Är ett obejktiv-löst tillstånd möjligt?

Alla erfarenheter förhåller sig till ett objekt.
Erfarenheter grundar sig på förväntningar samt reflektioner av erfarenheten.
Allt tillstånd styrs av detta... eller?

Är det möjligt att uppnå tillstånd utan objektiv inverkan. Kan vi veta, om det verkligen är möjligt?

Jag skulle snarare säga att upplevelser förhåller sig till objekt, och att erfarenheter är objektifierade upplevelser. Fast i vilket fall tror jag inte man kan tänka på något utan att ha något att tänka på. Det skulle kanske vara om man inte tänkte på något alls, fast vad är poängen med det

Zen meditation, låter som något som skulle kunna komma nära ett sådant här tillstånd.
Och kanske är nirvana just vad detta tillstånd går ut på...

Jo det var dit jag ville komma, "mystiska" tillstånd om man nu vill. Men är det överhuvud taget möjligt för andra att förstå detta tillstånd utan att uppleva det, och kan de som uppnått "det" förklara hur det är?
Antagligen inte. Så är detta ett tillstånd eller upplevelse vi aldrig kommer kunna förklara, eller bevis förutom genom oss själva, personligen... ?

Ja, det är inte svårt. Vi gör det när vi drömmer.

yidaki, i din filosofi så måste ju detta nästan vara ett intet. Om allt är tro på olika föreställningars riktighet och där inte längre finns några föreställningar samtidigt som det är enda kategorin och att denna kategori då är uttömd då är endast intet kvar.


Nu har jag måhända missförstått dig men jag har råkat följa "Ateism är inte en religion"-tråden där du givit uttryck för någon sådan slags åsikt. Och kom samtidigt att tänka på precis samma sak som denna tråds ämne. Rimligen måste då vara, tänkte jag, enligt ditt sätt att se saken detta "Nirvana" lösningen från loopen. Men vad är här skillnaden jämfört med döden? Bägge är ju ett exempel på intet. Möjligen kan vi inte tala om det, då det inte finns något att tala om - men jag vet ärligt inte.


Personligen tror jag inte att ett sådant tillstånd är möjligt medans man själv är i medvetande, allt däri riktas ju mot något, utan att man måste höja sig över begränsningarna genom att tillerkänna dem makt över en och samtidigt ge sig hän. Lite Nietzscheanskt ungefär.

Här kan man ju börja - inte med ett mystiskt tillstånd som kan vara arbetsamt att uppnå, men med sitt helt vanliga dagliga tillstånd. Prova att ligga ned på en säng och sluta ögonen. Observera och reflektera.

Vad jag då finner, och hoppas att ni även blir övertygade om, är att medvetandet i sin helhet inte handlar om en specifik upplevelse, några specifika objekt eller subjekt, och att det inte heller har karaktären av några specifika serier av tankar eller erfarenheter. Nej, i stället är medvetandet i sin helhet ett flytande komplex av olika aktiveringar av känslor, perceptioner, bilder, infall - allt så grundläggande att det är bortom objekt och subjekt. Det är så primärt att vi saknar ord eller andra sätt att beskriva det mesta som vi erfar i vårt sinne. Om där uppträder något specifikt - t ex en tanke ovanligt nog formulerad som en språklig mening - så är det tillfälligt och tämligen ytligt.

Eftersom detta ständigt fluktuerande medvetande är allt vi har, så handlar det inte om något annat. Att det skulle bestå av subjekt och objekt, av tankar, minnen, perceptioner m.m - allt detta är 'efterkonstruktioner' eller slutledningar.

Enligt zen kan man enbart förstå "det" genom egen erfarenhet. Fast jag vet inte om det är något som är subjektiv eller objektivt. Det är universellt att människor har ett medvetande som är medvetande-om något. Huruvida medvetande utan medvetande-om är exakt samma sak för alla låter troligt, men det går nog inte att bevisa.

Ja, intet, eller, enbart potential. Som ett tabula rasa. Oändlig potential till medvetande-om. Och å ena sidan är potential utan användning meningslös, men å andra sidan är intet det som skapar mening i ens värld. Som Sartre när han gick in på Cafét för att leta efter sin kompis, och överallt såg han icke-kompis. Det blir bristen av "något" som ger grunden till varat av "något". Ett sådant tillstånd skulle kunna ge en möjlighet att skapa världen från grunden. Fast utan mening och förförståelse låter en sådan värld ganska tom egentligen.

Dör man utan att uppnått nirvana så är man fortfarande bunden av kausalitet. Vad det innebär rent praktiskt förstår jag inte. Buddha uppnådde nirvana och hans gärningar påverkar oss än idag. Men det är väl ett projekt för individen först och främst antar jag.

En följdfråga skulle kunna vara, vad vore konsekvensen av en hel befolkning som upplevt detta tillstånd? Det beror nog på hur man tolkar det i efterhand, om det nu går att tolka överhuvudtaget. Det verkar finnas en uppfattning att man skulle vara blasé, likgiltig, inför allting. Men jag tror snarare att det inte skulle förändra så mycket på utsidan, och att människor skulle vara mer empatiska på insidan. Om man är medveten om att allt är uppbyggt utifrån subjektets intentionaliteter gentemot objekt, då borde fördömande och centrism minimeras.

http://www.youtube.com/watch?v=a2u1g1dnKT8

Länkar alltid till Osho här..

allting är subjektivt. man kan aldrig skapa verklig objektivitet men den här världen är så nära "objektiv" som man kan komma.