Om vetenskapen blir för svår vänder vi oss till filosofin?

När blir vetenskapens gåtor och tomrum för mycket för oss?
När misslyckas vi med att finna svaren vi söker?
När vänder vi oss till filosofin för att finna svar?

Något jag tänkt på senaste tiden. Själv tror jag inte att alla människor så småningom vänder sig till fiosofin. För många är synen på världen svart och vit, där det oförklarliga endast kan förklaras med konkreta svar.
Men vad händer med oss som ständigt söker efter svaren utan att finna dem?
Vad händer med de som anser att desto mer vi lär oss, desto mer frågor, tvivel och begäran om upplysning vi finner?

Du antar att filosofi inte är vetenskap, vilket får mig att undra vad för sorts definition av vetenskap du har.

Filosofi är vetenskap. Vad människor som tappar tron till vetenskapen vänder sig till, är religion - tråkigt nog.

Nej jag tycker absolut att filosofin är en vetenskap. Men den ger ofta inte någon gripbar uppfattning om verkligheter som exempelvis fysiken eller biologin gör. Förstår du mitt resonemang?

Tyvärr så håller jag inte med dig. Tycker att filosofin ofta övergår i det gudomliga eller vad man nu vill kalla det för.

Vetenskap och vetenskap. Det är ju inte direkt en naturvetenskap, snarare en disciplin som handlar om etik, estetik, metafysik och logik (huvudsakligen).

Det är klart att man söker sig till de flummigare områdena när de hårda vetenskaperna inte längre har koll, eller kanske när man kommer utanför deras område ("Vad hände innan Big Bang?", "Är det rätt att döda?" o.s.v.)

Jag tycker att sådant är helt okej, precis som att söka sig till religion där vetenskap inte har någonting att komma med (d.v.s. saker vi inte kan mäta eller registrera), men det är ju oturligt när religion/filosofi börjar inkräkta på naturvetenskapernas områden utan någon egentlig koll på vad som försiggår, med bland annat intelligent design.

Det kan jag gå med på. Filosofi är ett vitt begrepp och går inte att låsa till ren naturvetenskap eller religionstankar.
Men filosofin i sig är att sväva ut i tankarnas värld och se större än vetenskapen, så den kan föra vetenskapen både framåt och bakåt.

Ska man verkligen begränsa filosofin på det sättet? Enligt mig kan inte vetenskap existera utan filosofi. Vad är vetenskap? Hur kommer vi fram till att våra metoder är rätt?

Det verkar inte finnas några regler som alltid gäller. Kriterierna för vad som ska räknas som "bevis" inom vetenskapen går att manipulera, och det är något som man ständigt ser nuförtiden. Hur man än gör så kommer man alltid tillbaka till filosofin.

Glöm inte att "vetenskap" som skiljd ifrån filosofi är en ytterst ny företeelse, i århundraden har naturvetenskap varit en av filosofins grenar.

Jag ser inte filosofin som en vetenskap utan snarare som en makro-konstruktion som står utanför den traditionella vetenskapen. För det andra så har inte filosofin samma mål eller medel som vetenskapen har, och det är det som tillåter oss att ens diskutera vetenskap som en företeelse skild från dess praktiska implikationer.

Vetenskapen är en gren av filosofin. Vad bygger ni de vetenskapliga grundprinciperna på om inte filosofi?

Observation, experiment, matematik och logisk slutledningsförmåga. Vetenskap är ett sätt att beskriva världen på, så som den är. Filosofi är ett sätt att beskriva världen på, så som man tror att den är eller vill att den skulle vara. Det behövs inte någon större mängd kreativitet för att vara en vetenskapsman, men för att vara en filosof - hur då skulle vetenskap kunna vara en gren av filosofi?

Enligt mig är de på ett sätt varandras motpoler.