekonomisk politik. Alternativet man hade var att utveckla industrin parallellt med den agrara sektorn. Mao förväntade sig kunna skapa större resurser ur ett allt effektivare jordbruk till att driva på industrialiseringen – inte minst genom att utnyttja den folkliga entusiasmen för byggandet av det nya samhället. Sådana mänskliga resurser skulle ersätta bristen på kapital och avancerad teknologi, var det tänkt. Även om problemen med torka på vissa håll, översvämningar på andra och missväxter lite överallt, blev resultatet under åren 1959-1960 att politiken under det stora språnget avhjälpte många problem genom gemensamma åtgärder från bondebefolkningens sida. Eller att problemen åtminstone inte växte sig för stora. Inte minst lade man kraft på att utöka terrassodlingen vilket fick oanade positiva konsekvenser. Men de positiva resultaten visade sig först när de svåraste åren var till ända – alltså i praktiken började de goda resultaten inte märkas förrän 1962 och än mer 1963.

Källor: Se exempelvis en rapport från American Rural Small-Scale Industry Delegation, av Chair Dwight Perkins, Rural Small-Scale Industry in the People's Republic of China, University of California Press, 1977
E. Wheelwright och B. McFarlane, The Chinese Road to Socialism, Penguin, 1973.

MVH
bigj

Enligt världens kanske främsta expert på folkmord (R. J. Rummel)
så talar vi om ~35'000'000 som har dödats aktivt
och i storleksordningen 25-40'000'000 som har dött
p.g.a. politiskt skapad svält.

1936 och 1957 var t.ex. risproduktionen ungefär lika stor i Kina,
samtidigt som befolkningen hade ökat med 50%.
När kollektiviseringen sedan fortsatte och man sedan drabbades av torka 1959-1961*,
så kollapsade risproduktionen
(mat var också prioriterat till partifunktionärer och soldater, så vanliga bönder fick det som blev över)
och från 1961 utbröt omfattande uppror mot regimen bland de svältande bönderna,
som det tog regimen flera år att slå ner.

Enligt officiell kinesiskt statistik så skall det enbart 1961 ha förekommit
~150'000 fall där risförråd plundrades och nästan 4000 revolter.


(*) En mindre långvarig och mindre omfattande torkperiod
än den nästan decennielånga torka som orsakade 0st svältoffer
i 1930-talets kapitalistiska USA.

Aha, en galen kommunist igång. Det sysn direkt på den vettlösa mängden text utan verklighetsförankning, hänvisningarna till att allt som säger något annat än att rödingarna skapat det perfekta samhället är CIA-lakejer, och i vägran i att sammankoppla diktatur och kommunism.

Egentligt hör väl detta inlägg mer hemma i Sagoforumet, men det ska bli intressant att följa. Kanske vi får se en tråd om USAs attack på det fredsälskande Nordkorea eller hur den imperialistiska finska militära klicken anföll ryssarna -39?