Människor med dåliga förutsättningar - har de ens en chans i livet?

Man kan beskriva en person som omtänksam, snäll och så vidare. Men beskrivningen är något av ett "etnografiskt presens". Så fort beskrivningen är gjord så gäller den inte. Det blir en generalisering över själva situationen, mer än en korrekt beskrivning av personen. När man säger att en person är snäll, betyder det egentligen att personen hållit om en när man varit ledsen. Det är flera sådana konkreta situationer som tillsammans bildar ett beteende. Det är en symbol, baserad på induktiv logik. När som helst kan det dyka upp en situation då personen inte är snäll. Det som "består över tid" är den konkreta situationen då personen uppvisat ett snällt beteende.

Det är för övrigt alltid en bedömning från ett utanförperspektiv. En persons beteende kan te sig snällt för en person, samtidigt som det ter sig osnällt för en annan person.

Man "förlorar" ingenting, förstås. Eller nja, det beror på hur man ser på det. Vissa saker kan prioriteras högre än andra, vilket dom kanske inte gjorde tidigare. Ena dagen associerar man att-stoppa-en-konflikt med snällhet, nästa dag associerar man att-döda-i-krig med snällhet (Ok, oftast ändras det inte så extremt från dag till dag, men det är bara ett exempel).

http://en.wikipedia.org/wiki/Associationism
http://en.wikipedia.org/wiki/Connectionism
http://en.wikipedia.org/wiki/Schema_(psychology)
http://en.wikipedia.org/wiki/Mental_model

Det är inte en linjär utveckling, det är en multilinjär process.
Man kan inte tänka på något utan att ha något att tänka på.
Människor handlar (inte "agerar") utifrån kontext.
Man kan inte ta en människa ur kontexten.

Nu blev jag väl lite klokare på vad du mena nu när man läst ett tag och försökte förstå...

Haha, du är konsekvent i din relativistiska åskådning intill dumhet. Det roliga är att du är seriös

Det är något ett 'reductio ad absurdum' tror jag. Att hela tiden ta argumentet till det extrema för att se om det håller. Kanske inte världens bästa argumentationsteknik, men det verkar fungera retoriskt. Egentligen har jag också personliga åsikter, som att människor har olika begränsningar och att jag (med stor trolighet) inte kan flyga. Men jag bakar in dom i relativismen dom också, eftersom jag är som alla andra (förhoppningsvis).

Frågor som den i trådtiteln skrämmer mig lite dock. Om det är så att allt är relativt, då finns det inga dåliga förutsättningar. Men då argumenterar man för att utslagna individer får skylla sig själv, och det vill jag absolut inte... Det måste finnas en mellanväg, och det att man skapar dåliga förutsättningar allteftersom man lever verkar vara en sådan mellanväg. Då är det inte människan i sig som har dåliga förutsättningar, det är inte något man föds med. Istället är det samhällets förväntningar och dylikt som allteftersom ger en ens förutsättningar.

Som när jag flyttade från en stad till en annan. Jag lämnade verkligen alla förutfattade meningar bakom mig, och kunde börja om från scratch, mer eller mindre. Kunskap och sånt bär man med sig förstås, men vilken roll man har i samhället kan man själv (och tillsammans med andra) manipulera.