Sluta se ner på psykiskt sjuka människor.

En av de få saker som jag verkligen tog till mig under skolåren, var min kvinnliga biologilärares visdomsord som löd ungefär såhär:

"När folk har fysiskt ont, eller lider av någon kroppslig sjukdom, så är detta något som omgivningen accepterar och gör därför att människor känner empati med den sjuka. Att vara psykiskt sjuk är dock inte lika socialt accepterat, och förbises ofta, vilket gör att dessa inte får lika mycket vård"

Uppvuxen mitt i jantelagen, så märker jag ju själv hur klockren den analysen är/var. Det ÄR helt enkelt inte lika socialt accepterat att må psykiskt dåligt, som att lida av en kroppslig sjukdom. Jag har själv haft(/har) besvär med depressioner, dåligt självförtroende m.m., och har ibland tillochmed gått i självmordstankar. Jag har, och är till stor del, betraktad som en kuf som stötts ut. Skulle jag pratat om detta med någon, om jag skulle offentligjort hur jag mådde - istället för att hålla det inombords som jag alltid gjort -, skulle jag nog inte bli socialt accepterad och förstådd av vare sig familj, släkt eller vänner.

Håller ni med, föraktas psykiskt sjuka människor av sin omgivning? Och hur ska synen på psykisk ohälsa förbättras?

Mvh

Håller med dig delvis att ibland kan det kännas så men jag har flera vänner och de mår inte alls bra, deprimerade och går i samma tankar du har gjort. De öppnar sig faktiskt för mig och litar på mig. Själv ser jag inte ner på de alls, men jag kan tänka mig att andra skulle se ner på mig för folk ser mig nog som mentalt stark.

Förmodligen har du dolt dina svagheter så pass bra att ingen skulle tro att du var mentalt svag och därför skulle få det mottagandet?

Jag kan inte tala för alla, men min bild av psykiskt sjuka som barn var i princip uteliggarna på plattan (Stockholm)... Några man ska vara rädda för, ignorera dem, inte se dem i ögonen, dom är smutsiga osv.

Psykiskt sjuk behöver inte automatiskt betyda att man är farlig. Det måste läras ut. Sen tycker jag "psykiskt sjuk" är ett så vitt begrepp; Det är som att säga att alla fysiskt sjuka har samma sjukdom...

Har man en nära vän eller släkting som har någon psykisk sjukdom ska man lära övriga kontakterna om detta och berätta för dem hur det verkligen är. Människor tar automatiskt ett steg tillbaka när en sjukdom är på tal.. man måste visa dem att det är okej att ta ett steg fram.

Man ser väl psykiskt sjuka människor som personer med bristande självkontroll, man vet inte riktigt vart man har dom och är därför mindre villig att försöka förstå eller umgås med dom.

Jag tror att en del av problemet ligger i att man inte fullt ut accepterat det som en sjukdom, skulle man ha en mer vetenskaplig, biologisk syn på det hela och se det som en sjukdom som har potential att drabba vem som helst och som kan botas, då tror jag man ser de psykiskt sjuka mer som vanliga människor som drabbats av något som är bortom deras makt att göra någonting åt. Sjukdomen ska ses som något som drabbat dom, inte en vanlig del av dom

Sen är det svårt såklart, bättre behandlingsmetoder i framtiden som ger bra resultat kan ju hjälpa. Ju fler normala människor man träffar som drabbats av en psykisk sjukdom någon gång tidigare i sina liv men som är 'normala' nu desto bättre bild får man ju av psykiskt sjuka

Tycker ett läskigt fenomen är det faktum att allmänheten börjat kalla människor med allvarliga psykiska problem för emo.

Emo har liksom blivit ett skällsord och en benämning på människor som skadar sig själva med rakblad och ciggaretfimpar.

Genom att kategorisera människor som mår psykiskt dåligt med utseendemässiga attribut verkar det som man sopar sanningen under mattan en aning.

Håller med dig om att det verkar som många människor som själva mår bra, saknar förståelse för människor som inte gör det.

