Fortsättning...
La Grande Danse Macabre
Äntligen börjar Marduk inkorporera mer dynamik även i de mer brutala styckena. Bogge är på riktigt diddlehumör och färgar låtarna ganska mycket över hela plattan med sitt basspel. Men här finns fortfarande inte det där galna och förvridna som inte skulle dyka upp förens Mortuus gick med i bandet, och kanske främst gjorde sitt intrång med Rom 5:12. Tyvärr är hela den här eran inte bara präglad av lata kompositioner men också av Legion som oftast inte håller måttet. Varesig det gäller ton eller struktur på det han spyr ur sig – speciellt när det går i 180. Ändå är detta kanske min favorit av de jag lyssnat igenom så här långt. Mer dynamisk och mer intressant. Gillar de instrumentala mid-tempolåtarna Ars Moriendi och Pompa Funebris 1660 samt titellåten och Summers End medan blastbeatlåtarna som vanligt är de mest ointressanta men ändå mer varierande än på Nightwing.
Rom 5:12
Redan i inledningen hör man att något hänt. Ljudbilden är mer annorlunda. Bättre balan vilket gör att även renset framträder klarare än tidigare. Mortuus vokala insatser är overkligt bra och man har äntligen hittat den där perfekta balansen i kompositionerna – rens, gung och dynamik. Det är ett Marduk som blivit som återfött. Nästan ett helt nytt band i framtoning. Bästa låt? Svårt men Cold Mouth Prayer är ett av få höghastighetsspår som kan mäta sig på samma nivå som Marduks bästa mid-tempokompositioner. Annars har vi självklart Accuser/Opposer som nyttjar fantastiskt bra rensång av Alan Averill från, ett av mina absoluta favoritband, Primordial. Även Womb of Perishableness står ut positivt.
Wormwood
Något mjukare ljudbild är något som märks när man lyssnar på denna direkt efter Rom 5:12. Båda passar fint för syftet dock. Plattan öppnar med käftsmällen Nowhere – No-One – Nothing och sedan rullar det på med mid-tempogalenskaper i Funeral Dawn. Det fortsätter i samma andra med rens, mid-tempo och experimentella delar om vartannat och det är riktigt bra genomfört rakt igenom. Älskar avslutningspartiet i Into Utter Madness och Phosphorous Redeemers introriff håller högsta klass. Så simpelt men ack så effektivt. Precis som med föregångaren har jag svårt att plocka ut det absolut bästa. Både för att skivan håller så pass hög klass men också för att den känns som en gjuten helhet och inte bara ett gäng låtar man slängt in på efter varandra.
Slutsats:
Överlag är Marduk ett bra exempel på ett band som jag brukade gilla en hel del men vars diskografi inte alls håller i dagens läge för min smak. Inte helt oävet förvisso men det är klart för min del att om jag kommit i kontakt med bandet idag hade jag verkligen inte haft så många inköpta skivor med bandet som jag har. Frågan är om jag hade införskaffat någon Mardukplatta pre-Mortuus om jag ska vara ärlig. Men vissa ligger som sagt varm om hjärtat av nostalgiska skäl. Och alla skivor har riktiga höjdarspår mer eller mindre omgärdade av ganska intetsägande kompositioner dock. Däremot håller Rom 5:12 och Wormwood absolut toppklass rakt igenom och jag räknar dem båda som personliga favoriter vad gäller all extrem metal.
Tack!
Har inte läst den blaskan på år och dagar men i takt med att kvaliteten blev sämre samt att de politiska övertonerna tog över mer och mer dumpade jag den helt. Jag är inte SD'are men artikeln om Christofer Johnsson (Therion) och hans medlemskap i nämnda parti fick mig att må illa. Att den tilläts tryckas var totalt ovärdigt för en seriös tidning. Där rann bägaren verkligen över för min del.
