2003-10-19, 19:51
#1
Som jag tidigare skrivit i det här forumet så har jag inte lyckats få det här med kvinnor eller kamratskap att fungera i livet. Periodvis har jag också tampats med mental ohälsa, medicinerat har jag gjort ett antal gånger.
Jag tycker mig nu ha nått insikten om att jag har ihärdiga problem, men psykiatrin har inte riktigt kunnat fastställa att jag befinner mig i ett sådant tillstånd. Däremot har de av någon anledning diagnostiserat mitt tillstånd som social fobi. Möjligt att det stämmer, men jag tycker att mitt "sinne" formulerar de negativa tankarna längre och mer invecklat än så.
Jag uppskattar att läsa olika publikationer från förbund som hanterar och informerar om psykiska sjukdomar, det ger mig möjligheten att reflektera över de känslor jag upplever varje dag. Jag kommer närmare en fullgod insikt om mitt tillstånd, och turligt nog kan jag föreställa mig att de finns en ljusare sida att nå...
Besökte idag Schizofreniförbundets informativa hemsida, och där fann jag en avdelning som redovisar de vanligaste symtomen för psykoser och schizofreni.
Inledningsvis på sidan går det att läsa att:
"Ofta är de första tecknen före en psykos att individen drar sig tillbaka och blir allt mer isolerad. Parallellt minskar hans förmåga att klara ett arbete eller studier. Det är inte ovanligt att den sjuke söker förklaringar i filosofisk litteratur. Ofta ändrar personen klädsmak, byter vänkrets eller lägger sig till med helt nya vanor som inte tidigare hört till personens identitet. "
När jag skriver det här idag, så har jag varit ledig från studierna i ett halvår. I princip lämnar jag huset två gånger i veckan, och det då jag skall införskaffa mat med mina föräldrar eller gå ut på krogen. Jobb har jag inte orkat söka - kan inte riktigt föreställa mig i arbetslivet - och har inte någon som helst föreställning om vart jag skall ta vägen efter studierna.
Precis som det står, den "filosofiska litteraturen" har dragit ut mig på en utflykt jag sent kommer att glömma. Jag har fortfarande för mycket böcker i mitt hem.
I somras kastades jag faktiskt ut hela bokhyllan och ersatte allt med texter skrivna av Seneca och Epictetus. inledningsvis kände jag mig som en riktig järnman med total känslokontroll, men nu känns det mer som om jag blivit känslokallare och intolerant.
Jag läser och läser, men inget fastnar längre på samma sätt (sidorna flyter runt), och undrar nu egentligen hur jag klarat av att studera?? Giltigheten i ens bedrifter blir lite vacklande.
För ett år sedan hade jag cirka 10-12 bekanta, idag håller jag kanske kontakt med två av dem. Det var mitt val att säga upp bekantskapen - föreställde mig att det var jag som fick agera efter deras viljor och önskemål.
Det känns periodvis som om jag "krigar" med alla, det är ett ställningskrig om respekt när jag möter dem eller andra bekanta som jag känner lokalt; vem skall hälsa först och vem skall kapitulera - det känns som om det är viktiga frågor det där... Löjligt egentligen.
Kvinnorna är jag rädd för, rädd för deras personlighet, vet helt enkelt inte hur de är som människor. Gråter inombords när jag tänker på det. Jag vill älska någon, men kan i mitt sinne inte placera någon kvinna som möjligen kan tänka besvara mina kantiga känslor. Släktingar frågar mig ofta när jag skall träffa någon, de säger sig ha på känn att vissa tjejer på orten spanar in mig.
Jag har ett auktoritärt kroppsspråk, ett inlärt sådant, och det från en fjantig bok om pseudo-vetenskapen kinesik. Många tjejer verkar tro att jag är en dominant kille, och när de gör närmanden så blir de oftast förvirrade och sårade då jag inte besvarar dem. Jag är oftast berusad när det sker.
Jag lyssnade då också mycket på musik, men idag har jag en massa nya "filosofiska övertygelser", så det enda tillfälle jag lyssnar på musik i hemmet är jag när pysslar med "Reason".
Vidare står det:
"En person som drabbas av en psykotisk sjukdom har ofta en avsaknad av sjukdomsinsikt, dvs han upplever sig inte som sjuk."
