2009-04-01, 18:50
#1
En middagsbjudning
Har ni sett Go´Kväll någon gång? Man har ett stående inslag där en ditbjuden kändis har en middagsbjudning där denne får sitta till bords med kända och okända personer som denne själv får välja. Sedan får denne tala lite om varför h*n bjudit in de som h*n bjudit in och vilka samtal som förhoppningsvis ska ta plats mellan de sittandes.
Jag tänkte att vi kunde göra likadant här fast med kända tänkare och vilka filosofiska samtal som vi hade hoppats tagit plats och varför vi valt den samling som vi valt. Lista alltså inte bara ett par tänkare utan tala om lite hur och varför und so weiter.
Jag vet att det kan vara lite töntigt och lingondricka men vi låtsas inte om det. Vi låtsas heller inte om eventuella språkbarriärer. Jag hoppas också på en lika trivsam och ålderdomlig ton i tråden som det är i Go´Kväll.
Vi kan väl begränsa oss till sju personer (jag tänkte sju eftersom det är en mycket bra siffra, numerologiskt). En av de sju är du själv och resterande sex är kända tänkare.
Jag föreställer mig också att tänkarna har utvecklats något och inte längre strikt nödvändigtvis håller sig till den filosofi som de blivit kända för. Ja att de ibland kanske t o m missförstått sig själva.
Anledningen till att jag skapar denna tråden är därför att jag vill bemöta en del invändingar som man skulle kunna ha mot, samt presentera, en del tankar som jag haft på sistone. Och att det skulle vara intressant att se också andra göra detta med sina egna tankar.
Själv skulle jag valt följande samling:
Wittgenstein, Hegel, Schopenhauer, Kant, Nietzsche och Gödel.
Jag väljer dessa eftersom jag vill tala om psyket, självet, förståndet eller förnuftet och söka tala om dessa termer som speglingar av samma ting. Och jag skulle vilja hävda och inleda samtalet med påståendet att den ultimata verkligheten är just förnuftet eller de regler eller den struktur som förnuftet måste följa, de tvingande logiska lagarna eller det logiska rummet. Eller att verkligheten och förnuftet är speglingar av varandra. Och jag menar att alla dessa tänkare skulle ha något att bidra till ämnet.
Schopenhauer skulle inititalt kastat en mängd invektiv mot min denna tanke som han menade jag tagit från Hegel. Jag hade invänt att det jag talade om inte var förnuftet som något mentalt, som något tänkande, och även om Hegel heller inte skulle syfta på förnuftet på detta sätt ville jag ändå hävda att det är något annat jag talar om, nämligen de regler som världen ytterst måste vara konstruerat av och att det är ett slags förnuft ehuru ändå inte mentalt. Schopenhauer skulle då sagt att han var villig att lyssna till denna idé men hade invändningen att ytterst måste vi tala om någon kraft som driver världen. Alla runt bordet skulle veta vad han talade om.
Hegel hade instämt att vi måste röra oss kring denna ontologiska föreställning och hade därefter drivit i väg i haranger av det ena mer obegripliga efter det andra. Alla hade lyssnat men hade haft invändningar i nästan allt han sagt och Schopenhauer hade muttrat något om charlatan och unkna resonemang.
Kant hade givetvis hållit med om att dessa regler, eller transcendetala former som han kallade det, var något av yttersta vikt men främst ett studium av människan som förståndsmässig varelse och inte verkligheten som sådan. Han skulle mena att jag vände blickarna mot fel håll. Att den yttersta verkligheten, tinget i sig själv, inte är något som vi kan veta något om. Jag hade då invänt att hur kan han veta något om något som vi inte kan veta något om, dvs hur kan han veta att det finns något sådant som tinget i sig självt. På det hade han inga adekvata svar. Och jag hade menat att om vi inte kan skilja mellan tinget som det framstår sig för oss och hur det verkligen är att det då mycket väl kan vara samma sak och att Kants egen filosofi gav indiciet att det mycket väl kunde vara på det sättet. De former han talade om var hur verkligheten ytterst fungerade och att detta var just hur förnuftet fungerade. Att vi här talade om samma sak. Kanske var världen också ytterst något rent mentalt. Jag hade berättat för dem hur jag själv hade förbluffats av denna tanke och ställt mig undrande till var självet egentligen tar vid och var det slutar. Kanske var objektet för jaget detsamma som jaget. Att jaget inte var begränsat till det som tittat utan också omfattade det som tittades på.
Nietzsche hade avfärdat mitt resonemang i rena aforismer men stundtals missat att framföra argument för den ståndpunkten. Men han hade framfört den allmäna klagan på att detta mitt resonemang var just det han hade menat med att vi hade lagt för stor vikt vid det Apollonistiska inom vårt tänkande och att detta nu hade förvridits i en ren avart och dyrkande av förnuftet till den grad att vi nu menade att förnuftet var den ultimata verkligheten. Jag hade invänt att han missade min poäng och att han missförstått vad jag talade om, ja att han själv missförstått sig själv och sin egen filosofi. Åt det skrattade vi alla.