La Grande Danse Macabre
Äntligen börjar Marduk inkorporera mer dynamik även i de mer brutala styckena. Bogge är på riktigt diddlehumör och färgar låtarna ganska mycket över hela plattan med sitt basspel. Men här finns fortfarande inte det där galna och förvridna som inte skulle dyka upp förens Mortuus gick med i bandet, och kanske främst gjorde sitt intrång med Rom 5:12. Tyvärr är hela den här eran inte bara präglad av lata kompositioner men också av Legion som oftast inte håller måttet. Varesig det gäller ton eller struktur på det han spyr ur sig – speciellt när det går i 180. Ändå är detta kanske min favorit av de jag lyssnat igenom så här långt. Mer dynamisk och mer intressant. Gillar de instrumentala mid-tempolåtarna Ars Moriendi och Pompa Funebris 1660 samt titellåten och Summers End medan blastbeatlåtarna som vanligt är de mest ointressanta men ändå mer varierande än på Nightwing.
Rom 5:12
Redan i inledningen hör man att något hänt. Ljudbilden är mer annorlunda. Bättre balan vilket gör att även renset framträder klarare än tidigare. Mortuus vokala insatser är overkligt bra och man har äntligen hittat den där perfekta balansen i kompositionerna – rens, gung och dynamik. Det är ett Marduk som blivit som återfött. Nästan ett helt nytt band i framtoning. Bästa låt? Svårt men Cold Mouth Prayer är ett av få höghastighetsspår som kan mäta sig på samma nivå som Marduks bästa mid-tempokompositioner. Annars har vi självklart Accuser/Opposer som nyttjar fantastiskt bra rensång av Alan Averill från, ett av mina absoluta favoritband, Primordial. Även Womb of Perishableness står ut positivt.
Wormwood
Något mjukare ljudbild är något som märks när man lyssnar på denna direkt efter Rom 5:12. Båda passar fint för syftet dock. Plattan öppnar med käftsmällen Nowhere – No-One – Nothing och sedan rullar det på med mid-tempogalenskaper i Funeral Dawn. Det fortsätter i samma andra med rens, mid-tempo och experimentella delar om vartannat och det är riktigt bra genomfört rakt igenom. Älskar avslutningspartiet i Into Utter Madness och Phosphorous Redeemers introriff håller högsta klass. Så simpelt men ack så effektivt. Precis som med föregångaren har jag svårt att plocka ut det absolut bästa. Både för att skivan håller så pass hög klass men också för att den känns som en gjuten helhet och inte bara ett gäng låtar man slängt in på efter varandra.
Slutsats:
Överlag är Marduk ett bra exempel på ett band som jag brukade gilla en hel del men vars diskografi inte alls håller i dagens läge för min smak. Inte helt oävet förvisso men det är klart för min del att om jag kommit i kontakt med bandet idag hade jag verkligen inte haft så många inköpta skivor med bandet som jag har. Frågan är om jag hade införskaffat någon Mardukplatta pre-Mortuus om jag ska vara ärlig. Men vissa ligger som sagt varm om hjärtat av nostalgiska skäl. Och alla skivor har riktiga höjdarspår mer eller mindre omgärdade av ganska intetsägande kompositioner dock. Däremot håller Rom 5:12 och Wormwood absolut toppklass rakt igenom och jag räknar dem båda som personliga favoriter vad gäller all extrem metal.
Tack!
Citat:
Var det hon en skribent på kommunisthorblaskan Close Up Magazine attackerade åt höger och vänster för att hon bar en Burzum tischa trots att Varg är en hemsk nazist? Där snackar vi underhållande debatt.
EDIT: Japp, så var det: http://www.svt.se/kultur/musik/a-2
EDIT: Japp, så var det: http://www.svt.se/kultur/musik/a-2
Har inte läst den blaskan på år och dagar men i takt med att kvaliteten blev sämre samt att de politiska övertonerna tog över mer och mer dumpade jag den helt. Jag är inte SD'are men artikeln om Christofer Johnsson (Therion) och hans medlemskap i nämnda parti fick mig att må illa. Att den tilläts tryckas var totalt ovärdigt för en seriös tidning. Där rann bägaren verkligen över för min del.