Hehe.. Läs de underhållande trådarna om de efterblivna mammorna med lvu:ade barn.. Det ger nog svar på din fråga.

Jag skulle inte kalla emo för psykiskt sjuka, snarare ett stadie. Visst finns det de som faktiskt mår riktigt dåligt, men vad är oddsen att det finns 5 personer i varje klass på högstadiet i hela landet som skulle lida av precis samma psykiska sjukdom? Just när det gäller emo's så tror jag mer det är "statusgrej" än sjukdom.

Skärandet/självskadandet är ju borderlinebeteende, men det har tyvärr gått mode i det.

Ja, jag håller med.

Jag kom nyligen "ut" till min bästa vän om hur jag mått senaste åren och att jag haft självmordstankar. Han blev chockad och orolig sa han.

Tidigare var det ingen som brydde sig om jag satt och stirra ner i marken på en fest eller dylikt, men nu så ska det gullas och tröstas, jag hatar det för att vara uppriktig!

Jag vill inte att det ska tycka synd om mig, de brydde sig aldrig om mig tidigare, varför ska de börja nu bara för att jag lät dom veta?

Precis som att många människor som mår dåligt saknar förståelse för människor som inte gör det. Eller människor som har dåligt självförtroende saknar förståelse för människor som inte har det. Och alla andra miljarder exempel på samma sak. Jag har själv inte förståelse för hur jag själv resonerade och agerade när jag mådde på ett annat sätt än vad jag gör idag, och jag har lärt mig leva med att så är det och så kommer det att förbli. Genom att ha för mycket förståelse för andras/egna svagheter så accepterar man också dem istället för att sträva bort från det.

Därför att en viktig del som för människor närmare varandra är att dela med sig av sitt inre liv. När du gjort detta får kompisen en annan syn på dig och kan känna empati för dig och att han känner att du har förtroende för honom och att du gillar honom nog för att tala om en sådan sak. Att de bryr sig är ju något bra, tänk om det skulle vara tvärtom? Sedan så kanske de kände på sig att något var fel men vågade inte ta upp det för att det skulle kunna såra dig och skada relationen. Nu när de vet stödjer de dig. Det är inte alla som har sådana vänner.

--------

När det gäller ämnet så stämmer det att psykisk sjukdom är stigmatiserande. Främst ser man väl ner på de med "smärre" neurotiska problem medans man för de med lite allvarligare problem snarare är rädd för dem och vill överhuvudtaget inte beblanda sig med dem. Depression och ångest kan väl de flesta människor acceptera hos sin medmänniska men manodepressivitet, psykos, allvarligare depression och schizofreni gör den drabbade till ren paria bland folk.

Man glömmer lätt att den psykiskt sjuke i första hand är människa och inte sin sjukdom. Hade man haft den synen att någon med förlamning eller diabetes i första hand är sin sjukdom? Nej så är det inte lyckligtvis, men psykiskt sjuka är ofta i första hand psykiskt sjuka.

Detta är något som man lär sig sen barnsben och som befästes av dels det som pågår i media där psykisk sjukdom nästan alltid paras ihop med diverse vansinnesdåd och dels genom att man kanske aldrig har kontakt eller drar sig för kontakt med psykiskt sjuka - fördomen befäster sig självt så att säga.

Men egentligen kan man ju enkelt hänvisa till att det beror på okunskap, jag menar det finns ju folk som fortfarande tror att schizofreni är när man är två personer (egentligen multipel personlighetsstörning) typ dr Jekyll och Mr Hyde när det inte har något alls med det att göra.

Hur man ska göra för att ändra detta vette fan - populärkultur och media har sina arketyper färdiga och är inte intresserad av ändra på dem. Det får väl bli mellanmänskliga möten som förändrar synen på psykiskt sjuka en människa i taget.

Knappast! Jag är långt ifrån ett emo och har skurit mig och haft riktigt dåliga självdestruktiva perioder, är nästan bara en urban myt att folk som är emo skär sig.