Wittgenstein skulle därefter förklara att han mycket väl själv skulle kunna ha kommit till samma slutsats som jag men att han nu kommit på egna tankar. Han våndades över att jag använt mig av orden "det logiska rummet" och menade att detta var en grov misstolkning av hans filosofi men att kunde förlåta mig detta då han själv inte längre vårdade denna sin gamla filosofi likt det förstfödda barn det var. Därefter hade han påpekar att ytterst skulle en del av de tankar jag framlagt resultera i en solipsistisk världsbild då jag talat om att världen kanske ytterst ändå var något mentalt och inte de "regler" som jag först talat om, han pekade på det faktum att om världen var mental och att det tänkta och det tänkande var samma sak så skulle det innebära att allt som gick att tänka på var en del av ett jag. Om detta framlade han en del invändningar mot. Jag förstår vad du menar när du talar om det solipsistiska som en omöjlighet med de invändningar du har, hade jag sagt, men att det inte var något solipsistiskt jag talade om utan att jag hade postulerat att det fanns flera jag men att det kanske inte nödvändigtvis fanns något sådant som ett privat jag och att gränsen mellan vad som är jag och du inte med enkelhet kunde dras. Och att om det ändå fanns något sådant som ett privat jag att detta skulle vara en mycket liten del av jaget, att alla jag som fanns var något kalejdoskopiskt, dvs att där fanns gränser men samtidigt mönster som var på något vis identiska med varandra.
Gödel skulle lyssnat vaksamt på diskussionen och förklarat att han kommit att misströsta. Att jag gjort ett allvarligt fel när jag satt likhetstecken mellan förnuftet och de regler som jag talade om. Att världen mycket väl skulle kunna vara något mentalt i någon mening men att vi då skulle hamna i något mycket komplext och en möjlig och infinit regress. På det hade jag visslat bort. Förstått vad han menat och bett att få återkomma med nya tankar vid nästa bjudning då jag hoppats att kanske Pythagoras, Augustinus och Berkley kunde komma.
Ja det blev väl lite töntigt och en del misstolkningar av filosofierna men vafan jag gör mest det här för att jag är intresserad av vad ni andra kan hitta på.
Har ni sett Go´Kväll någon gång? Man har ett stående inslag där en ditbjuden kändis har en middagsbjudning där denne får sitta till bords med kända och okända personer som denne själv får välja. Sedan får denne tala lite om varför h*n bjudit in de som h*n bjudit in och vilka samtal som förhoppningsvis ska ta plats mellan de sittandes.
Jag tänkte att vi kunde göra likadant här fast med kända tänkare och vilka filosofiska samtal som vi hade hoppats tagit plats och varför vi valt den samling som vi valt. Lista alltså inte bara ett par tänkare utan tala om lite hur och varför und so weiter.
Jag vet att det kan vara lite töntigt och lingondricka men vi låtsas inte om det. Vi låtsas heller inte om eventuella språkbarriärer. Jag hoppas också på en lika trivsam och ålderdomlig ton i tråden som det är i Go´Kväll.
Vi kan väl begränsa oss till sju personer (jag tänkte sju eftersom det är en mycket bra siffra, numerologiskt). En av de sju är du själv och resterande sex är kända tänkare.
Jag föreställer mig också att tänkarna har utvecklats något och inte längre strikt nödvändigtvis håller sig till den filosofi som de blivit kända för. Ja att de ibland kanske t o m missförstått sig själva.
Anledningen till att jag skapar denna tråden är därför att jag vill bemöta en del invändingar som man skulle kunna ha mot, samt presentera, en del tankar som jag haft på sistone. Och att det skulle vara intressant att se också andra göra detta med sina egna tankar.
Själv skulle jag valt följande samling:
Wittgenstein, Hegel, Schopenhauer, Kant, Nietzsche och Gödel.
Jag väljer dessa eftersom jag vill tala om psyket, självet, förståndet eller förnuftet och söka tala om dessa termer som speglingar av samma ting. Och jag skulle vilja hävda och inleda samtalet med påståendet att den ultimata verkligheten är just förnuftet eller de regler eller den struktur som förnuftet måste följa, de tvingande logiska lagarna eller det logiska rummet. Eller att verkligheten och förnuftet är speglingar av varandra. Och jag menar att alla dessa tänkare skulle ha något att bidra till ämnet.
