Musikrekommendationer

Artist: Sinister
Skiva: Afterburner
År: 2006
Rekommenderade låtar: "The Grey Massacre" och "Afterburner".
Recension: Sinister. I mångt och mycket ett av de klassiska death metal-banden från Nederländerna tillsammans med till exempel Pestilence och Gorefest. De debuterade på Nuclear Blast Records i början av 90-talet med skivan "Cross The Styx", som året efter följdes upp med "Diabolical Summoning". 1995 släpptes "Hate" som mycket rättvist ses som en av de mer väsentliga death metal-plattorna. "Aggressive Measures" från 1998 anses av många vara Sinisters sista vettiga skiva från denna era. De efterföljande två skivorna, "Creative Killings" (2001) och "Savage Or Grace" (2003), båda med Rachel Heyzer-Kloosterwaard på sång, har kritiserats på samma sätt som Judas Priests tveksamma album "Demolition".

Våren 2004 klargjorde bandet officiellt att man lade ner verksamheten. Ungefär ett år senare blev påtryckningarna från fans allt för stora, och Sinister valde att göra comeback. Resultatet av återföreningen manifesterades i och med "Afterburner". Adrie Kloosterwaard har rest sig från trumpallen för att vråla i microfonen istället, ett klart godkänt jobb gör han där också. Paul Beltman från bandet Judgement Day har istället greppat stockarna.

Sinister har aldrig lagt ner alltför stor omsorg på att utveckla musiken för saken skull, utan har kört old school-döds genom alla år. Kanske inte den snabbaste, mest tekniska eller brutala tonkonsten som finns på vår jord, men nog så behagliga att lyssna på. Med ett härligt tung-gung och känsla för svängiga riff.

Trevligt också att låtarna oftast ligger på mellan fem och sju minuter. Hela paketet på åtta låtar varar 45 minuter från början till slut. Låt gå för att låtarna ståtar med en hel breakdowns, men det är ganska fint med ett par lugnare perioder där man kan spetsa öronen lite extra efter de många överraskningar som finns.

Ska man anmärka på något så är det väl kanske Adrie Kloosterwaards growlande. Inte det mest kraftfulla i dödsmetallens korridorer men nog så mycket hårdare än insatserna från den tidigare vokalisten. Enformighet är också ett problem i sammanhanget. Men det är okej för det är grymt ös i alla fall!

Artist: Beyond Fear
Skiva: Beyond Fear
År: 2006
Rekommenderade låtar: "Scream Machine" och "Save Me".
Recension: Under sin tid i Judas Priest fick Tim "Ripper" Owens vackert iklä sig rollen som gästsångare. En på nåder anställd marionett - redo att uppfylla överhetens minsta vink. Alla mer eller mindre visste att Rob Halford förr eller senare skulle återbördas till fadershuset och att en återförening var ofrånkomlig.

När "Ripper" senare dök upp i Iced Earth (som alla förstår är Jon Schaffers band) så visade det sig att även där fick vokalisten vackert spela andrafiolen. Andras låtar, andras texter och låtidéer. En inte alltför vacker och trivsam, men ytterst verklig, värld för herr Owens.

Tanken på att skapa sig ett eget band, där han själv kunde vara boss, stjärnan eller diktator om ni så vill, och kan styra och ställa efter behag kom således inte som en blixt från klar himmel. Och det självbetitlade debutvaxet är på flera sätt ett gediget hantverk.

Inledande spåret "Scream Machine" föranleder att jag både en och två gånger tvingas titta i bookleten för att förvissa mig om att det verkligen är "Ripper" - och inte Halfords röst - jag hör. Men liknelserna i deras vokala uttryckssätt kommer väl inte som någon överraskning för någon?

De första bitarna av skivan smakar utmärkt. Tyngden är den rätta, låtmaterialet genomarbetat - jada-jada. Ja, ni vet, när helheten är så där skönt komplett. Men efter inledningsspåret och efterföljande "And... You Will Die" och "Save Me" upphör förtrollningen tvärt och ett bryskt uppvaknande lurar runt hörnet. Tyvärr räcker inte Tims kraftansamling hela vägen. Kvalitén sjunker allt eftersom och flertalet av låtarna faller under epitetet utfyllnadsspår.

Det här debutvaxet är en bra början på en fortsatt karriär. Inget att skriva hem till mor om, men ett välartat heavy metal-barn av idag som lovar någorlunda gott inför framtiden. Vackert så.

Artist: Saxon
Skiva: Lionheart
År: 2004
Rekommenderade låtar: "Man And Machine", "Lionheart" och "To Live By The Sword".
Recension: Året var 1984 då Saxon flög över Atlanten till det förlovade landet i väst. En hägrande karriär i det dollarstinna konsumtionslandet USA hägrade. Med hjälp av producenten Kevin Beamish spelades albumet "Crusader" in i Los Angeles. Soundmässigt en otroligt flirt med den Nordamerikanska marknaden och fjärran från det sound bandet hade gjort sig kända för under de fem år som passerat sedan det självbetitlade debutalstret släpptes. Resultatet? Ett kommersiellt fiasko. Amerikanarna var inte intresserade då de på hemmaplan hade band som de ansåg bättre kunde framföra denna typ av radiovänlig rockmusik. Och i Europa, där bandet varit ett av förgrundsbandet inom NWOBHM, blev reaktionerna svala och stora delar av bandets fanskara vände dem helt enkelt ryggen.

