Medievåld - hur påverkas vi?

Att tevevåldet påverkar barnen är helt klart, säger massmediaforskaren Cecilia von Feilitzen.
Men barn utsätts också för ett symboliskt våld genom teve: antingen kommer de inte till tals eller också framställs de stereotypt.

Barn tittar allt mer på teve och video, visar statistiken – även om ökningen går långsamt. Och även om vi i Sverige har det väl förspänt internationellt sett vad gäller kvalitetsprogram för barn, så visar MMS (Mediemätning i Skandinavien) tittarsiffror att barn mellan tre och sex år ser betydligt fler teveprogram än Bollibompa och Lattjo lajban. Också sådant som inte alls är ”barntillåtet”.
–Det är svårt att se långsiktigt hur teve påverkar barnen, men att de påverkas är helt klart. Fler och fler barn tittar dessutom ensamma på teve, säger Cecilia von Feilitzen, massmediaforskare vid institutionen för journalistik, media och kommunikation vid Stockholms universitet.
Oron och debatten om hur tevevåldet påverkar barnen har minskat i Sverige, även om den blossat upp när det skett ett uppmärksammat barnmord, säger hon. Debatten är dock livlig i många andra länder.
Den stora frågan har varit om våldet i teve gör barn mer aggressiva och våldsamma. Det har gjorts tusentals undersökningar om detta i både USA, Australien, Japan och Europa.
–Vi vet att barn imiterar. Det råder ingen tvekan om att de härmar och leker gatuvåld, sparkar karatesparkar om de sett sådant på teve. Ibland har de också behov av att använda kroppsspråket för att bearbeta sina starka intryck. Men det är inte samma sak som att de med uppsåt är aggressiva eller gör våldsamma saker med vilje.
Det hårda tempot, de höga ljuden och bullernivån i många tecknade barnprogram gör också att små barn kan bli överaktiverade, säger Cecilia. Undersökningar visar att barn kan bli stökiga och oroliga om de sett för mycket som går för fort.
–En hel del barn ser det tecknade utbudet i kanal 3 och 5 på morgonen. Då kan de bli hyperaktiva och bli våldsamma i förskolan utan att mena det.

I undersökningar där man har sett ett ökat aggressivt beteende hos barn och ungdomar, har 90–95 procent av orsakerna funnits i framför allt den sociala omgivningen: till exempel ogynnsamma samhällsvillkor, bostadssegregation, familjeförhållanden, kamratkrets, mobbning, alkohol, droger och tillgången till vapen.
–Tevevåldet bidrar med fem–tio procent – och det är inget man kan vifta bort genom att säga ”äsch, det var väl inget”. Vi lever i en tid där det är trassligt i många familjer, och vuxna ofta har ont om tid tillsammans med sina barn. När barn söker sin identitet kan media spela en viktig roll för barn som saknar stöd och normer för hur man ska vara och göra.
–Dessutom har undersökningar visat att barn som har en otrygg barndom bär på en ångest som de söker förklaringar till, och att de därför söker sig till våldsamma program. Det är inte säkert att programmen ger dem någon förklaring, men tittar de mycket kan den ångest de redan har förstärkas. Det är en komplex problematik.
Är det hjälten i programmet som är våldsam påverkas barnet mer. Eftersom man gärna står på hjältens sida blir våldet ”berättigat”, det är okej att han slåss. Bovens våld är däremot mera ”oberättigat”.
En sammanställning av flera amerikanska undersökningar visar att om våldet är omfattande, ingående och realistiskt skildrat så bidrar det mer till aggressivitet. Likadant om det är humoristiskt, glamouriserat och ifall den som är våldsam belönas.
–Om det däremot är tydligt att våldet orsakar lidande och skador, och om den som utför våldet bestraffas, så bidrar det med stor sannolikhet inte.

