Nu har jag sett
Kill Bill och jag gillade den skarpt. Uma Thurman var perfekt i rollen som the bride. Dialogen var som alltid rapp och välskriven. Inte rakbladsvass som i Quentins tidigare filmer (favoriten är
True Romance tätt följd av
Pulp Fiction och
Reservoir Dogs) men nära på.
Handlingen är simpel. The bride blir misshandlad under sitt bröllop och hamnar i en 4 år lång koma, vaknar upp och påbörjar en brutal hämnd på de som svikit henne. Vägen dit är dock ganska snårig och bjuder tittaren på många skratt.
Ett flertal bisarra sekvenser fick mig att både skratta och bli rejält äcklad. Skötaren som erbjuder en kompis att mot betalning få sätta på den medvetslöse bride är både rolig och genomäcklig och fick publiken att skruva på sig i stolarna.
Våldet är farsartat och stiliserat som i den värsta spaghettiwestern eller samurajfilmen. Just spaghettiwesterns och samurajfilmer är genrer som Quentin flörtar friskt med i Kill Bill. Både vad gäller fotot och actionsekvenserna och inte minst av allt soundtracket. Han blandar friskt och vi får njuta av gamla poplåtar, nåt känt instrumentalt känslosamt stycke (som jag tyvärr inte minns namnet på just för tillfället) och Ennio Morricones suveräna score från
Death rides a horse.
Filmen är fylld med referenser till olika genres men också till Quentins tidigare filmer. Man bör nog se filmen fler gånger för att upptäcka allt då det ofta handlar om smådetaljer, vissa fraser och gester.
Det går inte att kalla Kill Bill för en renodlad actionrulle trots att den är till brädden fylld med action. Det är inte dött en sekund och filmen kändes betydligt kortare än vad den var. Kill Bill är nån sorts blandning av action, Pulp-deckare, 70-tals kung fu-filmer, spaghettiwesterns och slapstick.
Trots det känns det aldrig som att Quentin har tagit sig vatten överhuvudet. Mixar man för mycket är det som bekant lätt att göra bort sig men Quentin lyckas med det som få andra regissörer lyckas med.
Våldet är som jag nämnde tidigare ganska framträdande och folk stympas till höger och vänster. Det är brutalt och otroligt blodigt men samtidigt väldigt roligt. Ljusår ifrån de tråkiga actionsekvenserna i
Matrix-serien som kändes alltför stiliserade och som blev direkt långtråkiga att titta på.
För att få fram den äkta 70-tals samurajfilmskänslan (i våldsscenerna) har Quentin använt sig av en gammal teknik som knappast används i Hollywood idag. Istället för små kladdiga squibshots sprutar blodet i kaskader som från en vattenslang. Något som fick publiken att skratta högt.
En annan referens eller hyllning kanske man kan kalla det är den gula dräkten som the bride använder. Det är en replika av den dräkt som Bruce Lee använde i
Game of death.
Utan att dra ut på det för länge tycker jag att Kill Bill var en utmärkt film. Helt klart en av de bästa filmerna i år och definitivt en film värd att inhandla när den dyker upp på dvd. Kill Bill 2 har premiär nästa år (i Mars har jag för mig) och den ser jag verkligen fram emot.
Masa er ut i skitvädret och se
Kill Bill. Stöd en biograf nära dig!
/
Cineasten