Det är det jag funderat på länge, ibland kan jag finna mig sittandes stirrande in i meningslösheten, andra gånger kan jag känna mig överdrivet lycklig; en gång frågade Mamma mig om jag tagit något.
Den här berg och dalbanan gör mig förvirrad, är jag sjuk eller inte, samma fråga återkommer hela tiden?
"Röster" är inte lika förekommande idag som tidigare, men när det händer så blir det lika kraftfullt som det tidigare när det var som värst. Jag har inga påhittade vänner med mig, utan jag tycker mig höra folk säga elaka saker. Resultatet av det är jag alltmer formar brutala tankar om vad jag skulle vilja göra med dem. Ibland är jag övertygad om att jag är kapabel att genomföra vilket våldsdåd som helst.
"Synupplevelserna" har ökat med åren, olika situationer förstärks, och ibland när jag ligger i sängen kan jag tycka mig se olika skepnader och ansikten i exempelvis gardinerna... Visserligen kan det vara resultatet av ett halvsovande tillstånd. Men när jag var tolv upplevde jag den första vanföreställningen någonsin, jag tyckte att min hud på benen höll på att ersättas av ödlehud. Jag berättade då hur det var för morsan, och hon körde mig till läkaren.
Jag tycker mig också tro att andra människor kan läsa av mina tankar, och när jag känner denna olustkänsla så tänker jag direkt på en massa sjuka saker (tvångsmässigt), och dessa tankar brukar vara riktigt jobbiga. Ibland blir de så jobbiga att jag av smärtan uttrycker ett tyst och ångestfyllt "neej!" eller "faann!". Det bara snurrar runt i huvudet och jag vet inte riktigt var jag skall ta vägen...
Det finns fler saker som gnager mig, men på något sätt känner jag mig alltmer utanför samhället. Jag vill inte bli någon uteliggare eller eremit som lever på socialbidrag.
Jag vill ordna upp det här nu, jag vill återvända till livet igen. Hur skall jag bäst förklara mitt tillstånd för läkarna, och verkligen få hjälp med det här en gång för alla?
Självmord har jag förkastat som utväg, den uppgiften lägger jag i naturens händer. Jag är övertygad om att jag måste bort från det här tillståndet.
http://www.schizofreniforbundet.org..../psykoser.html
Jag tycker mig nu ha nått insikten om att jag har ihärdiga problem, men psykiatrin har inte riktigt kunnat fastställa att jag befinner mig i ett sådant tillstånd. Däremot har de av någon anledning diagnostiserat mitt tillstånd som social fobi. Möjligt att det stämmer, men jag tycker att mitt "sinne" formulerar de negativa tankarna längre och mer invecklat än så.
Jag uppskattar att läsa olika publikationer från förbund som hanterar och informerar om psykiska sjukdomar, det ger mig möjligheten att reflektera över de känslor jag upplever varje dag. Jag kommer närmare en fullgod insikt om mitt tillstånd, och turligt nog kan jag föreställa mig att de finns en ljusare sida att nå...
Besökte idag Schizofreniförbundets informativa hemsida, och där fann jag en avdelning som redovisar de vanligaste symtomen för psykoser och schizofreni.
Inledningsvis på sidan går det att läsa att:
"Ofta är de första tecknen före en psykos att individen drar sig tillbaka och blir allt mer isolerad. Parallellt minskar hans förmåga att klara ett arbete eller studier. Det är inte ovanligt att den sjuke söker förklaringar i filosofisk litteratur. Ofta ändrar personen klädsmak, byter vänkrets eller lägger sig till med helt nya vanor som inte tidigare hört till personens identitet. "
När jag skriver det här idag, så har jag varit ledig från studierna i ett halvår. I princip lämnar jag huset två gånger i veckan, och det då jag skall införskaffa mat med mina föräldrar eller gå ut på krogen. Jobb har jag inte orkat söka - kan inte riktigt föreställa mig i arbetslivet - och har inte någon som helst föreställning om vart jag skall ta vägen efter studierna.
Precis som det står, den "filosofiska litteraturen" har dragit ut mig på en utflykt jag sent kommer att glömma. Jag har fortfarande för mycket böcker i mitt hem.
