SPRÅKAKUTEN: Korta frågor - korta svar!

Fast då har man snävt bestämt sig för att tillhör = vara i besittning av (äger). Tillhör (höra till) kan ju även ses som:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Tillh%C3%B6r

Om de "bästa hockeyspelarna" är en någorlunda förstådd mängd, så fungerar nedanstående formulering nr. 1, även om jag föredrar nr. 2:

1. Han tillhör de bästa hockeyspelarna i Allsvenskan

2. Han är en av de bästa hockeyspelarna i Allsvenskan

När man säger att klubban tillhör en viss spelare så förtiger man, troligen medvetet, vem som juridiskt äger klubban. Relationen »tillhörighet« är en asymmetrisk relation mellan klubban och disponenten. Troligen har klubben pröjsat [för] klubban, som i sig är lätt asymmetrisk och vald efter spelarens längd och hänthet (?).

Mera språkligt: Fast och lös partikel har ofta olika laddning, ibland är de helt utbytbara. Att »höra till« ger rent visuellt en mindre fast knytning än att »tillhöra«. Det hör till god sed att säga Godmorgon. Är det ordlek (lättsam stilnivå) eller höjd stilnivå när man säger att det tillhör god sed att säga Godmorgon?

Gissning: Svaret beror på stavningen Godmorgon eller Go’morron. (?)

Vad menar du med "rent visuellt"? Man kan säga "Min själ tillhör Gud", "Mitt hjärta tillhör dig" och liknande abstrakta saker, medan "hör till" är mer konkret (alltså mer "visuellt" om jag förstod dig rätt). Abstrakt och konkret brukar väl nämnas som en skillnad mellan fast respektive lös partikel (jfr. "bryta av" och "avbryta").

"Den här sängen hör till dockhuset." = "evig" eller inneboende tillhörelse = mer abstrakt?
"Den här dockhussängen tillhör mormor, som ärvt den av sin mamma, och en dag kommer jag att ärva den." = mindre evig tillhörelse = mer konkret?

Med risk för OT finns det i många språk så kallade "alienable" och "inalienable possession" ("mistligt" och "omistligt ägande" kanske?). Det innebär att man morfologiskt gör skillnad mellan fraserna "min arm" och "min sko". Armen föds man med, ingen annan kan äga den, men skon är något man kan välja att äga, och den kan försvinna eller tas över av någon annan. Symboliskt nog brukar de omistliga föremålen ha ett bundet ägandeaffix typ "sko-min", medan mistliga föremål har morfologiskt längre konstruktioner typ "sko den-min".

Till de omistliga sakerna brukar räknas familjemedlemmar och kroppsdelar, men vissa kulturellt viktiga föremål kan också räknas som omistliga, t.ex. ens familjehus eller ens kanot. Kulturberoende morfologi!

Tack för intressanta synpunkter. Det finns ett kort avsnitt i SAS om fast och lös partikel, den principiella uppdelningen du nämner. Inte ens nu är jag beredd att läsa på, utan går på känsla.

Fallet »bryta av« vs »avbryta« illustrerar bättre vad jag menade med »rent visuellt«. Själva frasen »bryta av« är visuellt avbruten med ett mellanslag.

I fallet »tillhör« vs »hör till« går delningslinjen rätt djupt. Där finns knytningens karaktär samt bandets styrka och varaktighet att ta hänsyn till. De knutna tingens respektive karaktär kan påverka ordvalet. I vissa situationer finns ingen skillnad.

Räven tillhör däggdjuren. // Räven hör till däggdjuren.

De relaterade tingen är så väl förankrade i sin karaktär att båda verbformerna fungerar med samma effekt.

Visst är språket delvis kulturberoende. (20 namn på snö, någon?) En tidskrift berättade om ett naturnära folk där man talade i termer av väderstreck även inomhus i en fönsterlös lokal. Barnen i försöksgruppen var påtagligt skickliga i att ange väderstreck, även efter en förflyttning i en slingrande korridor utan fönster. Vår egocentriska referens höger–vänster kan tyckas vara en rest av den geocentriska världsbilden. Jag antar att en filmregissör menar i aktörens mening när den säger »Flytta dig lite till höger«. När man ber bilmekaniker kolla vänstra halvljuset, så kollar den det som sitter till höger om den öppnade motorhuven.

tack vad goa ni är

Pinnens ena ända
Pinnens ena ände

Vad rekommenderas?

Att du använder den du trivs bäst med. Båda fungerar.

Den klassiska formen är ände med -e som är belagd på 1300-talet. Det finns knappast något skäl att ge sig på experiment med moderniteter. Oavsiktligt kan man då skänka ett löjets skimmer åt pinnens ena ände genom en ordform som ofta kopplas till ändalykten på en person.

I vissa talesätt går det inte alls med -a-varianten:

Det är visst ingen ände på detta elände.

Därmed hade han nått vägs ände. — definitivt inget -a

I slapstick-humor fungerar det å andra sidan bara att dratta på ändan med -a-varianten.

På 1300-talet var digerdöden aktuell, knappast något att rekommendera idag:

http://www.dn.se/kultur-noje/spraket/ingen-skillnad-i-slutanden

Det finns förstås en poäng med att ge Gott friheten att välja mellan ända och ände, men samtidigt är det kanske bra att berätta för honom att vissa, till exempel Egon, kommer att haka upp sig på ända. Jag tror inte att Gott är särskilt intresserad av att kämpa för ett tolerant och nyanserat språk. Det är rimligare att Gott vill formulera sig på det vis som inte stör läsningen. Det är en sak när skribenten gör ett eget val, men om den – som i detta fall – frågar om råd, så kan det finnas anledning att berätta att en del stör sig på det ena alternativet.

Nu vet jag inte om du på något sätt försökte linda in en kritik till mitt svar i försvar för en senare postare, men det intressant i min länk är:


Det går ju alltid att fundera över hur en pinne förhåller sig till ett rep och en trädstam rent språkligt.

Hur ska efternamnet Beauchamp uttalas? Om det är en fransk person så blir det väl franskt uttal, men jag hörde det uttalas typ Bishum, vilket jag gissar är nåt sorts engelskt uttal då denna Beauchamp är amerikan.