Hur många brinner egentligen för det goda förutsättningslöst?

Många filantroper som säger sig stå för en god sak verkar ju definitivt snarast vara drivna av en politisk kraft än ren och skär empati och filantropi. Ta exempelvis "frihetskämpar" som Björn Afzelius, som lät sitt hjärta blöda för personer i Nicaragua, El Salvador, Chile etc, men som var väldigt tyst rörande vänsterdiktaturer såsom Cuba, alla sovjetstater samt Nordkorea.

Är det så att de flesta som grinar över orättvisor världen över egentligen inte håller själva orättvisorna och orförätterna som drabbar befolkningen högst, utan snarare selektivt väljer ut en stat vars ideologi går emot deras egen för att låta sitt arma hjärta blöda över de hemskheter som den regimen utövar gentemot sin befolkning?

Bör man kalla dessa typer av "människorättskämpar" för ädla, eller borde de i själva verket bli stämplade för hyckleri, då de selektivt väljer bort diktaturer vars ideologi de på något plan känner sig ha sympati med. trots att dessa kanske lider än mer än de som lever i de länder vars styre de till varje pris öppet bespottar?

Det finns människor som brinner för det goda förutsättningslöst, Dalai Lama till exempel. Men det är nog färre än vad det sägs vara. Man får skilja på retorik och handling. Mänskliga rättigheter och demokrati till exempel, är oftast bara en ursäkt för att kolonialisera länder i Tredje Världen. Det må ligga goda intentioner bakom uppkomsten av orden, men ser man på hur dom används så är det en annan historia.

Sen kan man alltid problematisera lite kring frågan. Vad innebär det att-brinna-för, måste man ha pengar/makt, eller räcker det om man har viljan att människor ska få ha en drägligare tillvaro? Jag tänker på exemplet med Björn Afzelius. Han är i en maktposition på grund av sina pengar, och har således möjligheten att förändra saker och ting. Men den vanlige arbetaren, som kämpar för att överleva, kan inte den brinna för 'stora saker' på samma sätt?

Man kanske borde nöja sig med att det samlade resultatet från alla upptänkliga politiska agendors godhet till slut verkar i ett ett gott syfte?

Kanske är det så att man måste prioritera vem man kritiserar. Om man anser att högerdiktaturer är ett mycket större problem än vänsterdiktaturer väljer man förmodligen att fokusera på kritik mot de förstnämnda, även om man kanske inte håller med de andra till 100% heller.

Jag kritiserar till exempel Israel mycket mer än Palestina, för att jag anser att deras våld mot Palestina är oproportionellt aggressivt i förhållande till det våld som palestinierna utövar mot israelerna. Men det betyder samtidigt inte att jag tycker att det ok att palestinier skjuter raketer mot civilbefolkningen i Israel; det är helt enkelt så att jag inte tycker att det palestinska våldet är ett lika akut problem. Om Israel plötsligt skulle hamna i underläge skulle jag troligtvis "byta sida".