Schopenhauer skulle inititalt kastat en mängd invektiv mot min denna tanke som han menade jag tagit från Hegel. Jag hade invänt att det jag talade om inte var förnuftet som något mentalt, som något tänkande, och även om Hegel heller inte skulle syfta på förnuftet på detta sätt ville jag ändå hävda att det är något annat jag talar om, nämligen de regler som världen ytterst måste vara konstruerat av och att det är ett slags förnuft ehuru ändå inte mentalt. Schopenhauer skulle då sagt att han var villig att lyssna till denna idé men hade invändningen att ytterst måste vi tala om någon kraft som driver världen. Alla runt bordet skulle veta vad han talade om.
Hegel hade instämt att vi måste röra oss kring denna ontologiska föreställning och hade därefter drivit i väg i haranger av det ena mer obegripliga efter det andra. Alla hade lyssnat men hade haft invändningar i nästan allt han sagt och Schopenhauer hade muttrat något om charlatan och unkna resonemang.
Kant hade givetvis hållit med om att dessa regler, eller transcendetala former som han kallade det, var något av yttersta vikt men främst ett studium av människan som förståndsmässig varelse och inte verkligheten som sådan. Han skulle mena att jag vände blickarna mot fel håll. Att den yttersta verkligheten, tinget i sig själv, inte är något som vi kan veta något om. Jag hade då invänt att hur kan han veta något om något som vi inte kan veta något om, dvs hur kan han veta att det finns något sådant som tinget i sig självt. På det hade han inga adekvata svar. Och jag hade menat att om vi inte kan skilja mellan tinget som det framstår sig för oss och hur det verkligen är att det då mycket väl kan vara samma sak och att Kants egen filosofi gav indiciet att det mycket väl kunde vara på det sättet. De former han talade om var hur verkligheten ytterst fungerade och att detta var just hur förnuftet fungerade. Att vi här talade om samma sak. Kanske var världen också ytterst något rent mentalt. Jag hade berättat för dem hur jag själv hade förbluffats av denna tanke och ställt mig undrande till var självet egentligen tar vid och var det slutar. Kanske var objektet för jaget detsamma som jaget. Att jaget inte var begränsat till det som tittat utan också omfattade det som tittades på.
Nietzsche hade avfärdat mitt resonemang i rena aforismer men stundtals missat att framföra argument för den ståndpunkten. Men han hade framfört den allmäna klagan på att detta mitt resonemang var just det han hade menat med att vi hade lagt för stor vikt vid det Apollonistiska inom vårt tänkande och att detta nu hade förvridits i en ren avart och dyrkande av förnuftet till den grad att vi nu menade att förnuftet var den ultimata verkligheten. Jag hade invänt att han missade min poäng och att han missförstått vad jag talade om, ja att han själv missförstått sig själv och sin egen filosofi. Åt det skrattade vi alla.
Wittgenstein skulle därefter förklara att han mycket väl själv skulle kunna ha kommit till samma slutsats som jag men att han nu kommit på egna tankar. Han våndades över att jag använt mig av orden "det logiska rummet" och menade att detta var en grov misstolkning av hans filosofi men att kunde förlåta mig detta då han själv inte längre vårdade denna sin gamla filosofi likt det förstfödda barn det var. Därefter hade han påpekar att ytterst skulle en del av de tankar jag framlagt resultera i en solipsistisk världsbild då jag talat om att världen kanske ytterst ändå var något mentalt och inte de "regler" som jag först talat om, han pekade på det faktum att om världen var mental och att det tänkta och det tänkande var samma sak så skulle det innebära att allt som gick att tänka på var en del av ett jag. Om detta framlade han en del invändningar mot. Jag förstår vad du menar när du talar om det solipsistiska som en omöjlighet med de invändningar du har, hade jag sagt, men att det inte var något solipsistiskt jag talade om utan att jag hade postulerat att det fanns flera jag men att det kanske inte nödvändigtvis fanns något sådant som ett privat jag och att gränsen mellan vad som är jag och du inte med enkelhet kunde dras. Och att om det ändå fanns något sådant som ett privat jag att detta skulle vara en mycket liten del av jaget, att alla jag som fanns var något kalejdoskopiskt, dvs att där fanns gränser men samtidigt mönster som var på något vis identiska med varandra.
Gödel skulle lyssnat vaksamt på diskussionen och förklarat att han kommit att misströsta. Att jag gjort ett allvarligt fel när jag satt likhetstecken mellan förnuftet och de regler som jag talade om. Att världen mycket väl skulle kunna vara något mentalt i någon mening men att vi då skulle hamna i något mycket komplext och en möjlig och infinit regress. På det hade jag visslat bort. Förstått vad han menat och bett att få återkomma med nya tankar vid nästa bjudning då jag hoppats att kanske Pythagoras, Augustinus och Berkley kunde komma.
Ja det blev väl lite töntigt och en del misstolkningar av filosofierna men vafan jag gör mest det här för att jag är intresserad av vad ni andra kan hitta på.