20 år efter releasen av nämnda skiva "Crusader" var Saxon fortfarande ett av "de stora" banden inom hårdrocken. Headlinespelningar på såväl Sweden Rock Festival som Wacken Open Air bekräftar detta faktum. Och just bandets popularitet i det hårdrockstokiga Tyskland avspeglar sig tydligt på skivan "Lionheart". Om Saxon för 20 år sedan sökte sig mot en radiovänligare sound anpassat för den amerikanska marknaden lyser dagens flirt med den tyska marknaden påträngande väl igenom. Med viss förundran konstaterar jag att Saxon på denna platta nästan låter mer som ett tyskt band än som ett engelskt. Ett utpräglat bruk av dubbla baskaggar är inget vi i normala fall associerar med Saxon. Skivbolaget informerade om att en tysk, Jörg Michael, återfinns på trumpallen. Men även bandets två gitarrister, Doug Scarratt och Paul Quinn, överraskar med ett betydligt hårdare och mer tyskinspirerat gitarrsound. Och har vi tidigare fått uppleva vokalisten Biff Byford skrika så högt som han gör i låten "Justice"!?!

Saxon har dock inte helt förvandlas till obotliga tyskofiler. Titelspåret "Lionheart" är grymt bra och kunde lika gärna varit hämtad från vilken av bandets tidiga skivor som helst. Det låter klassiskt Saxon om visan och är därför en given favorit. Det är under spåren "Witchfinder General", "English Man O' War" "Beyond The Grave" och "Justice" som mina tvivel uppenbarar sig. Inga dåliga spår, inte alls. Men är detta verkligen rätt väg för bandet att gå? Visa av tidigare musikaliska utsvävningar och påtagliga flirtar med köpstarka skivmarknader borde väl bandet vara varnade för denna typen av transformation, eller?

Artist: Asperity
Skiva: The Final Demand
År: 2004
Rekommenderade låtar: "Will They Come", "Pleasure And Pain" och "Rebellion".
Recension: När ett nytt band lanseras och man ser att medlemmarna kommer från konstellationer som Carnal Forge och In Thy Dreams tänker jag direkt att det rör sig om någon melodiös döds eller brutal thrash metal. Men ack så fel man kan ha!

Här finns faktiskt inga överdrivet hårda riff och ingen growlsång. Istället kan man hitta skönt gungande ackordföljder och slagkraftiga melodier. Musiken som här utövas kan klassas som en heavy/power metal-mix. Lyssna själv på "The Pray" som representerar skivan väldigt bra. Texten handlar om en religiös person som börjar tvivla på sin gudstro.

Sångaren här, som var obekant för mig innan, heter Peter Kronberg och har en rejält rivig hårdrocksstämma. Honom skulle man röstmässigt kunna förväxla med Johnny Lindkvist i Nocturnal Rites. Asperitys ljudbild påminner också om Umeåbandet metalliska landskap. Ingen dålig jämförelse!

Vissa recensenter menar att bandet för tankarna till svenska kollegorna i Tad Morose. Onekligen handlar det om låtar som är tunga snarare än snabba. Någon jämför bandet med Dream Evil och Steel Attack. Den jämförelsen är heller inte fel.

Sången är en av de stora behållningarna med plattan och då vill jag heller inte förkasta andra musikers insatser. Peter Kronberg har en kraftfull stämma och en förmåga att uttrycka känslor – en otroligt giftig kombination.

Ett rätt stabilt paket innehållandes tio melodiösa historier. Låtmaterialet är bra men väldigt ojämnt. Vissa låtar är så bra som hårdrock kan bli medans andra låtar är betydligt mer slätstrukna. Någon nyskaparanda finns inte men inget på "The Final Demand" är stölder eller plagiat, så det bekommer mig inte värst mycket.

Den här skivan är inget annat än välspelad och bastant heavy/power metal som bör värdesättas av dem som vanligtvis fyller sin stereo med band som Nocturnal Rites och Tad Morose. Fans av Primal Fear och Jag Panzer kanske också kan uppskatta Asperity? Bandet hade kanske inte riktigt potential att bli det nya HammerFall, men en hel del bra musik lyckades de skapa. Synd att det bara blev en platta!

