Liberalism och diskriminering

Inledningsvis en liten propedeutik.

Ordet ”diskriminera” betyder bokstavligt talat ”att dela upp”. När vi träffar ett val delar vi upp våra alternativ i två kategorier: vad vi väljer och vad vi väljer bort. Ofta handlar det om att t.ex. välja bort makaroner till fördel för spagetti (eller vice versa). Ibland kan det handla om mindre alldagliga saker, som att välja bort en presidentkandidat till fördel för en annan. Och ibland handlar det om att välja bort hyresgäster av en viss hudfärg, till fördel för andra med annan hudfärg. Om någon skulle missa vad jag försöker säga, är det att diskriminering är ofrånkomligt, men att man kan diskriminera på rationella eller irrationella grunder. Vi är med Sartres ord ”dömda till frihet”, dömda att (på gott och ont) ställas inför olika valsituationer. Oavsett om vi väljer klokt eller oklokt, kommer något att väljas och andra alternativ att väljas bort. (Att skjuta på ett viktigt beslut är ett val i sig.) Det går inte att komma ifrån diskriminering i största allmänhet. Att välja en utbildning är att diskriminera alla andra möjliga utbildningar. Att välja ett yrke är att diskriminera alla andra möjliga yrken. Att välja en make eller hustru är att diskriminera alla andra möjliga makar eller hustrur – och så vidare. I de här fallen ser vi nog inget problem alls med att diskriminera. Men det finns också något som kallas för olaga diskriminering. Frågan blir därför om staten bör reglera eller förbjuda viss diskriminering som kan bedömas vara irrationell.

När vi ger oss i kast med den här frågan gäller det att begripa vad diskriminering är: en aspekt av vår valfrihet. Det går lika bra att fråga om staten bör reglera människors valfrihet eller ej. Och naturligtvis bör den göra det! Men den bör endast reglera våra val när det kommer till att angripa andra människor med direkt eller indirekt våld. Att diskriminera det rättsenliga till förmån för angrepp mot oskyldiga skall faktiskt totalförbjudas. (En stat helt utan lagar för sociala samspel är de facto ingen stat alls.) En liberal ideolog har inget emot lagar som gör viss diskriminering straffbar. Han håller inte med den där anarkistiska devisen som säger att ”gör vad du vill skall vara lagens hela”. Bara med ett tillägg blir den (i alla fall politiskt sett) acceptabel: ”så länge du respekterar andras rättigheter”. I vardagligt tal brukar inte frågor om diskriminering ha att göra med vad man väljer, utan vad man väljer bort. Har man till exempel rätt att välja bort människor på grund av deras kön, etnicitet, ålder, hudfärg, inkomst, övervikt, sexuell läggning, funktionshinder, religiös tro, politisk tillhörighet, och så vidare? I allmänhet måste svaret bli jakande. Så länge man inte angriper någon med våld eller hot om våld, bör man vara fri att diskriminera efter (eller i strid med) eget förstånd. Att göra olagligt det som inte kränker rättigheter är i sig självt ett brott. Och att vilja förbjuda andra att diskriminera på ett visst sätt, det är faktiskt i sig självt ett sätt att diskriminera på!

Låt oss betrakta ovan nämnda grunder lite mer ingående, t.ex. att diskriminera med anledning av könstillhörighet. Om man går till sängs med en kvinna så diskrimineras mannen, och går man till sängs med en man diskrimineras istället kvinnan. Nog tycker väl de allra flesta att man är i sin fulla rätt att välja och välja bort på grund av kön i sådana ärenden? (I alla fall bortsett från de feminister som talar om att ”förråda sitt eget kön”.) Det är av exakt samma princip man har rätt att välja bort på grund av kön, till exempel när man skall anställa någon till sitt företag. Det är ens ensak ifall man hellre än en man vill ha en storbystad blondin på sitt kontor (men man får också acceptera följderna av sina val; att främja bröst över kompetens lär inte vara särskilt gynnsamt för företaget). Eftersom man äger sin kropp har man rätt att välja bort sex av vilket skäl som helst, medräknat irrationella. Och eftersom man äger sitt företag har man rätt att anställa (eller inte anställa) vem man vill. Jag kan inte nog poängtera att det är samma princip som används i bägge fallen: att man har rätt att träffa egna beslut rörande sitt liv och sin egendom. Som sagt är diskriminering också en aspekt av valfrihet. Man kan inte välja något utan att samtidigt välja bort något annat. Ifall man utnämner en man till ett chefsjobb diskriminerar man kvinnan, och om någon politiker sedan kvoterar in fler kvinnor diskrimineras mannen. Att diskriminera går ej att undvika. Att diskriminera är nödvändigt.

För att återgå till det tidigare exemplet: har en hyresvärd rätt att välja bort potentiella hyresgäster på grund av deras hudfärg? Ja, visst har han det. Därmed inte sagt att dylik särbehandling är förnuftig, men vem man hyr ut sina bostäder till är ens ensak, precis som det är ens ensak ifall man väljer en sexpartner med ljus eller mörk hud. I bägge fallen råder (detta tål att upprepas) samma princip: principen om individens frihet att sköta sitt eget liv efter eget huvud. Frågan är bara ifall man skall få välja fritt, eller om staten skall gå in och göra valet åt en. I vilket fall kommer ett val att träffas, och i vilket fall kommer det att diskrimineras. Fastighetsägaren kanske väljer bort hyresgäster av mörk hud till förmån för andra med ljus hud, och om staten går in och väljer annorlunda kommer hyresgäster med ljus hud att diskrimineras till förmån för andra med mörk hud. Det finns ett alternativ här, för den hyresvärd som inte vill rucka på sina rasistiska idéer. Han kan lämna branschen för att söka ett nytt jobb som är bättre ackommoderat för hans önskemål. Jag återger gärna vad en anonym vältalare har sagt: ”Hellre att bostäder byggs och hyrs ut ’diskriminerande’, än att bostäderna inte byggs alls. För det är ju det som är alternativet.” Men först och främst principen om var individs frihet att träffa egna val rörande sitt liv och sin egendom. Medan det finns många orättvisor här i världen, gör man dem bara fler om man börjar tumma på frihetsidén. Att med våld ingripa i oskyldiga människors liv är inte någon lösning på förmenta orättvisor. Det är en orättvisa i sig självt.