Den ultimata människan.

Menar du med det att han var så "perfekt" en människa kan förväntas vara utan att sluta vara människa?

Dock skulle inte personen/monstret ha någon motivation att göra allt det där, eller hur? Man tränar för att det är kul/ära.

Faktiskt ligger inte din bild av den perfekta människan så långt ifrån Kants moraliska människa (en handling kan endast vara moralisk om den genomförs utan inblandning från känslor). Kant hade dock fel. Den moraliska människan han tänkte sig liknar snarare en psykopat till sin mentala uppbyggnad. Differentiella neurologi har dessutom visat att efter skador i hjärnan på känslolivet (tex Phineas Gage) blir personen slarvig, omotiverad och direkt omoralisk.


P.S Du glömmer alltså, som yidaki skrev, att känslor är det vi motiveras av. Och de är fundamentalt viktiga.

Förövrigt tror jag inte det finns någon perfekt människa. Vi är byggda mycket operfekt, med motstridiga viljor etc. Vill man uppfylla ett behov så kränker man ett annat. Vi måste kompromissa hela tiden och kompromissa gör man knappast om man är perfekt.

Hm, om jag inte missminner mig så skadade Gage den evolutionärt unga frontalloben, vilken har hand om "högre" kognitiva funktioner såsom planerande och personlighet. Känslor (eller, snarare, emotioner) har sitt ursprung i äldre delar av hjärnan, framför allt amygdala. Frontalloben behöver visserligen input från amygdala för att kunna fungera adekvat, men inte tvärtom. Man kan klara sig förträffligt med amygdala och utan frontallob, det finns många arter som gör det. Den nästan oundvikliga slutsatsen är att man kan uppleva emotioner utan frontallob. Huruvida det följer att man har ett "känsloliv" för att man upplever emotioner kan visserligen diskuteras.

Jag vet iof inte hur vedertagen Antonio Damasios hypotes är inom neurologin men han menar i "descartes misstag" att sekundära känslor är (till viss del) placerade i frontalloben (de uttnyttjar sedan samma äldre system som primära känslor men de är mer avancerade). Känslor som "rätt och fel" hör till dessa sekundära känslor.

Ett test med frontallobsskadade gick ut på att testpersonerna fick tre korthögar. A B C. Och ett mål: Att bli så rika som möjligt. Hög A innehöll kort som gav (typ) 200 dollar på varje kort men ibland en straffavgift på 2000 dollar. B och C gav bara 30 dollar på varje kort men mycket lägre straffavgifter.

Det visade sig att friska personer testade alla högar några gånger men efter ett tag övergick alla till hög B och C eftersom de gav högre utdelning i längden. Personer med frontallobsskador fortsatte dock att välja hög A hela tiden och blev rejält skuldsatta. Damasios hypotes är att dessa personer har skadat känslor som är laddade med ångest inför framtida faror. Han kallar dessa somatiska markörer. Samspelet mellan känsla och förnuft är mer avancerat än vad det verkar vara.

Vidare kan man nämna att det som gör oss operfekta är det som möjliggjort uppkomst av kultur, samhälle och civilisation. Nu behöver man inte ha någon värdering på det iochförsig, men definitioner av människa brukar inbegripa någon form av "kulturvarelse".

Vad jag menar med operfekt i den här kontexten kommer ifrån en jämförelse med andra djur. En fågel behöver inte lära sig flyga, en hund behöver inte lära sig gå, men människor behöver lära sig kommunicera med andra, använda verktyg med hjälp av tummen, och till och med att stå överhuvudtaget. Det att vi måste lära oss saker möjliggör uppkomsten av kultur eftersom kultur är det vi lär oss och det vi lär ut.

Så, den ultimata människan är operfekt?