Artist: Triumph
Skiva: Edge Of Excess
Genre: Hårdrock, Heavy metal
Rekomenderade låtar: Child of the City, Troublemaker, Edge Of Excess, Black Sheep
Beskrivning: Den enda skivan som Triumph släppte utan gitarristen/sångaren Rik Emmett håller hög klass. I hans plats hittar vi Phil X som många år senare skulle ersätta Richie Sambora i Bon Jovi. All sång sköts dock av trummisen Gil Moore.
I kontrast till den AOR-flörtande föregångaren Surveillance (1987) så har bandet rockat till soundet ganska enormt. Öppnande halvballaden Child of the City sätter standarden direkt med sitt stora sound, och följs direkt av den ösiga Troublemaker (som även kunde höras i den tredje Hellraiser-filmen). Därefter följer allt ifrån ballader (It's Over, Somewhere Tonight) till klassiska hårdrocksnummer (Edge Of Excess, Riding High Again) och mer bluesiga stunder (Black Sheep).
Trots Rik Emmetts frånvaro kan man nog säga att bandet slutade på en hög nivå, för några fler skivor lär det nog inte bli från "den andra powertrion från Kanada".

Artist: Band Of Horses
Skiva: Everything All The Time
Genre: Indie/Rock
Låtar: Rekommenderar starkt låten "The Funeral"
Beskrivning: Just rekommenderad låt skulle jag vilja påstå är så nära musikalisk magi man kan komma. Blir nästan lite som en inre orgasm i öronen när den väl drar igång. Finns nog inga ännu påtänkta ord som kan beskriva hur fantastisk denna låt är. Kan någon motbevisa mig?
För övrigt kan jag rekommendera låten "Is There A Ghost" som ligger på plattan Cease To Begin.

KentJesus

Artist: Evergrey
Skiva: The Atlantic
Genre: Power metal/progressive metal
Rekommenderade låtar: A Silent Arc, All I Have och Currents.
Beskrivning: Göteborgsbandet Evergrey har 2019 släppt sitt elfte album och detta kan vara bandets djupaste album hittills. Känslorna här kommer slå över dig som vågor på havet.

Det var tre år sedan Evergrey släppte kritikerrosade album The Storm Within och nu har man återigen samarbetat med producent Jacob Hansen (Volbeat, Amaranthe, Primal Fear) vilket har gett skivan en klar och spänstig ljudbild. Detta album är också den tredje och avslutande delen i ett koncept som började med Hymns For The Broken för att senare fortsätta med The Storm Within. Cirkeln är sluten och helheten är oerhört svårslagen, måste jag säga.

Jag har inte uppskattat Evergrey lika mycket genom alla år men The Atlantic gillar jag verkligen starkt. Flera av låtarna har redan hamnat på min ärofyllda Spotifylista och så kommer det förbli. En av låtarna som jag just nu lyssnar på mest är End Of Silence som föregås av en instrumental bit vid namn The Tidal. Att välja ut favoritspår är svårt eftersom det finns väldigt bra material.

En skillnad från vissa andra skivor är att somliga låtar har långa instrumentala delar, något som kanske inte alltid tilltalar mig fullt ut. Överlag är det ett album som tål att lyssna på många gånger, det är genomarbetat och det finns mycket att upptäcka. De flesta låtarna är ganska långa, över fem minuter och några är upp emot sju minuter.

Melodierna griper tag i en och känslorna vaggar in mig som lyssnare i en bubbla av välbehag. Intensiteten är hög och behålls låtarna ut. Lyssnarupplevelsen är träffsäker och hantverket är klanderfritt utförd. Albumets sammanvävda koncept med konvolut, färgnyanser, texternas tema, videorna och musiken är sällsynt lyckat och stämningshöjande vilket gör att det absolut inte finns mycket alls att anmärka på.

Artist: Karou Abe
Skiva: Mort A Credit
Genre:Free jazz/free improvisation
Låtar:Rekommenderar om du är jazz fanatiker att lyssna på alla låtar annars lyssna på
när han improviserar på sopranino saxofon.Om du vill höra en man gråta genom en
saxofon.Han kör balls to the wall och improviserar helt vilt upp och ner.

Artist: Amber
Skiva: "This Is Your Night"
Genre: Eurodance
Rekommenderade låtar: "This Is Your Night" och "Hold My Body Tight"
Beskrivning: Ett av de bästa eurodance-albumen som jag har hittat den senaste tiden - jäkligt hög klass på i stort sett alla låtarna, och ganska varierande stil.
Definitivt värd att ta en titt på.
Några låtar som sticker ut en del är "Push It To The Limit", som känns löst inspirerad av acid house, samt "Let It Rain", some är en lugn ballad.

Kunde inte bestämma mig om vad jag ville dela med mig av så ger allt jag har. Älskar denna listan och hoppas att andra gör det ockå, gå gärna in o lysna o dela med er av era åikter!!

https://open.spotify.com/playlist/42...RdesuBiElJzTrQ

Kruder & Dorfmeister - Million Town

Trippigt.

Rekommendation
Kvällens elakaste swamp song.

Bad Bad.

Lynyrd Skynyrd - Cottonmouth country

https://www.youtube.com/watch?v=nCtc...&start_radio=1