Musikrekommendationer

Artist: Tom Waits
Skiva: Nighthawks at the diner
Genre: Blues/Jazz
Rekommenderade: On a foggy night, Warm beer and and cool women, Big joe and phantom 309
Beskrivning: Riktig skön skiva, lyssna hellre på skivan i helhet istället för några av låtar

Artist: Katatonia
Skiva: Viva Emptiness
År: 2003
Rekommenderade låtar: Många!
Recension: Det bräckliga och det tunga, det vackra och det ohyggliga. Katatonia är ett av Sveriges absolut bästa hårdsrocksband, främst för gruppens mångfacetterade förmåga att uttrycka olika känslor genom sin tonkonst.

"Viva Emptiness" från 2003 är Katatonias sjätte fullängdare. Trots detta kan jag konstatera att bandet i allmänhet har varit lite utav en doldis för svenskarna, vilket är en smula märkligt. Gruppen har ju varit aktiv i över ett decennium. Genrekamraterna i Tiamat har till exempel rönt större uppmärksamhet inom rikets gränser, trots att de inte alltid visat prov på samma musikaliska kapacitet som Katatonia.

För att ha varit ett luddigt band som framförde extrem metal i början av karriären har det hänt en hel del under Katatonias mångåriga historia. Från fyra fjärdedelstakt med simpla, om än effektiva ackord, till dagens betydligt mer komplicerade ljudbild med effekter och avancerade ackordföljder. Idag är Katatonia ett av de få band som klarar av att göra musik för dysterkvistarna men som samtidigt ingjuter hopp i åhöraren. Låtarna i sig borde falla i lika god jord hos tjejen som lyssnar på Paradise Lost som hos killen vars största idoler är Type O Negative.

Jonas Renkses röst är bättre än bra. Den matchar den övriga musiken alldeles perfekt, utan att gå till vare sig under- eller överdrift åt något håll. Stämman följer gitarristerna Frederik Norrman och Anders Nyström ackord hand i hand på ett ytterst smakfullt sätt. Det märks för övrigt att Katatonia har ett självvalt uppdrag. Att skapa stämning, atmosfär och förnimmelser. Att få hjärnan att löpa amok bland minnen och drömmar.

Den som gillar Paradise Lost får sitt lystmäte i "Criminals", en av plattans bästa spår. Andra toppenlåtar är "Sleeper" där sången porträtterar lidande på ett känslomässigt sätt och fenomenala "One Year From Now", som kopplar ett otryggt grepp om hjärtat i sann Twin Peaks-anda. Plattan två bästa låtar, "Evidence" och "Ghost Of The Sun", rör om i grytan rejält. Speciellt den senare låten, som med brutala gitarr ser till att finna sin väg rakt in i solar plexus. Det mycket stillsamma spåret "Omerta" puttrar på utan att ställa till skandal. Man kan dock fundera på varför låten avbryts tvärt, mitt i en vers? Den enda låten som inte berör i någon större utsträckning är instrumentala "Inside The City Of Glass", kanske beroende på avsaknaden av sång, kanske för att låten är trist och gitarrerna slentrianmässigt korrekta i sammanhanget.

Om man gillar det kompakta, komplicerade och svårtillgängliga i My Bloody Valentines shoegazing och samtidigt är förtjust i de oförutsägbara och tunga elementen i Tools musik är "Viva Emptiness" en klar vinnare. Dessa bandreferenser ska inte dock inte tolkas bokstavligt, utan enbart ge en vink om vad Katatonia pysslar med idag. Plattan är mycket variationsrik, från enklare poparrangemang och simpla låtstrukturer, via gitarrmangel, till känslomässigt laddade texter. En stor bonus med Katatonia är att de dessutom kan skriva musik och text som är mörk och tung utan att den måste handla om ond bråd död, djävulen eller något obskyr religion.

Saknas då något? Tja, mer tyngd, fler finurliga takt- och ackordbyten samt ett lite skitigare sound skulle inte skada. Musiken kan ibland uppfattas som väl tillrättalagd och personligen anser jag att "Viva Emptiness" dessvärre inte riktigt når upp till förra plattan "Last Fair Deal Gone". Men strunt i det. Det här var en av 2003 års bättre CD-skivor. En given vinnare i skivsamlingen anser jag!

Artist: Carnal Forge
Skiva: Aren't You Dead Yet?
År: 2004
Rekommenderade låtar: "Decades Of Despair", "Totally Worthless" och "The Strength Of Misery".
Recension: Någonstans i gränslandet mellan The Haunted, Shadows Fall, Slayer och Entombed - ett gränsland som tydligen ligger väldigt nära Västerås - hittar vi Carnal Forge. Tio låtar som är rakt på sak; smack-smack-smack-smack-smack-smack-smack-smack-smack-smack och thrash-kalaset är över på en dryg halvtimme.