I somras kastades jag faktiskt ut hela bokhyllan och ersatte allt med texter skrivna av Seneca och Epictetus. inledningsvis kände jag mig som en riktig järnman med total känslokontroll, men nu känns det mer som om jag blivit känslokallare och intolerant.
Jag läser och läser, men inget fastnar längre på samma sätt (sidorna flyter runt), och undrar nu egentligen hur jag klarat av att studera?? Giltigheten i ens bedrifter blir lite vacklande.
För ett år sedan hade jag cirka 10-12 bekanta, idag håller jag kanske kontakt med två av dem. Det var mitt val att säga upp bekantskapen - föreställde mig att det var jag som fick agera efter deras viljor och önskemål.
Det känns periodvis som om jag "krigar" med alla, det är ett ställningskrig om respekt när jag möter dem eller andra bekanta som jag känner lokalt; vem skall hälsa först och vem skall kapitulera - det känns som om det är viktiga frågor det där... Löjligt egentligen.
Kvinnorna är jag rädd för, rädd för deras personlighet, vet helt enkelt inte hur de är som människor. Gråter inombords när jag tänker på det. Jag vill älska någon, men kan i mitt sinne inte placera någon kvinna som möjligen kan tänka besvara mina kantiga känslor. Släktingar frågar mig ofta när jag skall träffa någon, de säger sig ha på känn att vissa tjejer på orten spanar in mig.
Jag har ett auktoritärt kroppsspråk, ett inlärt sådant, och det från en fjantig bok om pseudo-vetenskapen kinesik. Många tjejer verkar tro att jag är en dominant kille, och när de gör närmanden så blir de oftast förvirrade och sårade då jag inte besvarar dem. Jag är oftast berusad när det sker.
Jag lyssnade då också mycket på musik, men idag har jag en massa nya "filosofiska övertygelser", så det enda tillfälle jag lyssnar på musik i hemmet är jag när pysslar med "Reason".
Vidare står det:
"En person som drabbas av en psykotisk sjukdom har ofta en avsaknad av sjukdomsinsikt, dvs han upplever sig inte som sjuk."
Det är det jag funderat på länge, ibland kan jag finna mig sittandes stirrande in i meningslösheten, andra gånger kan jag känna mig överdrivet lycklig; en gång frågade Mamma mig om jag tagit något.
Den här berg och dalbanan gör mig förvirrad, är jag sjuk eller inte, samma fråga återkommer hela tiden?
"Röster" är inte lika förekommande idag som tidigare, men när det händer så blir det lika kraftfullt som det tidigare när det var som värst. Jag har inga påhittade vänner med mig, utan jag tycker mig höra folk säga elaka saker. Resultatet av det är jag alltmer formar brutala tankar om vad jag skulle vilja göra med dem. Ibland är jag övertygad om att jag är kapabel att genomföra vilket våldsdåd som helst.
"Synupplevelserna" har ökat med åren, olika situationer förstärks, och ibland när jag ligger i sängen kan jag tycka mig se olika skepnader och ansikten i exempelvis gardinerna... Visserligen kan det vara resultatet av ett halvsovande tillstånd. Men när jag var tolv upplevde jag den första vanföreställningen någonsin, jag tyckte att min hud på benen höll på att ersättas av ödlehud. Jag berättade då hur det var för morsan, och hon körde mig till läkaren.
Jag tycker mig också tro att andra människor kan läsa av mina tankar, och när jag känner denna olustkänsla så tänker jag direkt på en massa sjuka saker (tvångsmässigt), och dessa tankar brukar vara riktigt jobbiga. Ibland blir de så jobbiga att jag av smärtan uttrycker ett tyst och ångestfyllt "neej!" eller "faann!". Det bara snurrar runt i huvudet och jag vet inte riktigt var jag skall ta vägen...
Det finns fler saker som gnager mig, men på något sätt känner jag mig alltmer utanför samhället. Jag vill inte bli någon uteliggare eller eremit som lever på socialbidrag.
Jag vill ordna upp det här nu, jag vill återvända till livet igen. Hur skall jag bäst förklara mitt tillstånd för läkarna, och verkligen få hjälp med det här en gång för alla?
Självmord har jag förkastat som utväg, den uppgiften lägger jag i naturens händer. Jag är övertygad om att jag måste bort från det här tillståndet.
http://www.schizofreniforbundet.org..../psykoser.html
