Citat:
Ursprungligen postat av eloge
Nej man skall inte hoppa över något steg. I mitt exempel med morrhår och ärtor så är den faktiska sannolikheten (risken) ett betydelsefullt bevisfaktum. Sannolikheten att brottet skulle lyckas är så låg så den tilltalade inte skall dömas trots att det fanns ett uppsåt att döda. Så det måste finnas en viss höjd både på den faktiska sannolikheten och på den av gärningsmannen uppfattade sannolikheten, men att mäta den ena som andel av den andra ger ingenting.
Nej, då har jag uttryckt mig oklart, om det är så du uppfattar mig. Det här gäller ju rättssäkerhetsfrågan och bevisfrågan, vilket ju är din paradgren.
Poängen är att om den faktiska sannolikheten (risken) är låg eller obefintlig, så är det i sin tur ej troligt att den åtalade verkligen kan ha uppfattat den som mycket hög. Det gäller ju att få några fästpunkter för den ytterst osäkra verksamheten att bedöma vad den åtalade kan ha tänkt och följdaktligen rimligvis haft för uppsåt. En uppskattning av den faktiska sannolikheten är enda sättet vi kan använda att bevisa att den åtalade verkligen hade uppsåt, eftersom vi inte kan sätta oss in direkt i vad han kan ha tänkt.
Om den objektiva omvärlden, låt oss kalla det för det sunda förnuftet, uppfattar sannolikheten (risken) som låg, så kan man normalt utgå från att den åtalade också uppfattat sannolikheten (risken) som låg.
När det sägs att det avgörande är den av GM uppfattade sannolikheten, så menas säkert att det kan finnas situationer, där det trots en hög faktisk sannolikhet ändå kan vara så att GM inte måste ha uppfattat det så. Han kan exempelvis vara förståndshandikappad eller mycket ung. Motsatsen, där GM uppfattar en hög sannolikhet vid en låg faktisk sannolikhet är svårare att tänka sig.
Om du eller någon annan mot förmodan inte skulle ha förstått vid det här laget vartåt jag syftar, så skall jag försöka ge en sammanfattning.
-------------------------------------------------------------------
Normalt sett så är likgiltighetsuppsåt vid mord av typen att:
A hugger ihjäl C med en kniv. A måste ha förstått att C antagligen skall avlida som en följd av detta. Det finns många varianter av den typen. A kan skjuta, hugga, sparka eller på annat sätt utföra en handling som leder till C: s död. Det finns alltså ett orsak-verkansamband mellan A:s handling och effekten C:s död. Detta samband kan bedömas enligt någon sorts objektiva riktlinjer och tilldelas ett sannolikhetsvärde. Det behöver förstås inte röra sig om ett exakt värde, men oftast går det ganska bra att uppskatta sannolikheten (risken) på ett ungefär.
I det här fallet har vi att ta ställning till att:
A handlar så att B uppfattar det som en uppmaning att mörda C. Hur stor är sannolikheten (risken) att B verkligen skall mörda C? Vi har nu inte längre ett enkelt kausalsamband där en typisk handling, exempelvis ett hugg i bröstet, ger ett typiskt utfall, nämligen C:s död. Istället beror utfallet på en mängd omständigheter gällande C och hans benägenhet att utföra ett mord givet de betingelser som är vid handen. Här finns inget typiskt utfall av A:s handling längre. Det är helt beroende av individen B.
Vi kan inte längre med någon sannolikhetsbedömning avgöra huruvida A:s handling att anstifta ett mord bör ge utfallet att C skall avlida. Och om man inte objektivt alls kan avgöra vad sannolikheten (risken) är; hur skall man då alls kunna säga något om vilken sannolikhet (risk) A borde uppfattat?
Jag tycker denna otydliga och oklara sannolikhet är ett tydligt tecken på att likgiltighetsuppsåt är ett omöjligt verktyg att använda sig av för att bevisa uppsåt hos en eventuell gärningsman vid anstiftan till mord.
Applicerat på Sturebyfallet ger det alltså följande:
Vad sannolikheten för att Tim Vrågård skulle mörda Therese Johansson Rojo var innan han gjorde det är omöjligt att säga.
Vi känner inte alla faktorer som skulle göra det möjligt att beräkna. Statistiskt sett är risken mycket liten för att en sextonåring skall mörda en femtonåring, men det bevisar i sig ingenting. Sannolikheten (risken) är oklar.
Vilken sannolikhet (risk) Tove Lind uppfattade det fanns att Tim Vrågård skulle mörda Therese Johansson Rojo innan han gjorde det är omöjligt att säga.
Vi kan för all del gissa det ena eller det andra, men det finns ingen som helst möjlighet att bedöma hur stor sannolikhet (risk) hon rimligtvis måste uppfatta. Och för att bevisa uppsåt räcker det inte att anta eller gissa. Beviskraven är de samma vid uppsåt som vid annan bevisning.
Tove Lind hävdar själv att hon ansåg risken som obefintlig, även om hon medger att hon insåg att det fanns en risk. Att hon vid ett tillfälle oroade sig över risken innebär inget bevis på att hon ansåg sannolikheten (risken) var överhängande. Människor oroar sig även över mycket små risker.
Dessutom är det fullt möjligt att Tove Linds vetskap om att Tim Vrågård sagt att han skulle mörda Therese Johansson Rojo och sedan inte utförde dådet, kan ha stärkt Tove Linds uppfattning om en obefintlig sannolikhet (risk), som hon påstår att hon innehade.