Det finns en uppsjö av unga thrash-band som vill fräscha upp åttiotalsmetallen, men få når längre än till skåpmaten av den gamla skolan. Den här svenska kvintetten lyckas, tack vare sin skoningslöshet, feta produktion och känsla för sväng, lyfta sig en bra bit över amatörklassen.

Från den dubbeltrampande pungsparken "Decades Of Despair" till melodiösa "Totally Worthless" och den hysteriskt ursinniga avslutningen "The Strength Of Misery" sitter jag och myser, för att använda ett icke metal-verb. Grabbarna Kuusistos gitarrlir är emellanåt så mäktigt att jag i mitt huvud börjar fila på en topplista där deras namn tillsammans med bland andra där bland annat Amott-bröderna, King/Hannemann samt Björler/Jensen också ingår. Och vokalisten Jonas Kjellgren låter så förbannad med sitt rytande att jag misstänker att det inte bara är de konstanta förlusterna hos hans favoritlag i hockey som ligger till grund för ilskan.

Flera av låtarna flyter dessvärre ihop med varandra och vill man ha något nyskapande bör man kanske vända sig åt ett annat håll. Vän av mangel bör dock låna ut ett öra eller två!

Michael Kiwanuka - Cold Little Heart

Lyssna! Ett ord. Ett ord och inget mer. Ett MÄSTERVERK

https://www.youtube.com/watch?v=FngDSOuCNAA

Artist: Katatonia
Skiva: The Great Cold Distance
År: 2006
Rekommenderade låtar: "Leaders", "My Twin" och "Journey Through Pressure".
Recension: Med "The Great Cold Distance" angör Katatonia en ny brygga på sin evighetslånga resa över jordens mörka och stormiga hav. Båten är självklart kantstött, masten är bruten och seglen sönderrivna, men den flyter fortfarande.

Musiken är lika genomtänkt och omsorgsfullt skriven som förut. Malande betongtunga stycken delar utrymme med fjäderlätta partier där ett förstrött gitarrplock lyfts fram. Kontrastrikedom är Katatonias styrka, det märks tydligt i skarven mellan sång och musik. Men också i de mångfacetterade låttexterna som öppnar för djupgående individuella tolkningar.

"Viva Emptiness" som föregick denna platta kunde få mig att utbrista i minuterlånga hyllningsharanger. Exakt lika positivt påverkad blir jag inte av "The Great Cold Distance", även om jag mer än gärna sjunker ner i grubblerier tillsammans med frustrerade "Leaders", ledsna "July" och den briserande bomben "Rusted".

Om det här melankoliska gänget bara vågar ta det där sista staplande steget mot absolut självständighet så kan deras kommande verk bli hur intressanta som helst. För jag inbillar mig att fullkomlig gränslöshet bortom de av bandet uppsatta ramarna är något utav ett mål, trots allt. För potential att lyckas ro i land med detta, det är jag säker på att Katatonia har.

Artist: Opeth
Skiva: Blackwater Park
År: 2001
Rekommenderade låtar: "The Leper Affinity", "Harvest" och "The Drapery Falls".
Recension: Opeth bjuder på omväxlande musik! Brutal death metal ena stunden och mysig progressiv musik framförd på akustiska instrument den andra. Allt sammanvävt till långa låtar som stundom klockar in över tio minuter, och går från vrede till bedrövelse och sen tillbaka till start igen. Sången är under dödsmetallstunderna så karaktäristiskt för genren det kan bli med mörkt skönt growl, och har såklart en total motsats på de akustiska bitarna av en silkeslen mysig röst. Så nu kan väl ingen dödsmetallmotståndare klaga på att bandet inte "sjunger" väl? Opeth erbjuder mycket och det tar en hel del tid att lära känna tonkonsten på skivan, och ännu längre att tröttna på den. Utan alla akustiska passager skulle Opeth bara vara ett av många dödsmetallband i mängden, men det är just blandningen av stilarna som är så klockren! För det är faktiskt så att Opeth är skitbra, och om ni inte fattar det så får ni tycka så ändå för att inte bli idiotförklarade.

Artist: Insomnium
Skiva: Since The Day It All Came Down
År: 2004
Rekommenderade låtar: "The Day It All Came Down", "The Moment Of Reckoning" och "Song Of The Forlorn Son".
Recension: Jag får nog erkänna att jag hade förväntat mig något i stil med In Flames eller My Dying Bride när jag såg omslaget till den här skivan. Men ur mina högtalare strömmar istället en ljuvlig symbios bestående av melodiös dödsmetall och doom metal som jag inte för en sekund hade velat vara utan.