Trygga barn som har nära kontakt med goda, vuxna förebilder blir inte lika påverkade av vad de ser på teve som barn som är vilsna och utsatta. Men många barn blir rädda av vad de ser på teve. Får rädslan inte utlopp så kan det i längden leda till otrygghet. Därför är det viktigt att vuxna tar barnens rädsla på allvar och inte skuffar undan den med ”det är bara på låtsas”, säger Cecilia.
Det är svårt att veta vad barn blir rädda för, eftersom det varierar från barn till barn och reaktionerna kan se helt olika ut:
–Små barn hänger inte riktigt med i handlingen och kan bli rädda för det omedelbara, som hur något ser ut. Många barn var till exempel rädda för Hulken som förvandlades till ett monster – de tyckte det var otäckt, trots att han var programmets hjälte.
Oftast nämner barn att det fiktiva våldet är skrämmande, det som finns i filmer med mycket mord och skjutande. Särskilt om barnet identifierar sig med offret, lever sig in i hennes eller hans situation – och om offret är attraktivt.
Undersökningar har visat att nyhetsprogrammen har mer och fler våldsamma inslag nu än tidigare. Delvis beror det på att den tekniska utrustningen har blivit lättare att bära med sig rakt in i krig och katastrofer, och på att tevekanalerna konkurrerar genom att använda våldsamma bilder till nyhetsinslagen, säger Cecilia.
Men små barn är inte så intresserade av att titta på nyheter, hävdar hon:
–De flesta såg säkert något om terrorattackerna mot New York, men sedvanliga nyheter ligger ofta utanför barnens referensram.
När barn ändå ser nyhetsvåld är det ännu mer skrämmande än det fiktiva våldet.
–När barn förstår att något är verkligt, att detta kan hända dem själva eller deras föräldrar här och nu, blir rädslan värre. Svältande, skadade barn på nyheterna är skrämmande för barn eftersom de kan identifiera sig med dem.
Medievåldet ger också upphov till felaktiga föreställningar om våldet i det verkliga livet. Barn som ser actionfilmer kan få för sig att kroppen tål mer än vad den gör. De förstår inte att enskilda slag och sparkar får sådana konsekvenser som de faktiskt kan få.
–Hur skulle de kunna göra det? Barn som har orsakat akuta skador har sagt att de inte vetat, inte fattat. Ofta har de fått sina föreställningar från media.
Dessutom kan de få en snedvriden bild av hur mycket våld det finns i samhället, och överdriva riskerna för att de själva ska råka ut för våld när de till exempel går i parker. De kan också få en pessimistisk uppfattning om att det inte går att lita på folk.
–Det kan leda till en gnolande ångest, särskilt om man är otrygg i familjen. Ångesten, rädslan och otryggheten kan leda till att de jagar upp sig och det blir lättare för unga att ta till kniven om de hamnar i en trängd situation, säger Cecilia.
Det finns några undersökningar som visar att den som ser mycket våld i media blir ”tillvand” vid själva medievåldet.
–Toleranströskeln höjs hela tiden, man orkar inte reagera. Spänningen och rädslan minskar och man söker starkare stimulans från medierna.
För det finns för somliga människor en spänning i att se våld på teve också. Våld, hat, död är precis som kärlek väsentliga fenomen för människor och därför spännande, menar Cecilia. Men många vill hellre ha spänning och action utan våld.
–Det är inte så att barn allmänt dras till våld, det är inte det som gör att de klistras framför teven.

Det finns också en annan aspekt på medievåldet, poängterar Cecilia: det symboliska våld som barn utsätts för genom att de sällan kommer till tals i tidningar, radio och teve – med undantag för de svenskproducerade barnprogrammen.
–Med tanke på hur stor andel av befolkningen som är barn, och att de enligt FNs konvention om barnets rättigheter har rätt att yttra sig och sprida sina åsikter i det medium de själva väljer, kan man bara konstatera att barn har väldigt låg status. Medierna är de svenska männens arena.
När barn hörs, syns eller omtalas så blir de stereotypt och fördomsfullt skildrade: som hjälplöst lidande offer, som eländiga, hungriga väsen som är oförmögna att tänka, handla eller tala för sig själva eller som stjärnögda, mjuka flickor och tuffa, starka pojkar.
–Mindre barn beskrivs i bästa fall välvilligt och likgiltigt. Eller också är de med som gulliga dekorationer på ett sätt som konserverar gamla könsroller.
Ett sätt att ”vaccinera” barn mot medias påverkan är att jobba med media redan i förskolan, säger Cecilia:
–Man kan inte bara förfasa sig över vad barnen ser och identifierar sig med. Det är bättre att låta barnen få producera till exempel video själva, så de får möjlighet att reflektera och välja kritiskt. Den vuxne behöver inte vara expert – det räcker att delta på jämlika villkor.