Jag gillar givetvis My Dying Bride men i normala fall brukar jag ha lite svårt för melodiös death metal. Det brukar inte vara min kopp av te men dessa finnar är inget annat än fantastiska. Här finns vibbar av doom metal närvarande men det är ändå driv och snabbhet i musiken. Opeth är ett band jag vill jämföra med. De lugna och akustiska inslagen som är svenskarnas signum är även ett av Insomniums starka kort. Dessa ger mig ro och skänker en känsla av trygghet. Jag bortser från klämkäcka slingdödsbitar som "Closing Words" och nöjer mig med att lyssna på de långsammare styckena. Speciellt fäster jag uppmärksamhet vid den inledande "The Day It All Came Down". Fjärde låten "The Moment Of Reckoning" och självklart den avslutande höjdaren "Song Of The Forlorn Son" som inte låter så lite Amorphis när de var som bäst. Alltså runt "Tales From The Thousand Lakes"-eran.

Skivan är inte den mest unika jag hört i mina dagar. Men de melankoliska melodierna som minner om finsk folkmusik berör mig lika mycket som Amorphis gjorde en gång i tiden. Jag kan inte påstå annat än att det är ett väldigt bra betyg.

Artist: Svartsyn
Skiva: Destruction Of Man
År: 2003
Rekommenderade låtar: "Archdemon Of Binah" och "Towards Chaos".
Recension: Det finns band därute som verkligen kämpar för att bevara svartmetallens ursprung. Ett av dessa band är Svartsyn. "Destruction Of Man" består nämligen till fullo av black metal av den mer primitiva sorten. Det känns verkligen som att skivan både är skriven och inspelad under 90-talets början!

Soundet beskrivs enklast som en blandning mellan Mayhems "De Mysteriis Dom Sathanas" och Satyricons "Dark Medieval Times". Jag anser att man behöver vara i rätt sinnestämning när man konsumerar den här typen av musik och där kommer vikten av en passande produktion in. Låt oss säga att detta album skulle komma med en dyr produktion i stil med Dimmu Borgirs senaste verk. Det skulle bara kännas malplacerat i sammanhanget. Det sound som Svartsyn lyckats skapa passar ihop med materialets atmosfär.

Det finns sju låtar på skivan och vid flera tillfällen känns det hela oinspirerat, vilket är synd. Även om denna becksvarta duo inte håller jämna steg med det allra bästa i genren har de ändå fått ihop ett rätt så gediget album. Fans av den mer primitiva black metal-skolan lär gilla detta.

Artist: The Gathering
Skiva: Home
År: 2006
Rekommenderade låtar: "Shortest Day"och "Your Troubles Are Over".
Recension: Nederländska bandet The Gathering är med "Home" inne på sitt åttonde album, och har vid det här laget passerat de flesta av rockens stadier. Jag låter vara osagt ifall titeln på nya plattan antyder att musikerna nått mål. Även om skivan är bra finns det många etapper kvar.

Musikaliskt känns det här som stämningsrock att framföra runt lägerelden. Men det man först tänker på är likheterna med The Cranberries. Kanske inte så mycket musikaliskt som på grund av att The Gatherings sångerska Anneke van Giersbergen påminner en hel del om Dolores O'Riordan i The Cranberries, fast utan den irländska accenten förstås.

På albumet "Home" varvas enkla popmelodier med betydligt mer krävande kompositioner. Då musiken ofta är lågmäld måste man som lyssnare verkligen koncentrera sig, en insats som betalar sig i längden. Verket innehåller nämligen några riktiga guldkorn men dessvärre även en del utfyllnadsspår.

Som helhet tycker jag alltså att "Home" håller en bra standard även om bristerna uppenbarar sig lite nu och då. Skivan är värd en prövning, framför allt för ett höjdarspår som inledande "Shortest Day".

Artist: Alice Cooper
Skiva: Along Came A Spider
År: 2008
Rekommenderade låtar: "Wrapped In Silk" och "Killed By Love".
Recension: Vincent Furnier ska ha en stor eloge för att han 2008 fortfarande lyckades prångla ut musik som trots vissa brister, ändå kändes intressant. Då dagens musikklimat allt som ofta översköljs av artister med minimal eller rent utav ingen talang alls, är en gammal stofil som Alice Cooper ständigt aktuell och har vett att ta en titt i backspegeln.

Nytt vävs samman med gammalt och från och till uppstår ljuv musik som för tankarna till en tid då Alice och hans band var bland det farligaste som beträdde en scen. "Dirty Diamonds" var en fullträff med ett sound som hörde 70-talet till och texter med mer humor i än tidningen MAD. Med det albumet i baktankarna såg jag verkligen fram emot "Along Came A Spider". Det lät ju ganska kul när de första ryktena dyka upp på nätet. När jag nu sitter här och lyssnar får jag dock erkänna att en viss besvikelse infunnit sig. Låtarna har överlag inte riktigt samma glöd som på föregående album och det är egentligen först under plattans andra halva som det verkligen rycker upp sig och Alice visar att han faktiskt både har humor och de gamla låtskrivartakterna kvar.

Låtar som "Wrapped In Silk", underbara 70-talsstänkaren "Killed By Love", som får mig att tänka på Elton John i sina bästa stunder, och likaså den svängiga "I'm Hungry" visar att mannen i fråga fortfarande har en del att ge. Inte ej heller att förglömma stråkarna och riffen i den smått vackra "Salvation", som bitvis för tankarna till hans mästerliga "From The Inside".

Sammantaget är detta album inte fullt ut lika roligt som "Dirty Diamonds" och en del låtar i början når inte ända fram, men det gör inte så mycket. "Along Came A Spider" får mig ändå på så pass gott humör att jag för tillfället glömmer allt det skräp som nu för tiden trycks upp på cd och kallas för musik. Hail Alice!

Artist: HIM
Skiva: Love Metal
År: 2003
Rekommenderade låtar: "The Funeral Of Hearts", "Beyond Redemption" och "Endless Dark".
Recension: Efter besvikelsen med "Deep Shadows And Brilliant Highlights" så känns det bra att återigen stifta bekantskap med ett nytt fräscht album från hans infernaliska majestät. Då det föregående släppet kändes alldeles för slätstruket och mainstream för att kunna uppfylla några som helst behov för oss som gillade bandets klart mer imponerande första två album, så tappade i alla fall jag smått intresset för bandet.

Men! Under en vistelse på Roskildefestivalen fick jag för första gången se bandet live och höra deras äldre låtar framföras med ett väldigt mycket ruffigare sound än på studioalbumen. Det ledde till att mina gamla känslor för finnarnas musik återuppstod. Så det var med stor glädje som jag senare såg att HIM var albumaktuella med detta, deras fjärde giv. Skivtiteln "Love Metal" säger det mesta. Den beskrivningen har varit något som är synonymt med bandet och dess musik ända sedan deras debutsläpp 1997, då bandets lyrik fokuserar på symbiosen mellan just kärlek och melankoli samt lite småfjolligt gullegullande...

På denna tiospåriga tribut till kärleken finner vi verkligen allt från himmel till avgrund när bandet för första gången äntligen lyckats med en ordentlig mix utav högklassiga småpoppiga gothrockvisor. Lyssna bara på låtar som den drivna "Beyond Redemption", det kommersiellt gångbara singelspåret "The Funeral Of Hearts" och jämför med mörkret i en bit som "Endless Dark". Förutom dessa högklassiga låtar så finner vi ytterligare en handfull med kvalitativa spår som får vårkänslorna att spira till fullo.

"Love Metal" är en skiva som inte är perfekt men trots detta ändå något av det bästa som genren har sett efter bandets egna klassiker "Razorblade Romance" och Entwines mästerverk "Gone".

Artist: Lunatica
Skiva: Fables & Dreams
År: 2004
Rekommenderade låtar: "Avalon" och "Fable Of Dreams".
Recension: Nightwish utan operasång? Det skulle kunna vara synonymt med bandet Lunatica. Denna schweiziska ensembles blåblodiga orkestrering är ett fullgott substitut till Nightwishs dito. Pampigt så man nästan baxnar och snyftigt ljuv sång som begeistrar. De basala elementen är här och de manövreras med en målmedveten och kategorisk hand. Den späda men självmedvetna sången som Andrea Dätwyler är upphovskvinna till får tankarna att flyga iväg mot Edenbridge-land och Sabine Edelsbacher, mer exakt. Och det mina damer och herrar är i min bok bland det finaste betyg man kan få.

Ett filmiskt och äventyrligt – inom de symfoniska ramarna förstås – preludium gör oss varse om att överdådighet är att vänta. "Avalon" håller förstås vad introt utlovade med ett groteskt frossande i storslagenhet och ståt. Även "Elements”, "Stil Believe" och titelspåret visar prov på hög stråkkvot. Snudd på övermättat, men bara snudd på. Sedan halkar de i mina ögon ned lite och flummar till det duktigt i "The Spell" där tragikomiskt kvasirappande förekommer. Covern på Ultravox-låten "Hymn" imponerar däremot. Avslutningen med den omarbetade "Silent Scream" från debutplattan och "A Little Moment Of Desperation" sitter där de ska i alla fall och uppfyller mitt lystmäte.

Fart och fläkt. Rart och käckt. Ja, Lunatica är banne mig en fullfjädrad konstellation inom de ultrasymfoniska regionerna. Släppet av "Fables & Dreams" gjorde att Nightwish, och för all del även Edenbridge, fick en hetsig och handlingskraftig kombattant att rivalisera med. Konkurrens är ju bra sägs det. Eller?